Nu är mormor tillbaka på sjukhuset igen. De senaste dagarna har hon varit väldigt dålig och inte orkat någonting. I vanliga fall brukar hon ändå komma upp i rullstolen lite då och då, men nu har hon bara legat i sängen och sovit.
På sjukhuset konstaterade de att hon hade en infektion i kroppen och föga förvånande vätska i lungorna. Hennes hjärta är mycket svagt. Vi får bereda oss på att det här kan vara slutet.
Men så har de ju sagt innan också och sen piggnade hon till och fick komma hem, så nu vet man ju inte vad man ska tro... 
På ett sätt hade det varit en befrielse för henne att få somna för gott. Även om det känns olustigt att säga det högt.

Jag hade en strimla hopp om att hon kanske skulle orka stå ut några månader till så att hon hinner träffa bäbisen som kommer i slutet av augusti. Jag vet att hon gärna hade velat det. 
Men om hennes kropp inte orkar så länge, så är det bättre för henne om det får gå fort. Älskade mormor...

Farmors begravning är nästa vecka. Jag klarar inte av att gå på den. Jag hatar begravningar och känner inte att jag fixar med att gå på en begravning i mitt tillstånd just nu. Sen får man säga vad man vill, men jag klarar det inte...

*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~**~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~

Jag har fem arbetsdagar kvar nu, sen går jag på semester. Jag kommer inte orka med att gå tillbaka till jobbet efter det så jag hoppas att jag får igenom min graviditetspenning. 
Folk tror att butikschefer bara behöver sitta stilla på kontoret hela dagarna, men ack en sådan skev bild... Kontoret är den platsen där jag tillbringar minst tid. Och efter kraven från ledningen om att dra ner på lönekostnaderna så är det verkligen ingen dans på rosor. 
Jag har jobbat idag med endast en till i butiken, och jag är helt färdig. Sen stressar jag upp mig eftersom jag vet hur fruktansvärt mycket vi har att göra i morgon och det står mig ända upp i halsen. 

Visst kan jag sätta mig i kassan, men även där är det tungt och svårt. Jag når inte längre kassaapparatens tangenter som är framför mig utan får sträcka mig mer än vanligt vilket gör att jag får ännu ondare i axlarna än vanligt. Jag når inte heller när jag ska ge tillbaka växel eller kvitto till kunderna och varje gång jag sträcker mig så trycker jag in magen i kassabandet, vilket känns så det svider nu såhär efteråt. Magen är verkligen jätteöm. 
Jag når inte heller upp till cigarettstället som är placerade snett ovanför mig, utan måste resa på mig varje gång en kund vill ha ett ciggpaket, vilket innebär att jag behöver resa mig upp ungefär var femte kund och det är ett jävla slit upp och ner. Jag varvar såklart arbetet genom att stå upp emellanåt, men efter en stund blir det tungt och jag måste sätta mig ner igen. Det är skitjobbigt. Jag hade säkert klarat av det om det var en liten kiosk vi snackade om, men inte en sådan här stor butik där stressnivån är orimligt hög. Jag orkar inte längre.
Jag ska bara stå ut i fem dagar till, sen kommer befrielsen... 

Sonens pappa hörde äntligen av sig till honom i veckan. Men då krävdes det fyra påminnelsemail till hans fästmö för att han överhuvudtaget skulle höra av sig. 
Jag började maila henne samma dag som Daniel låg i sin säng och grät med ett fotografi av sin pappa mot bröstet. Det smärtade mig oerhört att se honom så ledsen och jag har sällan känt mig så maktlös. Det enda jag kunde göra var att se till att hans pappa hörde av sig så fort som möjligt. Det tog en vecka, men han ringde till slut i alla fall...

Han hade sagt till Daniel att han skulle komma på hans skolavslutning, men av tidigare erfarenhet så var det inget jag trodde på förrän jag såg honom på plats.
De bestämde att de skulle mötas tio minuter innan, men vi fick stå utanför skolan och vänta bra länge innan det var dags att gå till klassrummet och då hade han inte dykt upp än.
Jag kunde riktigt känna smärtan i sonens bröst och jag förbannade hans pappa tyst för mig själv.
 
Som tur var ringde han just som barnen gick in i klassrummet och Daniel kunde springa och möta sin pappa och låtsasmamma utanför skolan. Jag andades ut. Hade han inte dykt upp som han lovat så hade det sårat Daniel för livet.
Det var aningens stelt till en början mellan oss tre, milt uttryckt, men vi satte oss längst bak i klassrummet och var tysta medan barnen hade lite avslutningslekar innan det stora avslutet skedde i medborgarhuset en bit från skolan.
Promenaden på väg dit var också lite stel och tyst. Jag kunde inte komma på något att säga, för vad jag än tänkte fråga om - som hur Daniels farmor eller farmar mår - hade hans pappa inte vetat det, eftersom han knappt har någon kontakt med dem heller. Samtidigt ville jag inte verka arg och avståndstagande, för jag vill inte att mitt tycke kring Daniels pappas handlingar (eller icke befintliga sådana) ska skada deras relation. Om jag är arg och förbannad (som jag är inuti mig själv mest hela tiden när jag ser eller ens tänker på honom) så kanske det bara avskräcker honom från att höra av sig och det vill jag inte.
De verkade lite smått förvånade över min gravidmage men sade artigt grattis och vi utbytte lite kommentarer kring graviditet och hur glad Daniel skulle bli över sitt syskon.

