Den 8 september kl. 18.19 kom vår älskade bäbis äntligen ut. En stor flicka på 4,8 kg och 54,5 cm lång. Trots enorma smärtor som fick mig att fundera på vad sjutton jag gett mig in på och om jag nånsin kunde tänka mig att gå igenom det igen, så försvann allt på ett ögonblick så snart hon kom och vi hörde henns skrik för första gången. Så vacker, så underbar, så perfekt på alla sätt. Lyckan är total och allt har gått så bra. 
Jag har inte hunnit att sitta så mycket vid datorn, därav det sena inlägget, men allt rullar på och vi lever i vår lyckobubbla och försöker hitta lite rutiner i vardagen. Elsa är så snäll. Äter, sover och bajsar mest hela tiden. Precis som det ska vara. Jag får t.om sova lite om nätterna, ibland fyra timmar i streck och det får man ju absolut vara nöjd med.

Jag är så enormt glad över att min sambo finns vid min sida, han är en underbar pappa - precis som jag förutspådde - och han hjälper mig så mycket med allt det praktiska som jag inte hade klarat av utan hans hjälp. Han skämmer bort mig med frukost, lunch, middag, kvällsmat och hjälper till att handla, städa och gå ut med morfars hund. Han byter blöjor och underhåller Elsa och jag blir varm i hela kroppen när jag ser dem tillsammans och ser den stolthet och kärlek han lyser med när han håller i henne. Hennes storebror är också stolt och han är också jätteduktig på att hjälpa till. Jag är så otroligt lyckligt lottad och är enormt tacksam.

Det enda som gör mig lite sorgsen, mest om kvällarna när jag är trött och hormonerna virrar omkring i kroppen, är att jag saknar min mormor så fruktansvärt mycket och det gör så ont i mig att hon aldrig hann träffa Elsa. Det gör mig jätteledsen och jag gråter. Det spelar ingen roll hur väl jag vet att hon var sjuk och aldrig skulle orka, det är liksom inte det - jag är bara ledsen att hon inte fick vara frisk lite längre, så hon kunde vara med oss ett tag till. 

När jag blir så ledsen så trycker jag Elsa lite tätare intill mig och viskar i hennes små öron att jag älskar henne och att hennes gammelmormor också gör det, även om hon aldrig fick chansen att se henne. Elsa kommer att få lära känna sina gammelmormor ändå, genom mig och resten av familjen som kommer att berätta om alla goda minnen vi har av henne. Då känns det lite bättre. Mormor hade inte velat se mig ledsen.

Jag sover så ytligt numera. Får aldrig riktigt någon djupsömn, utan sover lite då och då istället. De säger ju att man gör det som en förberedelse inför vad som komma skall med bebisen. Oavsett anledning så sover jag alltså inte särskilt bra. Slumrade till en stund på soffan för några timmar sedan och när jag sedan vaknade (för att gå och kissa såklart) så kunde jag inte somna om efteråt. Så nu sitter jag här igen. Ensam när alla andra sover.

Sneglar in i barnkammaren som står tom och orörd i väntan på bebis ankomst. Vi gjorde iordning övervåningens hall till barnkammare som ett av mina projekt nu under sommaren. Målade väggar och fixade ett draperi för dörren som aldrig används som in-utgång, satte upp spjälsäng, köpte nytt skötbord och lade ner lite gamla kläder som tonåringen hade när han var liten i byrån. Såhär blev resultatet:

 

Mitt andra projekt var att måla lite tavlor att pryda väggarna med, så även dem fick komma upp. 
Som den djurälskare jag är var djur ett självklart motiv och gärna i skarpa färger och kontraster.
Jag lovade ju mig själv att börja måla igen, så jag är glad att jag fick tid att sätta mig ner och återuppta bekantskapen med penslarna. Det är otroligt avkopplande att måla.

Såhär blev väggen:

 

Det har tillkommit en mysig lampa och några gosedjur på byrån och en kudde med samma fodral som draperiet i fåtöljen, så nu är rummet så redo det bara kan bli...

Och jag med. 
Jag vill byta blöjor, klä på kläder, amma, torka spyor och trösta bebisskrik. Jag orkar inte vänta längre!

Tänk att min lilla buspojk blir tonåring idag.... Helt otroligt vad tiden går. Mitt lilla busfrö med det lockiga blonda håret har nu förvandlats till en lång ung man i målbrottet, som vill ha på sig för stora kläder, spela dataspel och kolla in tjejer mest hela tiden. Det blonda håret är kvar, dock inte längre lockigt, utan mer fixat i uppåtspretande spikes. Min fina, fina pojk. Han är fortfarande min fina, fina pojk, men han är tonåring! Han måste bo hemma minst sex år till har jag sagt. "Eller kanske fem", tyckte han då. FEM?! Det går ju hur snabbt som helst! Det får nog bli tio år till, när jag tänker efter... 

