Man har ju alltid fått höra av andra gravida och läst i diverse mamma-tidningar/böcker hur vännerna plötsligt går upp i rök när man är gravid och väntar barn, men jag har alltid tänkt att "äh, det händer inte mig! Jag har så stor bekantskapskrets och så många vänner att de omöjligt bara kan försvinna sådär."

Man blir ju lite begränsad i sina utflykter så här sent i graviditeten och därför bjöd vi hem ett gäng vänner på inflyttningsfest till helgen. Dels för att vi fortfarande inte har haft inflyttningsfest trots att det var i maj vi flyttade och så kan jag samtidigt passa på att träffa vänner jag inte sett på länge.
Hur många som sa att de skulle komma?

- Två.

Så nu sitter jag här och känner mig plötsligt väldigt ensam. Jag trodde att jag var en viktig vän, någon att bry sig om oavsett om jag är gravid eller inte, och att jag var någon att prioritera. Men nu känns det inte alls så.
Festen är avblåst och istället inser jag att det nya kapitlet i mitt liv även innebär en hel del förändringar i bekantskapskretsen. Det är ganska uppenbart vilka som fortfarande är mina vänner i vått och torrt, men de som inte ens har brytt sig om att svara på vår inbjudan känner jag att jag lika gärna kan klara mig utan. Då var vår vänskap inte mycket värd om de inte ens kan besvära sig med en kommentar. 

Jag har min familj och mina djur, samt en handfull värdefulla vänner, det räcker. 

...tills vi äntligen får veta vad som bor i min mage! Jag är så fruktansvärt nyfiken nu så jag knappt kan bärga mig. Är det en flicka eller pojke? Har han eller hon pappas ögon eller mammas lockiga babyhår? 

Nätterna börjar bli jobbiga nu. Dagarna med för den delen. Det är tungt att gå, över huvudtaget att röra sig, för att inte tala om vilken pärs det är att gå i trappor eller ens ta på sig byxor ståendes på ett ben. Strumpor kan vi glömma och det är tur att det är sommar så jag kan använda tofflor, för det är totalt uteslutet att få ner mina uppsvullna elefantfötter i mina vanliga tygskor. Eller i några skor alls. På nätterna är jag glad om jag får sova mer än tre timmar i streck innan det är dags att gå upp och kissa. Jag kan inte sova på rygg (eller mage förstås) och jag vaknar varje gång jag behöver byta sida.
Sparkarna den lille utövar där inne i magen känns kraftfullare än någonsin och ibland känns det som om babyn skruvar sig neråt då det ilar till i underlivet och spänner åt runt magen. Snart är det dags. Snart är den färdigbakad. Snart slutar livet 'as we know it' och ett helt nytt kapitel börjar. Något som definitivt kommer att förändra vårt liv för all framtid. Jag längtar så!

Jag är inte speciellt nervös inför förlossningen. Det gick såpass bra sist. Även om det var snart 13 år sedan jag vaknade mitt i natten och insåg att det var en bäbis på väg ut, så minns jag det som igår. Och det är enbart positivit, även om jag vid ögonblicket då jag förstod att det var dags var livrädd. Jag hoppas det går lika lätt den här gången. 
Samtidigt har tanken såklart slagit mig att något kan gå fel. Mitt mardrömsscenario utspelar sig i att jag inte vaknar upp efter förlossningen, att jag förblöder och dör. Att mitt barn också dör. Att jag inte får vara med mer och lämnar min familj i stor sorg, de som redan har sörjt tillräckligt det senaste. 

Men OM något sådant skulle hända, så har jag en sak kristallklar för mig: Jag vill att min sambo adopterar min son och att de fortsätter att bo tillsammans. Min sambo är mer pappa för min son, än vad sonens riktiga pappa någonsin har varit. Vi har levt ihop i över åtta år och han kom in i bilden som bonuspappa redan när min son var fyra år gammal. Liten, busig, med lockigt blont hår och isblå ögon, tydde han sig till min sambo och bandet har växt sig starkare genom åren. Framförallt sedan hans pappa slutade höra av sig och min sambo blev bonuspappa på heltid.
Jag är än idag förvånad - men mest tacksam - över att min sambo vågade satsa på vårt förhållande när jag var en "kossa med kalv". Utan större erfarenhet av barn, eller längre tidigare förhållanden, har min sambo varit min tryggaste punkt hela tiden. Min stöttepelare och min absolut största kärlek. Jag älskar honom innerligt och ser fram emot att bli gammal ihop med honom.
Det har blivit ännu tydligare nu när jag är gravid - hur jag verkligen ser upp till honom. Hur jag ser honom som familjens stora trygga nallebjörn, som är den absolut bästa jag kunde välja som pappa åt mitt barn. Han kommer att bli en underbar pappa, med barnasinnet och busigheten kvar.
Han är den händige, snygga, manliga mannen som är så stilig att han säkert har halva jobbets kvinnor och män som beundrare, utan att han vet om det själv. Den otroligt snälla, omtänksamma, givmilda och rättvisa mannen som balanserar upp min personlighet på ett sådant klockrent sätt att jag aldrig kunde tro att något kunde stämma såhär bra. När jag tittar på honom i smyg än idag så känner jag den förälskade pirrande känslan spira genom min kropp. 
Att vi dessutom delar intressen och värderingar gör att jag verkligen känner att han är mannen i mitt liv. Jag vill gifta mig med honom, flytta ut till vårt drömhus på landet och skaffa ännu fler barn. Han och mina barn är det viktigaste i mitt liv. Det är så skönt när det blir så tydligt att man aldrig behöver fundera på om man verkligen valde rätt. Jag VET att det är rätt. HAN är rätt för mig. Och det bästa utav allt - även min son älskar honom.

Så om något händer mig, oavsett om det är i samband med förlossningen eller annars, så är det här min önskan. Och jag hoppas innerligt att den går i uppfyllelse.