Fortfarande ingen bebis. Jag tror mer och mer på att det är den 2/9 som gäller, som befruktningsuträkningen säger, men dröjer det mycket längre än så kommer jag bli frustrerad. 
Har gått både ner och upp för alla trapporna (från 9'e våningen), jag har ätit ananas i mängder och testat en del andra knep som sägs sätta igång förlossningen, men inget verkar bita på mig. Och efter den där trapptrapatsen så känner jag att hjälper inte DET, ja då hjälper fan ingenting. Så jag tar hissen hädanefter. Blev helt färdig efter den utfärden.

Dagarna tickar vidare, i ungefär samma takt som innan. Har nu hittat lite småprojekt som lyckats hålla mig sysselsatt i några dagar, hittade gamla bilder som jag lade upp på facebook bland annat och lyckades komma ihåg mitt inlogg till bilddagboken, där en hel del gamla roliga bilder gjorde sig påminda. Så jag har att sysselsätta mig med några dagar till...

Idag tog vi in hästarna för att kunna göra maskprov i morgon. Får hjälp av två eldsjälar som alltid ställer upp med utsläppet som tur är, för jag hade inte orkat släppa ut alla sex hästarna själv som jag är just nu. Särskilt inte då det är ett par, ja vad kan det vara? 200-300 meter? till sommarhagen. Att ensam gå fram och tillbaka till sommarhagen och gården känns inte lockande, så jag är otroligt tacksam att de ställer upp och hjälper till fastän klockan kommer vara olidligt tidigt... Blir inte mycket sömn i natt, men jag kommer ju iaf kunna lägga mig efter utsläppet imorrn.
Om inte bebis tycker att det är ett ypperligt tillfälle att komma på när jag lär vara utmattad och trött som det är förstås... :) 

Igår tillbringade jag ytterligare sju aktiva timmar i stallet, men den här gången var jag ensam utan sambo.
Började dagen med MVC-besök kl. 08.15, vilket är lite tidigt för min del som åtminstone brukar sova till 09.30, men för att sambon ska kunna följa med blir det den tidiga tiden så att jag kan köra honom till jobbet efteråt.

Allt verkar bra och bebisen ligger väldigt långt ner nu och kan komma närsomhelst, som barnmorskan sa.
Beräknad förlossning är ju på lördag, men vi har tid hos BM på måndag nästa vecka ändå och jag tror faktiskt att det blir ett besök till. Som sagt, 2 september blir det ju, om man ska utgå från befruktningsdatum.

Körde sambon till jobbet efter MVC-besöket och åkte och handlade därefter. Köpte lite goda frukostfrallor som jag satte tänderna i när jag väl kom hem igen. Lade mig ner på soffan efter frukosten och tog en liten tupplur för att ta igen den missade sömnen på morgonkvisten.
Efter tuppluren åkte jag hem till min morfar, som numera är ensam hela dagarna eftersom min mamma jobbar. Satt och pratade med honom i nästan en timme om ditten och datten. Vi pratade lite om mormor, han sa att det är mest på kvällarna han brukar tänka på henne, när han ska gå och lägga sig osv. Jag tänker också på henne varje dag, så jag förstår honom. Han berättade att han ibland kommer på sig själv med att prata med henne för att strax därefter säga till sig själv "nämen vad håller du på med, hon finns ju inte längre". Men jag sa att det är helt normalt. Särskilt då de levt så många år tillsammans.

Efter besöket hos morfar tog jag bilen till Naturnära där jag köpte två balar spån som jag fick hjälp med att bära in i bilen som tur var. Sedan blev det en tur till byggmax för att köpa lite verktyg och träolja som behövs för att avsluta projektet i foderkammaren.

