Min blogg verkar vara lite utdöende. Jag skriver mest i min pappersdagbok om kvällarna och glömmer av att skriva här. 
Nu har det gått en månad sedan förra inlägget. 

Polisen hörde av sig angående DNA-provet på sonens jacka och SKL kunde inte hitta några andra avtryck än sonens egna, så nu har polisen inte mycket att gå på. Utredaren sa att han inväntar en övervakningsfilm från när grannpojken såg männen som rånade honom på spårvagnen. Men det verkar långsökt. Grannpojkens rånare verkar inte vara samma som sonens. Så vi får nog lägga ner hoppet om att sätta dig dem. 
Som tur är verkar varken sonen eller hans kusin ha några större men efter händelsen. 

Dottern har hunnit bli hela tre månader och kärleken till henne växer sig bara starkare och starkare hela tiden. Det är svårt att beskriva hur man kan älska någon såhär starkt. Nu har vi lärt känna varandra och är bästa vänner. Kärleken lyser i hennes ögon när hon tittar på mig och jag besvarar det med ett varmt leende. Hon och sonen är det finaste jag har.
Jag blir så glad över att se hur sonen tittar på henne. Han älskar henne också. Det värmer i hjärtat, eftersom jag själv inte har några syskon och därmed inte vet hur syskonkärlek känns. Men nu vet jag iaf hur den ser ut.

Jag brukar träffa några andra mammor lite då och då. Vi tar en powerwalk varje måndag för att komma i form igen. Är det fint väder har vi träffats för lite längre promenader, men nu när det har blivit så himla kallt har det hänt lite mer sällan. Igår hade vi bebisträff hemma hos oss. 8 bebisar och lika många mammor. Det var faktiskt jättetrevligt. Jag och dottern sov som stockar på kvällen efter alla nya intryck. 
Jag tycker dock fortfarande att det är så förbannat trist att mina gamla vänner inte längre hör av sig. Jag försöker höra av mig till dem och styra upp en träff, men det rinner alltid ut i sanden. 
Folk som jag trodde var nära vänner har inte hört av sig på flera månader, knappt sagt grattis till bebisen. Folk som jag verkligen trodde skulle vara bland de första att komma hit och krama om mig, gratulera mig till ett bra jobb och beundransvärt titta på bebisen, hör jag inte ett pip ifrån. Det är jättetråkigt. Jag känner mig bortglömd.  
Jag lovar mig själv att inte bli sådan själv. När mina nära vänner får barn ska jag vara bland de första att höra av mig och visa omtanke. 

Jag tänker fortfarande på mormor varje dag. Oftast när jag ska gå och lägga mig. Eller egentligen närsomhelst och hela tiden. Jag tänker på henne med glädje och värme. Så som jag vet att hon ville att jag skulle minnas henne. Vi var också bästa vänner. 
Snart är det jul och det kommer kännas konstigt att fira utan henne. Förra året låg hon visserligen på sjukhus på julafton, så redan då var det annorlunda, men den här gången är hon inte någonstans. Det finns inget ställe jag kan besöka henne på annat än i minneslunden. Men där kan jag inte hålla hennes hand eller stryka henne över håret. 
Åh, mormor, som jag älskar och saknar dig!
Det är första julen vi kommer att fira hemma hos oss. Mamma, morbror och morfar kommer hit. Svärföräldrarna kunde inte. Jag hoppas det blir en tradition att fortsätta med.