"Kommer en dålig nyhet kommer oftast flera"
"När dynga jäser, då jäser den över alla bäddar"
"Vårt korta liv blir längre genom olyckor"

...och så vidare. Varför är det alltid så?

Jag har försökt få tid att skriva i bloggen massor av gånger det senaste, men inte lyckats få något tillfälle i lugn och ro. Händer inte det ena, så händer det andra. 

Bortsett från dotterns RS-virus, sonens berusade farföräldrar och morfars cancer, så råkade jag dessutom spräcka trumhinnan med en örontops för ett tag sedan. Gjorde förbannat ont vid tillfället (tips: peta inte öronen med tops. Vrid absolut inte på huvudet om någon ropar på dig. Särskilt inte om du i samma veva trycker in topsen, för då gör det J Ä V L I G T ont!), men det gick över under dagen så jag tänkte inte mer på det.
Dagen efter hade det runnit lite blod ur örat, men inte heller då gjorde jag någon vidare reflektion. Förrän i söndags - då började örat dunka och banka, det började kännas som en öroninflammation.
Besökte därför vårdcentralen i måndags. Läkaren tittade i örat och skrev ut penicillin, kortisonsalva och värktabletter. Besöket tog max 5 minuter, varav 4 av dem gick åt till att skriva e-recept.

I onsdags började det göra ännu ondare. Det sved inuti örat och jag kunde knappt gapa eller tugga utan att det gjorde så ont i örat att jag knappt visste vart jag skulle ta vägen. Dunkandet fortsatte och dessutom hade örat och området runt omkring börjat svullna upp. Jag grät, som ett förtvivlat litet barn, då det gjorde så ont.
Jag hade stått ut hela dagen, så först framåt kvällen ringde jag sjukvårdsupplysningen. Jag ville mest bara veta när penicillinet skulle börja göra sin verkan, för jag hade ju ändå knaprat tabletter i några dagar. Sköterskan jag talade med blev dock orolig över svullnaden. Hon ville rådfråga öronspecialisten på Sahlgrenska och när hon gjort det ringde hon upp mig och beordrade mig "åk dit".  

Så jag gjorde vad jag blev tillsagd och satt i väntrummet på akuten i tre timmar, snyftandes i ett hörn då det fortsatte göra så förbannat ont, innan jag tillslut fick träffa örondoktorn. 
Han rengjorde örat och gav mig en ny antibiotika, ny kortison och nya värktabletter, som jag skulle ta istället för det som läkaren på vårdcentralen gett mig två dagar tidigare. Dessutom lindade han in örat i ett bandage som jag får knyta runt huvudet, så jag ser ju inte riktigt klok ut.
Jag har infektion och inflammation i nedre hörselgången. "Det gör oftast väldigt ont", konstaterade läkaren. Jotack, jag känner det...
Det gör fortfarande förbannat ont och nu är det två dagar sedan jag satt på akuten. Men nu får jag ta lite fler värktabletter och jag som aldrig tar något smärtstillande annars har knaprat piller som aldrig förr. Dagtid går det hyfsat bra, för då håller jag mig sysselsatt, men nätterna är djävligt jobbiga. Jag har nog inte sovit ordentligt på fem dygn. Vaknar när jag vrider mig och får ont. Går upp och tar ännu en tablett, sedan ligger jag och våndas innan den börjar verka och jag kan somna om igen. I natt bunkrade jag upp en massa kuddar bakom mig och satt upp och sov, då blev trycket lite mindre på örat, men jag sov inte speciellt gott kan jag ju inte påstå. 
Återbesök på ÖNH-avdelningen imorrn för uppföljning. Måtte penicillinet kicka in snart!

Som om det inte vore nog, så fick vi lite andra tråkiga nyheter som jag inte kan gå in på ännu och jag vet inte heller hur det kommer att påverka framtiden. Den som lever får se.  

Nåväl. Efter regn kommer solsken, inte sant?

Dottern tillfrisknade från sin förkylning efter några dagar, som väl var, och mår nu bra. Hon blev 7 månader för några dagar sedan och håller precis på att komma på hur man gör när man kryper, men har inte riktigt fått till det ännu. Det är väldigt spännande och roligt att titta på henne i hennes försök. Hon och tonåringen (och hästen) lyfter verkligen min dag. Under mörka stunder när jag kan tänka på vilken ond värld vi lever i och funderar över hur rätt det är att sätta barn till livet när allt är så ondskefullt, så lättar tankarna när jag tittar på mina barn. Det lyser godhet över dem och hoppet för den framtida världen tittar fram. Vi måste helt enkelt sätta fler barn till världen så vi goda kan övervinna de onda. 
Oj, undrar om det är tabletterna som får mig att flumma iväg såhär...

Morfar har fått bromsmedicin på njurcancermottagningen. Det är för tidigt att säga hur den påverkar honom, då han började med den i förrgår, men förhoppningsvis ger den oss lite mer tid tillsammans.
Jag har sedan vi fick reda på hans sjukdom försökt att träffa honom oftare och försöker uppskatta varje samtal vi har. Under denna tiden har jag kommit fram till att vi är så otroligt lika i sättet, morfar och jag.
Han tar heller aldrig värktabletter. Han skämtar bort allvarligheter, men han ser ljust på framtiden och är en otroligt stark man psykiskt, något jag beundrar alldeles kolossalt mycket.
Om den här bromsmedicinen kan ge oss i alla fall ett år till, så ska jag ta tillvara på varje dag.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Augusti är här. Jag har en månad kvar hemma innan jag går tillbaka till jobbet. Separationsångest deluxe. Jag ser egentligen fram emot att jobba, men det är bara det här med att få tiden att räcka till för allt annat utöver jobbet. Om en månad kommer...

Den åttonde veckan är här, snart springer jag 30 minuter i sträck! Jag var ute i motionsspåret igår och sprang då 20 minuter i sträck, detta ska jag enligt programmet successivt öka så att jag når mitt mål i slutet av veckan. Om inte det förbannade h...

Det har gått en månad lite drygt sedan jag skrev sist. Vädret har varit på min sida och jag är ute så mycket jag bara kan om dagarna. Hela maj månad har varit underbar! Nu är jag inne på min sjätte vecka på löpträningsprogrammet. Jag springer 9 minut...

Jag följer ett "lär-dig-springa-30-minuter-i-streck-på-8-veckor"-program (du hittar det här: http://www.babyvarlden.se/Kronikor-Olga-Ronnberg/Olgas-snabba-joggingskola/) och var ute i motionsspåret i måndags kväll. Det var inte särskilt jobbigt att g...

Jag försvinner mer och mer från internet. Både på facebook och bloggen. Misstänker att det är våren som tagit mig i sitt grepp, då jag hellre är ute än inne. Dottern lärde sig dessutom krypa igår, så nu finns inte mycket tid över för statusuppdaterin...