Väl i stallet började jag fixa och dona med Kevins box, så att jag kunde släpa in spånbalarna och göra iordning så att han skulle kunna stå inne en stund. Det ösregnade dessutom, men jag var alldeles för varm och svettig för att ta på mig regnrocken. Hämtade Kevin i hagen och lät honom gå in i boxen och göra det bekvämt för sig. Han älskar att rulla sig i nyutlagt spån, så det dröjde inte många sekunder innan han dunsade ner på backen och gottade in sig ordentligt.
Medan han stod där full av spån och mumsade hö så fixade jag i foderskjulet under tiden. Timmarna gick och snart hade Kevin torkat så jag kunde borsta av honom ordentligt och mysa sådär härligt som jag inte haft chans att göra med honom på ett tag. Kvalitetstid auf rang. Kändes välbehövligt.
Sedan kom hovslagaren och slog på en tappsko, samtidigt hade jag hunnit hämta in en annan häst som också skulle till hovslagaren och jag utförde lite andra stallsysslor. Mockade i Kevins box bland annat, för givetvis hade han hunnit med att lägga två rejäla blajor under tiden han stod inne.

När jag släppt ut alla hästarna i hagen igen och stått och tittat på dem en stund fortsatte jag med att olja brädor i foderskjulet. Framåt 19-tiden började jag känna mig lite mör i kroppen och satte mig ner, men det skulle jag inte ha gjort för fy fan va svårt det var att orka sig upp igen!
Då insåg jag att jag nog behövde åka hem. 

Kom hem, lade mig i badet och fick god mat av sambon när jag var klar. Sen kunde jag knappt röra mig. Jag tog myrsteg vart jag än gick och sambon fick hjälpa mig upp med benen i soffan eftersom jag inte orkade lyfta dem själv. Tyckte att magen hade sjunkit ner en hel del också och var nästan beredd på att få värkar, men än har inget hänt. Dock är jag fortfarande idag ganska mör i kroppen, så nu blir det nog inga sjutimmarspass i stallet på egen hand på ett tag...

Om en stund ska jag gå ner och fixa iordning köket som har en tendens att aldrig förbli rent, fastän jag gör rent det varje morgon!? Morfar fyller 79 år idag och ska firas av familjen i eftermiddag, så jag tänkte att jag skulle baka Ebbalimpa som är morfars favoritbröd och en sats bullar att ta med mig och bjuda på.
Ska bara vila lite först...

Jag är mindre rastlös sedan jag bestämde mig för att tänka på att bebisen kommer att komma först den 2/9, då känns det som att det är ett tag kvar och jag har fortfarande tid att göra klart mitt projekt i stallet och kanske t.om måla några fler tavlor. Skulle bebisen få för sig att komma imorrn så skulle det bara bli en glad överraskning jag inte hade räknat med. 
Win-win! Jag slipper rastlösheten och känslan av att vara fullkomligt begränsad p.g.a att bebin kanske vill titta ut och bebin får en gladare mamma.

Igår tillbringade vi sju timmar i stallet åt att bygga upp hyllorna i foderskjulet. Det är ju mitt projekt, men då jag inte klarar av att lyfta för tungt så får sambon hjälpa till, så det har blivit vårt projekt. Han bygger och jag tittar på. Fast lite hjälper jag faktiskt till. Jag gör det jag kan och avstår från att bära saker bara. Också win-win! Jag får hjälp med att göra färdigt mitt projekt och min sambo får en gladare och mer kärleksfull sambo. För oj vad jag känner enorm tacksamhet för att han hjälper mig. Jag känner att han verkligen gör det av kärlek till mig och det går inte att beskriva i ord hur fint det är. Men jag uppskattar det verkligen.

Det är hur som helst skönt att vara tillbaka i mitt aktiva jag, där jag känner att jag tar tillvara på dagen och inte bara låter tiden rinna ur händerna på mig. Jag tar det ganska lugnt ändå och brukar ta lite sovmorgon, då det tycks vara enda tiden på dygnet då jag kan sova ordentligt utan kissepaus en gång i timmen. 
Det tar på krafterna kan jag säga! Att behöva vakna en gång i timmen och dessutom försöka knuffa upp sig själv från sängen för att gå på toaletten...puh! 