Efter nationalsången och några andra uppträdanden i medborgarhuset, lättade dock stämningen upp lite mellan oss tre. Jag försökte verkligen verka avslappnad och neutral och kom på något lättsamt att prata om för att få den jobbiga stämningen att försvinna. Det lyckades ganska bra och när själva avslutningen var färdig skulle Daniel säga hejdå till några kompisar, varpå vi andra promenerade bort till bilen där vi fick vänta en stund på att Daniel skulle möta upp oss. Under tiden kunde vi prata om ditten och datten ett tag till och jag tror jag gjorde ett ganska bra intryck på hans fästmö om inte annat. Jag tror nämligen att hon har fått bilden av att jag är en riktig häxa som alltid är arg och behandlar hennes man orättvist, men jag tror den bilden suddades bort en aning och det var nästan så jag kunde höra henne säga "men hon var ju riktigt snäll!" till sonens pappa när vi sa hejdå till varann. 
Det var ett bra möte trots allt. Det var skönt att känna att jag kunde släppa agressionen och irritationen för en stund. 
Jag bara hoppas att han hör av sig till Daniel snart igen, så att den onda spiralen inte börjar om från början igen. Det är det som är så jäkla frustrerande...

Nu har Daniel ett tio veckor långt sommarlov framför sig. Jag är lite avundsjuk.
Men så kommer jag på att jag jobbar ju faktiskt bara en vecka till, sen har jag semester i två veckor. Jag tror inte att jag kommer tillbaka till jobbet efter det utan hoppas på graviditetspenning. Så snart kan jag också ta det lugnt och börja varva ner mitt annars så hektiska liv.

Det är några pusselbitar kvar som ska falla på plats, men det känns som att det är på god väg att göra det och jag tror att det här året kommer att bli ett mycket händelserikt sådant...

 

Min farmor dog i förrgår, 92 år gammal. Inte mormor, som jag har skrivit om tidigare i bloggen, utan farmor alltså. 
När pappa ringde och berättade att hon hade somnat in så kände jag ingenting. Verkligen ingenting. Han ringde mig en halvtimme efter att det hade hänt och sa att hon hade kämpat i två dagar, när det slutligen hade slutat med en suck i sängen på ålderdomshemmet som hon bodde på de senaste åren. Jag kunde inte komma på något mer att säga än att hon hade levt ett långt och friskt liv och att det säkert var en befrielse att få somna in.
Han var ledsen, det hörde jag. Pappa kommer nog bli ganska ensam nu när han inte har någon mamma att hälsa på längre och det gjorde mig lite nedstämd. Men att farmor dog - det kändes inte alls.

Det är en sådan märklig kontrast om man jämför med min mormor som jag har gråtit floder över trots att hon fortfarande är i livet, men som jag är så otroligt nära och älskar så mycket. 
Jag har inte samma relation till min farmor, eller hade får jag väl skriva, som jag har till min mormor. 
Det beror förmodligen på att min relation till min pappa är som den är och jag har därmed aldrig fått samma kontakt till min farmor som jag har till mormor.

Min mamma och pappa var bara tillsammans under en kort period innan jag föddes. Jag var nog inte ens ett år gammal när min pappa flyttade från Göteborg till sitt barndomshem på Kållandsö utanför Lidköping. 
Av förklarliga skäl - såsom pendlingsavståndet - träffade jag inte min pappa särskilt mycket. De få gånger jag åkte till honom när jag var ett litet barn är lätträknade. Jag hade dessutom alltid sådan tröstlös hemlängtan att han fick köra hem mig igen. Av den anledningen slutade jag åka dit alls och jag tror det fortsatte en bra bit upp i tonåren att jag knappt träffade honom alls. Kanske en handfull gånger om året då han åkte ner och hälsade på hos oss, men det var aldrig några långa besök. Och det kändes alltid väldigt ansträngt.

Det var först efter att jag själv fått barn som kontakten blev mer regelbunden. För min son Daniels skull besökte vi alltid min pappa några dagar varje sommar och har så gjort sedan det att han var liten. Men jag har alltid känt mig som en utböling på den sidan av släkten. 
Det minns jag särskilt väl år 2000 då vi hade stort släktkalas hemma hos pappa för att samtidigt fira min farmors 80-årsdag. Alla mina farbröder, fastrar och kusiner var där. Jag kände mig inte som en del av dem utan kände mig istället extremt utanför. De kände varandra väl och skojade och skrattade hjärtligt med varann, men jag hade aldrig fått lära känna någon av dem. Jag fick känslan av att de istället tyckte att jag var konstig. 
Många gånger har jag beskyllt min pappa för allt utanförskap jag kände. För den besvikna känslan som för alltid sitter inne i mitt bröst. En dov känsla av övergivenhet som kommer att följa med mig hela mitt liv.
Han hade kunnat hålla bättre kontakt med mig. Han hade kunnat försöka lite mer, gjort lite till, kämpat lite hårdare. 