Hans pappa ringde faktiskt igår, till min stora förvåning. Det var första livstecknet från honom sedan vi sågs på skolavslutningen i mitten av juni, sisodär tre månader sedan... Han har alltså inte hört av sig varken via telefonsamtal, mail, eller sms - till sin alldeles egna son som delar hans gener och blod - under tre månaders tid. Fastän han lovade efter skolavslutningen att han snart skulle höra av sig så de kunde hitta på något. Tomma ord. Tomma löften. Jag blir så trött. Hade det inte varit för att sonen fyller år så hade vi säkerligen inte hört av honom förrän eventuellt på julafton. Men inte ens det är ju säkert, sonen fick ingen julklapp av honom förra året heller ju...

Det var sonen som svarade när han ringde, men efter ett tag ropade han på mig då hans pappa ville byta några ord. Jag fick samla mig innan för att inte låta irriterad och försökte hantera samtalet så gott jag kunde. Egentligen vill jag bara skrika åt honom och förbanna honom hur han kan behandla sin egen son på detta sätt, men det kunde jag ju inte göra när sonen stod bredvid. 
De ska fira sonen hos farmor och farfar imorrn. Lillgrabben, eller numera kanske jag får titulera honom som "tonåringen", hoppade förväntansfullt bredvid telefonen när jag och hans pappa bestämde detaljer med hämtning och lämning. För en gångs skull så ställde hans pappa upp med att lösa det hela, då vi ju faktiskt inte vet när bebis anländer och jag därför har svårt att lova något. I det stora hela var det ett bra samtal och jag kände mig inte så arg efteråt. Men jag kommer aldrig kunna förlåta honom för hans ständiga försummande och frånvaro. 
I min värld gör man inte så mot sina egna barn. 
Barnen är det viktigaste man har och man måste vårda den relationen ömt, oavsett hur smärtsamt eller jobbigt det kan vara för en själv. Man måste sätta barnen i främsta rummet och borste från egoistiska känslor, det är inte barnen som har valt DIG som förälder, det är DU som har satt dem i den här världen, då måste man också ta sitt ansvar - för resten av livet om det är så. 
I min värld spelar det ingen roll om jag så skulle vara dödssjuk, min son kommer alltid först oavsett vad som händer. Och det viktigaste för mig tror jag är att han vet om det. Villkorslös kärlek.

Alltså, nu börjar det ju bli lite tröttsamt att hålla på och vänta hela tiden... Inget har alltså hänt ännu och bebis verkar trivas mycket bra i magen där den ligger, för ut kommer den inte iaf... 
Färdknäppar, trappspring, ananas och allt annat löjligt jag försökt med har inte gett något resultat, så nu vill jag bara sova igenom dagarna tills dess att bebis äntligen behagar komma ut. 

Jag var på mitt sista MVC-besök i måndags. Alla värden var bra och barnmorskan tyckte att bebis kändes stor nog så att den gott kunde komma ut nu, fixerad har den ju varit länge. Vi bokade en tid för överburenhetskontroll på lördag, för då har det enligt MVC's uträkning gått 14 dagar över tiden. (Enligt min uträkning så är jag idag bara fyra dagar över tiden). Om ingenting har hänt innan lördag kommer de att gå igenom mina och bebis värden, känna hur livmodertappen verkar, hur bebis ligger, kolla CTG och ultraljud osv. Troligtvis blir jag inte igångsatt samma dag, utan barnmorskan trodde nog snarare på början av nästa vecka. Men hon tröstade mig med att hon trodde det var på gång - mitt undertryck hade höjts en aning (det var fortfarande normalt, men högre än tidigare) och det är tydligen ett tecken på att förlossningen närmar sig. 
Men jag vet inte om jag tror på sådana där grejer längre. Det är så många tecken jag har som tyder på att bebis kan komma vilken sekund som helst, men den gör ju inte det ändå.

Tidigare i veckan har jag trott att det varit på gång varje kväll, för magen har sjunkit ner ytterligare, det är ÄNNU tyngre och jobbigare och sammandragningarna håller i sig längre, men när jag legat i sängen och inväntat ytterligare tecken har det istället klingat av och det är likadant dagen efter. 
Så idag känner jag att det inte kommer hända något nu heller, så jag kan lika gärna sikta in mig på den där överburenhetskontrollen på lördag...

Kanske lika bra, sonen blir tonåring imorrn (eller idag, den 6/9 rättare sagt). Så då kan vi fira honom med presenter och uppmärksamhet istället för att ligga på BB och krysta. 

Oh well, det är inte så många dagar kvar till lördag ändå trots allt... Jag biter ihop och håller ut lite till...

Vafan. Kom ut nu dååå... Det är ju den andre september! 
Nu börjar väntan bli olidlig. Inte så mycket för att det är tungt och jobbigt, för det kan jag överleva (åtminstone några dagar till), men jag är så förbaskat nyfiken på varelsen som levt i min mage större delen av ett år och hur den här lilla varelsen ser ut. Jag vill veta nu! Jag vill hålla bebis i min famn, ammandes vid mitt bröst och bara titta på underverket som vi lyckats skapa bara min man och jag. Jag har väntat länge nog!

Jag tycker att jag har gjort allt. Gått i trappor, trampat runt i den varierade terrängen i hagen, ätit ananas i mängder, hållt i gång som tusan, vilat mig och slappnat av - you name it.
Men jag ger mig inte. Det är några timmar kvar av den andre september och det är helt okej om bebis vill titta ut i natt. Vi får ta till färdknäppen.
Håll tummarna att det funkar!