Innan hade jag svårt för att sova på rygg. Nu har det börjat bli jobbigt att sova på sidan också. Känns som att jag ligger på någons fötter/händer då och det rör sig och känns bara inte särskilt behagligt. Så jag halvsitter upp och sover. Eller så somnar jag på rygg iaf, fastän det är jobbigt med andningen då.

Det har blivit en hel del gnäll ang graviditeten, men det är faktiskt jättemysigt att vara gravid också. Jag brukar klappa och stryka mig själv över magen och känna på bäbisen som ligger där innanför. Jag brukar prata lite med den också, lite sådär tyst för mig själv när jag är ensam hemma och ibland frågar jag rakt ut vad bebisen håller på med när det känns som om den leker karatekid och man ser både knän och fötter sticka ut lite varstans. Jag kommer garanterat att sakna magen en aning sedan. Men då kommer vårt kärleksbarn att finnas utanför magen istället och det är ju egentligen tusen gånger bättre.

Igår bestämde jag mig för att sluta deppa inomhus hela dagen bara för att det kanske kan hända nåt, så jag klev upp ur sängen ganska tidigt och åkte iväg och lunchade med en kär gammal vän redan när klockan var 11. Jag tänkte att händer det nåt så får jag väl i värsta fall ringa ambulansen, det ordnar sig alltid!
 
Jag plockade upp min gamle vän utanför hans jobb och sen åkte vi till salladsbaren Paprika där vi åt mat och pratade ikapp oss om vad som hänt sedan sist vi träffades. Vi satt på uteserveringen då solen ärade oss med sin närvaro och jag insåg hur jag hade saknat det - ljuset, värmen, solstrålarna mot min kropp. Jag ska aldrig mer sitta inne och vänta på att tiden bara ska gå!

Efter någon timme körde jag tillbaka min vän till sitt jobb och beslöt mig för att åka till hästarna. Pysslade och donade på gården, målade lite brädor och satt i solen och njöt av det underbara vädret. Jag både mådde och kände mig alldeles fantastisk!

 

Efter några timmar i stallet åkte jag hem till mamma för att laga Kevins trasiga täcke, åkte sedan hem och lagade middag åt mig och lilleman för att fortsätta med lite pyssel hemma. Jag och sonen åkte och storhandlade och på kvällen åkte jag tillbaka till hästarna för att kvällsklappa lite på dem och bara mysa. Sambon var för första gången ute och drack öl sedan vi blev med barn och jag tänkte för mig själv att det hade ju varit ett ypperligt tillfälle för bäbis att vilja komma ut nu då, när jag varit så aktiv hela dagen och han dessutom alkoholpåverkad. 
Men ingen bäbis har velat ge sig till känna, den trivs nog ganska bra i magen och jag tror inte det kommer hända något på ännu en vecka...

Jag ska snart ut i det härliga vädret igen. Tänkte åka till stallet och fixa staketet till en liten hage som behöver bli nerbetad. Det är inte så ansträngande så det klarar jag på egen hand, även om allt såklart är lite jobbigare att göra på egen hand nu. Men då får det vara det, jag får ta det i min takt och göra det långsamt, huvudsaken är att jag får komma ut i friska luften, känna solen värma min hud och ha en lika fantastisk dag idag som jag hade igår.

Fortfarande ingen bäbis. Igår trodde jag nästan att det var något på gång, men det var nog bara bebisen som skruvade sig neråt en aning till, för det känns som om magen har sjunkit ner. Hade jätteont en stund när den lille knodden bökade omrking där inne och möblerade runt bland diverse organ, men det gick över efter ett skönt bad. 

Annars är vi redo. Babyrummet är klart, BB-väskan packad, vagnen införskaffad och igår var vi iväg och hyrde ett babyskydd, så nu är det förvisso bara en större bil vi behöver, men annars får bebis gärna komma nu!