Exakt samma besvikna känsla har jag när det gäller min sons pappa, om inte den känslan känns ännu värre. Han hade också kunnat försöka lite mer. Eller MYCKET mer. Han kan fortfarande kämpa mycket hårdare för att få en bra relation till vår son.
Men det är som att han har gett upp. Och jag kan för mitt liv inte förstå varför.

Det tog slut mellan oss för över åtta år sedan och det var en tuff period. Jag vet att jag har sårat honom och att han är besviken på att jag bröt förlovningen och gav honom det chockartade beskedet att jag inte älskade honom. Det tog över ett år innan han klarade av att träffa mig efter separationen, så redan där fick relationen med vår son sig en ordentlig törn. Men då var han så liten att han inte tänkte så mycket på det. Precis som jag inte tänkte så mycket på varför min pappa aldrig hörde av sig när jag var liten.

Sen kom en period då det gick riktigt bra. När vi bodde i samma kvarter och hade sonen hos oss varannan vecka. Men sedan flyttade han till en annan stadsdel - till frölunda på andra sidan stan. Vi försökte ha Daniel hos oss varannan vecka, men jag märkte snart att han mådde mycket dåligt av det.
Han kom alltid hem efter en vecka hos sin pappa och var på väldigt dåligt humör. Han hade ont i magen och det gick inte bra för honom i skolan. Det tog mig nästan hela min vecka att få honom på bra humör och se lite ljusglimtar i tillvaron, lagom till han skulle tillbaka till sin pappa och det hela började om igen när han kom tillbaka till oss igen.
Så vi kom överens om att det bästa för Daniel vore om han bodde hos oss på veckodagarna och att han kunde vara hos sin pappa på helgerna. Åtminstone var det vad JAG trodde att vi kom överens om.
Hans pappa tycktes tro att Daniel skulle vara hos oss jämt, året runt. Inklusive alla högtider som vi så rättvist delat upp varannan gång mellan oss tidigare - varannan jul - varannan nyår osv - existerade inte längre.
Snart slutade han höra av sig. Sedan gick det inte att få tag i honom. Någon mobiltelefon har han aldrig ägt och på hemnumret hördes bara ödsliga ringsignaler i andra änden. 
Förra året hörde han inte ens av sig på självaste julafton. Gav inte bort någon julklapp och ringde inte heller och önskade gott nytt år på nyårsafton. Sådana där saker som man vill att ens pappa ska göra. Särskilt om man är 12 år. 

Jag är så besviken att jag saknar ord. När jag bröt upp förlovningen med honom kunde jag aldrig för mitt liv se detta hända. I min värld betyder ens barn allt för en, verkligen ALLT. Då beter man sig inte på det här sättet, oavsett vad man anser sig ha för anledningar. Ett litet telefonsamtal någon gång i veckan (eller månaden) kan väl knappast vara för mycket begärt? Och om det nu är jobbigt att ringa - så ett litet sms då? Bara en lite textrad som får Daniel att förstå att hans pappa tänker på honom och saknar honom jättemycket. Att han inte är bortglömd. Att han slipper känna sig övergiven av sin pappa.
Men jag är rädd att Daniel växer upp och kommer få en liknande relation till sin pappa som jag har till min far. 

Nu mår Daniel bra, det är inte det. Han har haft min älskade sambo under större delen av sin uppväxt och min sambo är en underbar låtsaspappa. Utan honom hade nog inte någon av oss mått såhär bra. Han är vår trygghet och stöttepelare i vått och torrt. Och jag vet att Daniel älskar honom också.
Men ens pappa är alltid ens pappa. Och självklart måste det gnaga i honom nån gång ibland. Det kommer att komma dagar då han undrar varför hans pappa aldrig hör av sig. Då han undrar om det är något han har gjort som är fel. Då han kommer att ifrågasätta varför hans pappa inte kämpade lite hårdare för hans skull.

Och en dag kanske hans pappa ringer och talar om att hans farmor är död och han känner samma likgiltighet som jag gör nu...

Jag har alltid varit en hårt arbetande tjej med väldigt hög arbetsmoral och ansvarskänsla. 

Jag lärde mig det tuffa arbetslivet redan som tidig tonåring då jag började extrajobba på ridskolan jag växte upp på, där jag senare kom att tillbringa fem år på heltid som häst- och stallskötare.

