Sonens pappa hörde äntligen av sig till honom i veckan. Men då krävdes det fyra påminnelsemail till hans fästmö för att han överhuvudtaget skulle höra av sig. 
Jag började maila henne samma dag som Daniel låg i sin säng och grät med ett fotografi av sin pappa mot bröstet. Det smärtade mig oerhört att se honom så ledsen och jag har sällan känt mig så maktlös. Det enda jag kunde göra var att se till att hans pappa hörde av sig så fort som möjligt. Det tog en vecka, men han ringde till slut i alla fall...

Han hade sagt till Daniel att han skulle komma på hans skolavslutning, men av tidigare erfarenhet så var det inget jag trodde på förrän jag såg honom på plats.
De bestämde att de skulle mötas tio minuter innan, men vi fick stå utanför skolan och vänta bra länge innan det var dags att gå till klassrummet och då hade han inte dykt upp än.
Jag kunde riktigt känna smärtan i sonens bröst och jag förbannade hans pappa tyst för mig själv.
 
Som tur var ringde han just som barnen gick in i klassrummet och Daniel kunde springa och möta sin pappa och låtsasmamma utanför skolan. Jag andades ut. Hade han inte dykt upp som han lovat så hade det sårat Daniel för livet.
Det var aningens stelt till en början mellan oss tre, milt uttryckt, men vi satte oss längst bak i klassrummet och var tysta medan barnen hade lite avslutningslekar innan det stora avslutet skedde i medborgarhuset en bit från skolan.
Promenaden på väg dit var också lite stel och tyst. Jag kunde inte komma på något att säga, för vad jag än tänkte fråga om - som hur Daniels farmor eller farmar mår - hade hans pappa inte vetat det, eftersom han knappt har någon kontakt med dem heller. Samtidigt ville jag inte verka arg och avståndstagande, för jag vill inte att mitt tycke kring Daniels pappas handlingar (eller icke befintliga sådana) ska skada deras relation. Om jag är arg och förbannad (som jag är inuti mig själv mest hela tiden när jag ser eller ens tänker på honom) så kanske det bara avskräcker honom från att höra av sig och det vill jag inte.
De verkade lite smått förvånade över min gravidmage men sade artigt grattis och vi utbytte lite kommentarer kring graviditet och hur glad Daniel skulle bli över sitt syskon.

Efter nationalsången och några andra uppträdanden i medborgarhuset, lättade dock stämningen upp lite mellan oss tre. Jag försökte verkligen verka avslappnad och neutral och kom på något lättsamt att prata om för att få den jobbiga stämningen att försvinna. Det lyckades ganska bra och när själva avslutningen var färdig skulle Daniel säga hejdå till några kompisar, varpå vi andra promenerade bort till bilen där vi fick vänta en stund på att Daniel skulle möta upp oss. Under tiden kunde vi prata om ditten och datten ett tag till och jag tror jag gjorde ett ganska bra intryck på hans fästmö om inte annat. Jag tror nämligen att hon har fått bilden av att jag är en riktig häxa som alltid är arg och behandlar hennes man orättvist, men jag tror den bilden suddades bort en aning och det var nästan så jag kunde höra henne säga "men hon var ju riktigt snäll!" till sonens pappa när vi sa hejdå till varann. 
Det var ett bra möte trots allt. Det var skönt att känna att jag kunde släppa agressionen och irritationen för en stund. 
Jag bara hoppas att han hör av sig till Daniel snart igen, så att den onda spiralen inte börjar om från början igen. Det är det som är så jäkla frustrerande...

Nu har Daniel ett tio veckor långt sommarlov framför sig. Jag är lite avundsjuk.
Men så kommer jag på att jag jobbar ju faktiskt bara en vecka till, sen har jag semester i två veckor. Jag tror inte att jag kommer tillbaka till jobbet efter det utan hoppas på graviditetspenning. Så snart kan jag också ta det lugnt och börja varva ner mitt annars så hektiska liv.

Det är några pusselbitar kvar som ska falla på plats, men det känns som att det är på god väg att göra det och jag tror att det här året kommer att bli ett mycket händelserikt sådant...

 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Augusti är här. Jag har en månad kvar hemma innan jag går tillbaka till jobbet. Separationsångest deluxe. Jag ser egentligen fram emot att jobba, men det är bara det här med att få tiden att räcka till för allt annat utöver jobbet. Om en månad kommer...

Den åttonde veckan är här, snart springer jag 30 minuter i sträck! Jag var ute i motionsspåret igår och sprang då 20 minuter i sträck, detta ska jag enligt programmet successivt öka så att jag når mitt mål i slutet av veckan. Om inte det förbannade h...

Det har gått en månad lite drygt sedan jag skrev sist. Vädret har varit på min sida och jag är ute så mycket jag bara kan om dagarna. Hela maj månad har varit underbar! Nu är jag inne på min sjätte vecka på löpträningsprogrammet. Jag springer 9 minut...

Jag följer ett "lär-dig-springa-30-minuter-i-streck-på-8-veckor"-program (du hittar det här: http://www.babyvarlden.se/Kronikor-Olga-Ronnberg/Olgas-snabba-joggingskola/) och var ute i motionsspåret i måndags kväll. Det var inte särskilt jobbigt att g...

Jag försvinner mer och mer från internet. Både på facebook och bloggen. Misstänker att det är våren som tagit mig i sitt grepp, då jag hellre är ute än inne. Dottern lärde sig dessutom krypa igår, så nu finns inte mycket tid över för statusuppdaterin...