Hade en kompis som fick barn i förrgår. Hennes pojk vägde 5,3 kg och var 55 cm lång vid födseln. Jisses! Det var inte dåligt... Hon var glad att det blev snitt till slut, efter att förlossningen dragit ut på tiden och då både hon och bebisen hade högt blodtryck. Jag förstår henne. 5,3 kg liksom. My god. Det kan ju knappast höra till vanligheterna att en nybakad bäbis väger så mycket. Guiness nästa? Hon var beräknad samtidigt som mig. Undar hur mycket vår bebbe väger? 

Jag har skittråkigt.
Det är underbart väder ute och helst av allt skulle jag vilja åka till havet och lägga mig på en strand och hoppa i vattnet, men att åka iväg själv är uteslutet, så istället sitter jag inomhus och väntar på att klockan ska bli såpass mycket att jag kan åka och hämta sambon på jobbet så vi kan åka iväg till hästarna. Är det lika fint väder imorrn måste jag ta mig ut. I värsta fall får jag väl sätta mig bland skvallerkärringarna på bänken nere på gården.

Men idag har iaf två telefonsamtal piggat upp och fått tiden att gå lite fortare! Känns skönt att det faktiskt finns några vänner kvar som tänker på mig och hör av sig emellanåt.

Så gott som alla vet ju att man är gravid i 40 veckor. Man beräknar graviditeten två veckor innan från det att man i själva verket blivit befruktad, eftersom befruktningen bara kan ske då man har ägglossning, och man brukar därmed räkna graviditeten efter senaste menstruationens första dag. Halvsnurrigt förklarat. 

Innan jag blev gravid hade jag haft hormonspiral i sex-sju år och därmed inte haft någon direkt mens (lovprisa hormonspiralen!) utan mest ett litet stänk så att jag ändå visste att det var den perioden i månaden. Jag tog ut min spiral i september 2011 när jag och sambon beslutat oss för att försöka skaffa barn och jag började inte direkt räkna hur många dagar det gick mellan varje menstruationscykel. Inte heller skrev jag upp någonstans när i månaden jag fick mens, men den brukade komma ungefär i mitten. Trodde väl inte att jag bara skulle ha två menstruationer innan jag blev på smällen, så när barnmorskan frågade när jag senast hade mens kunde jag bara höfta fram ett svar. 
Däremot är jag bombsäker på när själva befruktningen hände. Den 11 december 2011.
O ja, detaljerna slipper ni, men jag vet att det var då nånting simmade upp och fastnade i ägget som idag är den underbara lilla bäbisen i min mage. Men nu räknar man ju inte från befruktningsdagen eftersom det är omöjligt att veta exakt vilken dag det var ägglossning och själva befruktningen faktiskt skedde, eftersom spermien kan simma runt ett tag... 
Men OM vi nu skulle räkna med att den 11 december 2011 var själva befruktningsdagen, så räknade jag ut (med hjälp av http://www.babyhjalp.se/gravid-forlossningsdatum) att förlossningsdatumet kommer att ske den 2 september 2012. Några dagar senare än rutinultraljudet visade. Nu ska ju ultraljudet vara det mest exakta, men jag tycker det är intressant att räkna på det. 
Enligt rutinultraljudet så är det beräknat till den 25 augusti, men då ska jag enligt uträkning ha blivit befruktad (ungefär) den 4 december, vilket är en hel vecka innan jag faktiskt kan ha blivit det.

Å andra sidan vet man inte när den lille/lilla behagar titta ut. Den kan ju känna för att komma redan imorrn, eller stanna kvar längre än väntat också. Det är bara jag som längtar så otroligt efter honom/henne och gärna vill veta hur länge till jag behöver vänta... 