Det där med att plugga vidare efter gymnasiet var inte riktigt min grej, jag hade ju redan en inkomst och familj att försörja, så jag jobbade på. Under alla år som hästskötare är sjukdagarna lätträknade. Jag är inte den som stannar hemma för småsaker. Alla som känner en hästjej vet att det är en tjej med skinn på näsan som inte är rädd för att ta i eller få lite skit under naglarna och så har det fortsatt än idag.

När kroppen började känna sig sliten efter alla åren på ridskolan, där mockning av ett 30-tal hästar två gånger om dagen tillhörde en av alla mina arbetsuppgifter, så insåg jag att jag behövde en paus. Jag har alltid varit intresserad av språk och sökte därmed in till universitetet där jag läste latin och allmän språkvetenskap i två terminer. Jag kan inte påstå att jag var någon plugghäst direkt... från att ha jobbat och slitit på heltid i så många år, till att plötsligt "bara" ha föreläsning tre gånger i veckan på tre-fyra timmar, så tyckte jag att livet var lattjo lajban - jag hade ju aldrig haft så mycket fritid tidigare!
Sen att man egentligen skulle plugga när man var "ledig", det ignorerade jag...

Jag kom dock ganska snart på att jag inte överlevde ekonomiskt utan jobb.
Efter hästskötarjobbet kom jag in i livsmedelsbranchen. Jag hade aldrig satt min fot i butiken innan jag sökte sommarjobbet som butiksbiträde och jag hade inga planer på att stanna särskilt länge, men nu har det redan gått sju år sedan dess och jag har numera arbetat som butikschef i flera år.

Det var ganska lätt att avancera sig uppåt. Särskilt om man är som mig, dvs - aldrig gick hem när jag slutade enligt schemat, alltid gjorde mer extraarbete än jag behövde, gnällde aldrig om lönen var fel eller om obekväma arbetstider (såsom 17 dagars jobb i streck, bland annat), tog aldrig rast och ställde upp i vått och torrt, närhelst på dygnet de ringde in mig. Alla chefer älskade mig och jag fick snart jobb i flera butiker, innan jag fastnade inne i stan och snabbt klev uppåt i graderna.

Arbetstmepot har aldig ändrat sig (det har alltid varit högt), ansvaret har dock blivit desto större och som butikschef har jag alltid velat göra ett bra jobb, pressar mig själv otroligt hårt och har extremt höga krav på mig själv. Jag försöker alltid vara mina högre chefer till lags (utan att för den skull vara mesig), ser till att min butik levererar positiva resultat och att min personal trivs. Jag vet att jag är en bra chef. Jag vet att jag gör mitt jobb jävligt bra. Men nu på sistone har min motivation börjat dala...

Det kan ha att göra med en rad orsaker. En av dem är att min förra chef gick på mammaledighet i februari och sedan dess har jag redan hunnit ha två andra chefer, som båda två varit nya på sin post och gjort en hel del nybörjarmissar. Man kan väl säga att jag och min nuvarande chef inte kommer sådär jättebra överens och det kan handla om att jag helt enkelt anser att jag är bättre än henne...

Det går inte jättebra för företaget just nu och ledningen har därmed kommit fram till en hel del krav som vi butikschefer måste följa slaviskt. För att inte gå in på det för mycket så kan man säga att jag - som alltid ser till min butiks bästa - måste jobba ännu hårdare, ännu snabbare och ännu bättre.
I vanliga fall hade jag gjort det. Då hade jag gjort precis vad som krävs, för jag älskar mitt jobb.

Men nu, gravid i sjätte månaden, klarar jag inte av det.
Jag har haft så mycket press på mig det senaste, både från ledningen och mig själv, att jag inte längre älskar mitt jobb. Jag älskar fortfarande arbetsuppgifterna, friheten och allt vad det innebär med att vara butikschef, men jag hatar ledningen och deras förmåga att få oss att känna oss så fruktansvärt obetydliga och värdelösa. "Det är nu de svaga viker sig och de starka tar kommandot och går segrande ur det här!", löd min chefs peptalk i ett mail där hon skrev att jag måste dra ner mina lönekostnader till en patetiskt låg siffra.

För att skära ner på lönekostnaderna jobbar jag tre helger på raken i juni månad, plus alla röda dagar. Endast ensam med en arbetskamrat under hela arbetsdagen från öppning till stängning.
I vanliga fall hade jag klarat av det. Jag hade lätt slängt upp bananlådorna (som väger 19 kg) på sin plats och dragit tunga pallar fram och tillbaka, jonglerat med varor i kassan och rusat fram som ett åskmoln i butiken. Men jag fixar det inte längre. Jag får ont. Det är tungt och jag är rädd om min bebis.