Det är inget snack om saken att det närmar sig iaf. Allt är tungt nu. Trappan till övervåningen kan ibland kännas som att bestiga mount everest. Igår fick jag jäkligt ont i ryggen efter att ha grejat (kanske lite för mycket) på gården hos hästarna och inte blev det bättre av att jag idag fick för mig att måla en husvägg i stallet, men jag var så fruktansvärt rastlös och kände att jag behövde göra något. Värst är det efter allting, för precis när jag håller på med nåt så känner jag mig inte så utmattad mer än att jag svettas enorma mängder och blir andfådd för minsta lilla. Men sedan sätter jag mig i bilen och känner först av hur kroppen mår när jag ska kliva ur en stund senare. Jag ser ut som en gammal pensionär som håller en hand på handtaget inne i bilen för att dra mig upp och den andra handen på ryggen när jag sedan framåtlutad stapplar fram ett par steg för att räta på mig och stänga bildörren. Sedan blir det myrsteg från parkeringen till ytterdörren innan jag har leat upp mig. 

Jag som tyckte att det var en pärs att resa sig upp ur soffan/sängen redan för en månad sedan har nu ständiga bekymmer med att klara av att komma upp över huvudtaget. Det gäller att planera redan innan man lägger sig så att man inte behöver resa sig i onödan. Men jag ska inte klaga - jag har haft privilegiet att må ganska bra i stort sett hela graviditeten och sluppit både morgonspyor och foglossning, så det här lilla jag gnäller över är väl ingenting i jämförelse med dem som har det värre.

Fortfarande ingen bäbis i sikte. Känner inte heller av att något skulle vara på gång, men det är ju beräknat först den 25 augusti så det är ju trots allt ett tag kvar. 

Dagarna är fortfarande ganska tråkiga om jag inte har en utstuderad plan för vad jag ska göra. Det är urtrist att vara ensam hemma medan sambon är på jobbet och sonen leker med kompisarna i parken utanför. 
Idag tror jag att jag fick två timmar ihop med sambon efter att vi hämtat honom på jobbet, sen somnade jag på soffan och när jag vaknade så hade han somnat och har så gjort resten av kvällen. Vill inte väcka honom heller, han går ju trots allt upp tidigt och jobbar hela dagen, medan jag kan sova hur länge jag vill. Men det är tråkigt...

Dagarna liknar varandra mer och mer nu. Jag går upp vid 10-tiden om jag inte ställer klockan, går ner i köket och plockar i eller ur diskmaskinen, sätter igång en maskin tvätt, gör frukost och hamnar framför datorn/teven, om jag inte har bestämt mig för vad jag ska göra. Har jag inte bestämt mig så fastnar jag lätt framför datorn, fastän det inte händer något kul där alls. Slösurfar facebook, kollar mailen och har skittråkigt. Så blir jag orkeslös och nedstämd. Stänger av datorn och hamnar framför nåt slött teve-program istället. Tittar ut genom fönstret och blir antingen deppig för att det är tråkigt väder, eller deppig för att det är fint väder och att jag inte orkar mig ut.

Jag försöker undvika att åka till stallet själv, eller jag undviker snarare att göra något själv helt och hållet, så både mamma och sonen har fått följa med till hästarna om vartannat. Har väl iofs slarvat och åkt dit själv också, men det ogillar familjen. Och det KAN ju faktiskt hända nånting, närsomhelst, så det är väl inte jätteklokt att ta bilen till landet ensam och sedan lägga mobilen utom räckhåll medan jag pysslar med hästarna i sommarhagen...

I förrgår hade jag inte varit i stallet då Kevin blev omhändertagen av sin skötare, men när jag kom dagen efter och han gnäggade tre gånger när jag ropade på honom och kom emot mig i rask takt med öronen spetsade framåt så kändes det som om jag aldrig ville lämna honom igen. Min stora fina kärlek.
Dock har jag inte så mycket ork att göra så mycket fysiskt ansträngande, så det blir lite klapp och gos och borstning. Saknar att rida otroligt mycket och fick nästan ett ryck att hoppa upp på honom sist, men insåg att det var en fysisk omöjlighet - jag hade aldrig kommit av utan lyftkran.

Vet inte riktigt vad jag ska fylla dagarna med nu. Går mest och väntar och då går tiden så otroligt långsamt. 
Får väl måla några tavlor till eller nåt.
Imorrn har jag iaf lovat mamma att baka bullar och ebbalimpa.
Sen är det helg och då får jag änligen lite mer tid med sambon igen.

Jag har alltid haft mycket för mig, alltid något eller några projekt på gång, bortsett från jobb (som jag gärna lade ner all kraft och energi på) och hästar. Att gå från det till att gå till det här - begränsad och hyfsat orörlig med förbud om att lyfta tungt - har framförallt idag fått mig sjukt uttråkad.

Igår kväll satt jag vaken länge, utan att göra något vettigt. Avslutade några tavelmålningar och slösurfade på internet (det händer inte mycket på facebook efter midnatt kan jag säga...). Slutade med att jag kom i säng strax efter klockan 03.00 Mest satt jag uppe för att det ändå kändes onödigt att lägga sig när jag visste att jag snart skulle gå upp och kissa igen. 
Vaknade idag kl. 10.00 av att regnet slog som spö i backen och piskade hårt mot fönsterrutorna. 
Jag hade ingen aning om vad jag skulle hitta på för något en dag som denna, så det hela slutade med att jag inte hittade på någonting alls utan förblev förslappad i soffan framför datorn och teven och blev bara tröttare och än mer uttråkad. Orkade äta frukost, plocka ur diskmaskinen och sätta igång en maskin tvätt, men mycket mer hushållsarbete än så blev det inte. Sonen blev iaf underhållen av sin kusin och kompisar, så det var ju tur att några kunde roa sig själva iaf. Kevin blev omhändertagen av sin nya hästskötare, så stallet behövde jag inte heller åka till.

Jag satte upp mina färdiga tavlor i babyrummet som nu står klart. Det var ett av mina projekt, men nu är ju det avslutat - så vad ska jag hitta på härnäst?
Jag har några projekt på gång i stallet också, men där krävs det styrkehjälp så det är inget jag kan göra på egen hand och blir därmed lagt åt sidan tills dess att sambon har tid och ork att hjälpa mig.

Jag avskyr verkligen sådana här dagar. Om jag inte gör något aktivt (och tro mig - jag kan se till att fylla mina dagar minutiöst med saker att göra) så blir jag raka motsatsen istället - trött, seg, orkeslös och deppig. Jag somnade till och med på soffan en timme tidigare ikväll, vilket såklart resulterar i att den här kvällen börjar likna gårdagen mer och mer - dvs hyfsat pigg framför datorn där inget händer, men oförmögen att gå och lägga mig.

Jag läste en bok för ett tag sedan, Infiltratören, som kort beskrivet handlar om en man som är infiltratör åt polisen (true story...), men som efter många år av dubbelspel åkte dit och hamnade i fängelse. Mycket bra bok för övrigt, kan jag rekommendera.
Hursomhelst - han berättade i boken att rutiner var det som räddade honom från förfall när han satt där i sin trånga fängelsecell dag ut och dag in.  
Jag tror det ligger mycket i det. Rutiner. 

Snart är bäbisen här. Jag ser fram emot att skapa trygga rutiner och tänker hålla fast vid dem. Gå ut en promenad morgon och kväll oavsett väder eller något liknande. 
Tills dess ska jag försöka göra det bästa av dagarna som dem är. Jag tänker INTE tillbringa ännu en sådan här dag inomhus, blir ju knäpp av att enbart ha sällskap av mig själv. Så om det regnar imorrn tänker jag ignorera det faktum och ta mig ut i friska luften iaf.
Kanske skulle börja med att gå och lägga mig....