Jag har känt mig så tvingad till detta sedan förra veckan att jag trots mina krämpor har burit tungt, jobbat hårt, glömt ta lunchrast, jobbat över, kämpat, svettats och stressat för att hinna med.
Men idag tog det stopp.
Jag tyckte igår kväll att min i vanliga fall så livliga bebis inte rörde sig lika mycket i magen som den brukar. Jag tänkte inte så mycket på det då utan somnade i soffan av ren utmattning.
När jag inte kände några fosterrörelser på morgonen heller blev jag däremot väldigt orolig.
Om något skulle hända min bebis för att jag misskött att ta hand om mig själv (och därmed den) så skulle jag aldrig förlåta mig själv. Jag skulle aldrig förlåta mina chefer heller, som gör att jag känner mig så tvingad till det här arbetssättet.

Jag och sambon åkte till barnmorskan nu i eftermiddags. Hon klämde och kände på magen, mätte den och lyssnade på hjärtljuden. Allt tycktes till synes verka normalt. Men medan jag satt där och förklarade min oro så kunde jag inte längre hålla tillbaka tårarna utan bröt ihop.
Jag grät och grät och grät.
Jag vill inte utsätta min bebis för den här stressen, men känner samtidigt att jag inte klarar av att sluta jobba och lämna över allting på mina anställda och all den här pressen som trycker ner mig gör att jag inte vet vart jag tar vägen snart.

Jag mailade min chef i fredags där jag uttryckte mina åsikter kring neddragningen av personal och förklarade att jag anser det ohållbart att en gravid kvinna i sjätte månaden ska tvingas jobba så hårt som jag gör.
Vad hjälper det mig? Det är aldrig nån som säger tack ändå.
Jag har inte fått något svar ännu, men jag får se vad som händer i veckan.

Jag jobbar tre veckor till, sen har jag semester. Jag funderar starkt på att inte komma tillbaka till jobbet efter det.

Vi hade en jättehärlig vecka i Grekland. Inte så mycket tursiter och alldeles lagom varmt. Sköna dagar i solen, sand mellan tårna och bad i det turkosfärgade havet. Underbart. Jag behövde verkligen det.
Hotellet vi bodde på var ganska simpelt, men fyllde sin funktion. Ett stort rum med två enkelsängar och en dubbelsäng, i ena hörnet en diskbänk med en sned fläkt ovanför och i andra hörnet ett litet bord med två stolar. Tre av fem glödlampor fungerade inte och vi hade inget varmvatten första dagen. Men vi förbisåg alla små brister för att hotellägarna var så otroligt gulliga och omhändertagande. Ett äldre par i övre medelåldern, kändes som en mormor och morfar. Vi fick gratis frukost första morgonen och mannen spelade karpathisk musik för oss på diverse stråkinstrument. De var alltid genuint intresserade om hur vi mådde och om vi hade det bra och bad om ursäkt för sitt "vinterväder" (25 grader och kanske några moln på himlen). Sista dagen väckte de oss med några degknyten doppade i kanel och vi fick skriva vår adress i deras gästbok så de kan skicka julkort till oss. Jättegulligt par, verkligen.

Vad som var ännu bättre (förutom att medelhavsvärmen följde med oss hem och vi fick njuta av härligt väder ytterligare några dagar) så fick mormor komma hem från sjukhuset.
Ja, tänka sig!
Jag hade verkligen ställt in mig på att jag inte skulle få se henne efter vår Greklandsresa, men mormor blev piggare på sjukhuset och var snart för frisk för att vara kvar. Hon kom hem från sjukhuset samma dag som vi kom hem från Grekland.
Hon är fortfarande väldigt dålig såklart och hon är ju döende, men från att ha fått beskedet om att hon bara har några timmar, möjligtvis dagar, kvar att leva - till att få komma hem till sin livskamrat och familj igen - så är vi otroligt glada för all den extra tid vi får tillsammans med henne.

Min älskade mormor. Krutgumma!
Visst finns förhoppningen om att hon kanske klarar sig i tre-fyra månader till och får träffa sitt väntande barnbarnsbarn. Det hade ju varit helt underbart.

 

Jag hade egentligen tänkt åka förbi jobbet en sväng på morgonen idag, men jag kom aldrig iväg. Jag fastnade framför youtube och min nya idol "ThePetebox" istället och när jag väl tog mig i kragen för att ge mig av så var klockan redan 12.30 och jag kände att jag hellre åkte till mormor på sjukhuset istället. Ett telefonsamtal till jobbet fick räcka idag.

Jag och morfar åkte dit vid 13-tiden. Mormors två äldre systrar var redan där och höll henne sällskap. Hon hade just ätit och drack kaffe ur ett sugrör när jag slog mig ner på sängen bredvid henne där hon satt halvsovandes i sjukhusstolen. 
Hon verkade mycket mer "med" idag. Även om hon blundade och hängde mer som en säck potatis i stolen än satt ordentligt, så svarade hon ändå på tilltal och hade ögonen mer öppna när hon tittade sig omkring ibland. Men hon är oerhört svag. Verkligen jättesvag.

Efter några timmar blev mormor ännu tröttare och vi ringde på alarmklockan för att få hjälp av sköterskorna att lägga henne. De passade även på att tvätta rent henne och byta blöja medan vi andra väntade i sällskapsrummet.
När hon var nerbäddad hjälpte jag henne av med glasögonen och strök henne över det gråvita håret. Puffade till kudden så att hon låg bekvämt och såg till att hon hade alarmknapp och vattenflaska inom räckhåll. Sedan ville hon sova och vi lämnade henne i lugn och ro.

Nu på eftermiddagen har jag varit hos barnmorskan i sällskap av sambon och sonen.
Mina blodvärden var bra, blodtrycket likaså, men sockret var för högt. Det kan ha att göra med att jag precis åt mat innan vi åkte dit, men för att vara på den säkra sidan ska jag dit om två dagar och göra ett glukostest.
Diabetes vill jag verkligen inte ha och tanken skrämmer mig något enormt, då jag har sett vad den sjukdomen har gjort med min mormor. Jag vill inte ligga där på sjukhuset om 30-40 år med samma bekymmer som hon.

Fy fan... 
 

Mormor lever fortfarande, men hon blir bara sämre och sämre.
Jag har varit med familjen på sjukhuset mest hela tiden det senaste, förutom igår då vi hade kurs i stallet som jag var med och arrangerade och inte kunde lämna över på någon annan.
Men idag har vi hunnit vara där både förmiddag och kväll. Mormor ligger mest och sover. Hon drömmer mycket och pratar i sömnen, men rätt som det är har hon sina klara ögonblick då hon är medveten om vad som händer och sker runtomkring. Dessa ögonblick blir färre och färre.

Jag fick en ensam stund med henne ikväll då hon hade ett av sina klara ögonblick, innan mamma och morbror hade hunnit dit. Då sa hon att jag inte ska tänka på att hon ligger på sjukhus, utan att vi ska åka till Grekland ändå.
- Alla människor kan ju bli sjuka och hamna på sjukhus, sa hon.
- Ja, men alla människor är inte min mormor, svarade jag.
- Äh, så ska du inte tänka, sa mormor med ett leende och somnade om.
Nästa gång hon vaknade upp började hon mumla något osammanhängande om potatismos.

Jag vet att hon vill att jag ska åka, men det känns ändå vemodigt att lämna familjen i den svåra stund som vi alla befinner oss i nu. Mamma tycker också att vi ska åka. Hon menar att det finns ju ingenting jag kan göra åt situationen ändå, vilket hon förvisso har rätt i. Vi vet ju inte hur länge hon kommer att ligga såhär sjuk heller, det kan dröja flera veckor, eller hända i natt. Varje gång jag lämnar henne på sjukhuset så säger jag farväl. Eftersom vi aldrig vet om vi kommer få se henne i livet nästa gång vi kommer.

Medan vi sitter där på sjukhuset och mormor sover, så brukar vi spela yatzy eller lösa suduko, eller bara prata lite lågmält. Men jag tror hon tycker det är skönt att vi är där.

Jag klarar inte av att jobba, så jag har tagit ledigt. Jag skulle egentligen på kurs tis-ons, men den kommer jag troligtvis att ställa in. Det ger mig två dagar till att hinna säga farväl till mormor innan vi åker till Grekland.
Jag klarar inte av att ta några beslut, det är nästan så att jag har svårt att ge sonen något svar när han frågar "Kan vi köpa apelsinjuice?" för jag är så splittrad eller tom i huvudet att jag inte vet någonting.
Jag orkar inte svara ens mina närmaste vänner i telefon, det är knappt så jag orkar svara på sms.
Jag orkar inte ta tag i någonting alls. Det är massor kvar att packa upp här hemma efter flytten fortfarande, men jag orkar inte. Världen har verkligen stannat upp och det enda jag kan tänka på är att jag hoppas mormor får dö snart, men får samtidigt dåligt samvete över att jag önskar henne död.

Det här är bland det jobbigaste jag har gått igenom. Utan tvekan.

Jag står min familj väldigt nära. Framförallt min mamma och min mormor. Det skiljer inte så många år mellan generationerna - min mormor är 18 år äldre än min mamma, som är 22 år äldre än mig, som i min tur är 18 år äldre än min son.

För ett år sedan fick min mormor en kraftig hjärtattack och tillbringade 9 veckor på hjärtintensiven, med familjen vakande över henne flera timmar varje kväll. 
Hon återhämtade sig riktigt bra och fick till slut komma hem.
Men sedan dess har bekymrena bara blivit fler och fler.
Medan hon låg inne så länge på sjukhus fick hon ett liggsår på hälen som till slut ledde till att läkarna diskuterade amputation, men hon klarade sig med en hudtransplantation och med mycket tur. Men strax därefter fick hon ett nytt negativt besked med tårna på andra foten. Två tår var döda och skulle bokstavligen trilla av, så läkarna fick operera bort dem.
Jag vet inte hur många turer vi har gjort till alla olika sjukhus i göteborg, många har det varit iaf.
Att ligga på sjukhus och att hela tiden kämpa i motgång har varit jobbigt för mormor. Hon vill inte vara till besvär för någon - varken oss i famlijen eller för sköterskorna på sjukhuset, samtidigt som hon känner sig väldigt ensam och uppskattar våra besök. Hon vill ju inget hellre än bli frisk. Hon har stundtals varit riktigt deprimerad, men när jag talade om för henne att hon skulle bli gammelmormor på nytt lyfte det hela hennes vardag och hon hade något att se fram emot.
 
Allt detta med fötterna gjorde att mormor blev tvungen att vara sängliggande, eller sitta i rullstol och blev mer och mer beroende av min morfar och min mamma. Min mamma bor granne med mina morföräldrar, så hon har haft heltidsjobb dygnet runt. Först har hon varit på sitt dagliga jobb, för att komma hem till sina föräldrar som sitter som hungriga fågelungar i vardagsrummet och väntar på att hon ska laga mat. Visst har mormor den sista tiden haft stor hjälp av hemsjukvården, men min mamma har haft det riktigt tufft. Mormor har många nätter varit ängslig och ångestfull, så flera kvällar har min mamma fått ligga på morfars plats i dubbelsängen och vänta tills mormor har somnat.

När mormor inte klarar av att gå eller röra sig, så har hon ingen ork. Vätska samlas i kroppen och hjärtat orkar inte pumpa runt allting. 
På sin 72'a födelsedag, den 30 april i år, fick hon på nytt åka till akuten på östra sjukhuset. Hon hade svårt att andas. Detta p.g.a hjärtsvikten som orsakas av vätskan i kroppen. 
Igår ringde mamma mig kl. 9.00 på morgonen och sa att sjukhuset hade ringt. Mormor hade varit medvetslös en stund under morgonen och var riktigt illa däran, så familjen skulle åka dit. Jag kände på mig att slutet är nära...

Jag grät en stund i sängen och blev omfamnad av sambons trygga famn. Ringde jobbet och förklarade lite snabbt, så de skulle ordna allt.
Jag slängde på mig kläder och kastade i mig lite frukost. Körde sedan till sjukhuset för att möta familjen som hunnit dit lite tidigare än mig. I bilen kom tårarna när jag hörde Lalehs låt "vårens första dag" och lyssnade till texten;

Kom våren, kom skratten,
kom tårarna om natten.
Låt mig vara, låt mig vara
litet till, jag är,
jag är inte beredd att gå än.

Låt mig finnas, låt mig att finnas,
litet mer, jag är,
jag är inte beredd att dö än,
inte än.

När jag parkerat bilen mötte jag mamma i entrén. Hon kramade om mig och grät. Jag frågade "Har hon somnat in nu?", men mamma skakade på huvudet. Hon berättade däremot att hon nyss haft ett samtal med läkaren. Mormor kommer aldrig att bli bra igen. Vätskan vill inte gå ur kroppen, hjärtat orkar inte pumpa runt allt. Hon har vätska i lungor och tarmar som gör att hon lättare får sår som inte läker. Hon har kanske timmar, dagar, på sin höjd några veckor kvar, och man har börjat med s.k palliativ vård - d.v.s "Lindrande vård i livets slutskede".  
Även om vi varit beredda på att det här beskedet förr eller senare skulle komma, så kan man aldrig förbereda sig. Jag vill ha kvar min mormor! Men jag vill att hon ska vara frisk... Jag vill att hon ska få uppleva sitt andra barnbarnsbarn och vara en lika trygg gammelmormor för bäbisen som hon varit för min son.
Som mormor är nu, så är hon inte sig själv. Hon är min mormor i huvudet, men fast i en sjuk kropp. Det är så orättvist att hon ska behöva utstå det här. 

Jag och mamma åkte upp till hjärtintensiven på sjunde våningen, där mormor låg på ett enskilt rum. Min morfar och morbror satt i varsin stol vid hennes säng. 
Mormor, som också är diabetiker, hade haft lågt socker under natten vilket orsakade hennes medvetslösa tillstånd, men när vi var där så sov hon. Vi satt i timmar vid hennes sida. Morfar och morbror åkte hem en stund mitt på dagen för att vila sig lite och komma tillbaka senare, medan jag och mamma var kvar. Sköterskorna var jättegulliga, både mot mormor och mot oss. Vi fick t.om mat på eftermiddagen, när vi suttit och vakat över henne i sju timmar. 
Mormor sov hela tiden, men framåt eftermiddagen började hon vakna till lite smått. Vi förstod att hon hade hört oss prata emellanåt, för hon frågade mumlande varför vi hade varit där så länge. 
Vi vill ju inte heller oroa henne, då vi inte vet om hon själv vet att hon inte har så långt kvar. 

Framåt kvällen fick hon byta rum, till ett annat enkelrum, fast på avdelningen mittemot. Hon behöver inte längre någon intensivvård, då inga livsuppehållande insatser kommer att göras och därför hamnade hon på eftervårdsavdelningen. Mormor låg och blundade mest, men var vid medvetande. 
När jag stod vid hennes säng och strök handen över hennes hår öppnade hon ögonen och lade sin svaga hand på min mage. Jag lade min hand över hennes och sa att bäbisen nog sover, men att det för en stund sedan kändes som om det pågick en brottningsmatch inne i magen. Då spred sig ett brett leende i mormors trötta ansikte. Jag blinkade bort tårarna och försökte hålla mig lugn, för vi vill som sagt inte oroa mormor. 
Men hon blev ändå misstänksam över att vi alla var där. Hon frågade igen varför vi varit där så länge och om vi inte skulle åka hem. Jag förklarade för henne att hon hade haft så lågt socker på morgonen och att vi hade varit oroliga för henne och därför ville stanna lite extra länge. 

På kvällen började det bli jobbigt för henne. Hon låg inte bekvämt. Sköterskorna fick flytta på henne flera gånger. Hon hade svårt att andas. Hon började tycka att det var jobbigt att vi var där, för då trodde hon att det var något allvarligt. Så vi beslutade oss för att åka hem. När mamma bäddade ner henne lite extra så utbrast mormor;

- Ann-Gret - jag vill att du tömmer mitt konto och sätter in pengarna på ditt.

- Va? Men så du säger...
- Ja, men jag vill det. Jag vill inte att de ska ta mina pengar. Jag vill att du tömmer mitt konto.
- Okej, men du får tillbaka dem sen, svarade mamma.

Då var det svårt att hålla tillbaka tårarna. Det kändes som en bekräftelse på att hon är medveten om vad som komma skall. När någon dör så fryser banken kontona och det kan krångla en del för de efterlevande innan pengarna löser sig, och det är väldigt viktigt för mormor - att inte famlijen drabbas. 

Jag kramade om henne och viskade "gonatt min skatt, sov gott i natt och dröm om mig som älskar dig" i hennes öra. En ramsa som jag hört från henne sedan jag var liten.
Sedan var jag tvungen att lämna rummet, för jag kunde inte hålla tårarna inne längre. 

Sjuksköterskorna lovade att ringa om det inträffade något under natten. 
Jag åkte med mamma hem och satt hos henne en stund. Vi grät tillsammans. Önskade att det här får gå fort och hoppades nästan att sjukhuset skulle ringa ganska snart. Låt henne inte plågas mer. Låt henne få somna in i lugn och ro utan ångest eller oro. Ta hand om min mormor.

Jag kom hem vid 21-tiden. Då hade sambon redan förberett sonen med ett samtal om hur gammelmormor mådde, så han mötte mig i hallen och tittade oroligt på mig samtidigt som han frågade hur det var med henne. 
Jag sa att hon fortfarande lever, men att vi inte vet hur länge till. 
Sedan kramades vi och jag grät igen. Han fick vara uppe en timme extra den kvällen, bara för att jag ville ha dem jag älskar så innerligt nära mig. 
 

Natten var en riktig pärs. Jag sov jättedåligt då jag hela tiden väntade mig ett samtal från mamma som skulle meddela att nu - nu har det hänt, nu har hon somnat in. Men det kom aldrig något samtal. Jag vände och vred på mig. Tänkte på mormor hela tiden. Slumrade till då och då, vaknade igen och tittade på klockan var och varannan timme. Jag gick upp kl. 8.00 för jag kände inte att det var någon idé att försöka sova längre. Hela kroppen är stel, huvudet dunkar. Mamma har nog haft en likadan natt.
Hon hade dessutom fått förklara för morfar igår kväll, som inte riktigt har förstått allvaret. Han hade frågat mamma när hon trodde att mormor skulle komma hem...
Föreställ dig att behöva tala om för någon att dens livsparner sedan över 50 år tillbaka, inte kommer att komma hem igen. Att han snart ska tvingas leva utan henne,

Jag älskar min mormor så ofantligt mycket. Hon har varit en sådan stor del av mitt liv, ända sedan jag var liten. 
Hon har alltid ställt upp för mig, alltid haft goda råd eller ett gott öra. Hon är en speciell människa, en godhjärtad och mycket älskad person. Klok och varm. En förebild. Någon som jag verkligen skulle vilja fanns kvar i mitt liv i många år till. 

Jag har suttit och gråtit hela morgonen. Mamma, morfar och morbror skulle åka till sjukhuset nu snart, så ska jag åka dit lite senare och avlösa morfar och morbror. 
Mamma skulle höra av sig när hon visste hur det var med mormor, men eftersom vi inte har hört något från sjukhuset så förmodar vi att läget är ganska oförändrat.
Det känns verkligen som om hela vår värld har stannat upp. Jag kan inte ta några beslut, jag vet inte hur det blir med greklandsresan, jag vet knappt hur morgondagen kommer att se ut.

Jag bara hoppas att det får gå fort.
Min älskade, älskade, mormor.