Varje nyår brukar jag få en känsla för hur kommande år kommer att bli. Jag såg fram emot att få en bra känsla inför det här året, men den infann sig liksom aldrig och jag kunde inte förstå varför. Vad kunde gå fel nu liksom? Jag har fått världens vackraste dotter, jag har en underbar familj och trivs med livet som hemmamamma.
Jag ägnade inte så mycket tanke åt det först, men den där dystra känslan inuti kroppen ville inte försvinna. 
Nu börjar jag förstå varför...

Urologen Sahlgrenska
2013-03-07 - 2013-03-15
Initialt blev du inlagd p.g.a ryggvärk och blod i urinen. Man gjorde en röntgenundersökning där man fann en förändring på ena njuren. Du försämrades och fick en blodförgiftning. Efter att ha fått behandling förbättrades du successivt. Sedan fick du genomgå diverse röntgenundersökningar för att bedöma förändringen man hittat på njuren. Det var en njurtumör. Undersökningarna har också visat att det finns misstanke om att sjukdomen har spridit sig till lungorna. (...)
- utdrag ur morfars sjukhusjournal -

H e l v e t e !
Morfar besökte vårdcentralen torsdagen den 7 mars. Mamma var med honom. Då jag var och tränade i närheten så gick jag dit när mitt gympapass var slut, för att avlösa mamma så hon kunde gå på toaletten eftersom hon inte vågade lämna morfar ensam. Morfar var blek, hade hög feber och skakade. 
Läkaren på vårdcentralen gjorde bedömningen att de skulle åka till sjukhuset istället, då morfar hade så lågt blodvärde och läkaren misstänkte att han behövde ligga inne ett par dagar för att få blodtransfusion.
Tidigt morgonen därpå, vid 4-tiden, ringde sjukhuset till mamma och lät meddela att morfar hade hamnat på intensivvårdsavdelning. Misstänkt urosepsis. D.v.s blodförgiftning. Som i sig är ett livshotande tillstånd. 
Morfar återhämtade sig redan samma eftermiddag som tur var och fick åka tillbaka till vårdavdelningen. 
Där genomgick han ju då alla dessa röntgenundersökningar och familjen bestående av mig, mamma och morbror, besökte honom varje eftermiddag.
 
Första dagen på sjukhuset hade jag en tryckande känsla över bröstet när jag gick där i de långa vita korridorerna. Inte igen. Fan också, inte det här året också! Det räcker nu! Alla minnen från fjolåret när vi gick där i sjukhuskorridorerna för jämnan spelades upp i huvudet igen. Från när vi satt hos mormor i den opersonliga sjukhussalen och vakade. Oroade oss. Spelade Yatzy, Grät. Allt gick i repris.

Jag, mamma och morbror turades om att ta hand om morfars hund Rasmus. Han fick sova över hos mig några nätter och några nätter hos mamma. Det blev lite extra pusslande eftersom våra katter inte är överförtjusta i hundar, men det fick gå. Sambon sov på soffan och jag delade säng med Rasmus. Var på promenader flera gånger om dagen och tog med honom så han fick springa lös i stallet.
När morfar blev piggare kändes det genast mycket bättre. Åh, han har inte blodförgiftning längre, tänkte jag. Vad skönt. Då kanske han snart kan få komma hem och allt kan bli som vanligt igen. 

Men det kommer inte att bli som vanligt.
Morfar har njurcancer. 
Som har spridit sig till lungorna.
Är inte det en dödsdom som heter duga? 
Jag hade verkligen inte en tanke på att det var cancer han blivit drabbad av. Det kom som en iskall chock när sjuksköterskan sa det. Fast han sa aldrig "du har cancer", utan han nämnde det här med "förändringar" och "tumör". Jag fick bita mig i läppen för att inte utbrista "CANCER!?" rätt ut. Ville inte skrämma upp morfar. 
Men det var det... 

Fastän vi inte vet än hur omfattande cancern är, så skenar tankarna iväg. Vem ska ta hand om Rasmus när morfar dör? Vad gör vi med lägenheten? Vem kommer att flytta in där? Vart ska alla grejer ta vägen?
Sen blir jag så hysteriskt ledsen att jag får lust att ge mig själv en käftsmäll. 
Det är morfar ju. Stålmorfar. Han är aldrig sjuk. Han kan ju faktiskt fixa det här!
Men samtidigt. Det är ju cancer. Fucking jävla cancer. Jag är så otroligt rädd för cancer.

Sen läser jag på lite. 
"Hälften av patienterna med njurcancer botas. De som inte botas kan dock leva flera år med sin sjukdom."
Nu känns det lite bättre igen. Ok, han kanske kan få några år till iaf? Istället för veckor/månader som jag har ställt in mig på nu. 
Om njurcancern däremot bildat metastaser (dottersvulst) - när tumören övergår från att verka lokalt och börjat sprida sig till andra organ - så som det verkar ha gjort i fallet med morfar - så kallas den malign (elakartad). 
Nu känns det fan inte bättre längre.
Skit skit skit skit skit!

Morfar ska på fler undersökningar under morgondagen och på torsdag. Sjuksköterskan som hade samtalet med oss, påpekade att läkarna efter nästa undersökning kunde ge mer klara besked. Jag är jätteorolig. 
Morfar vet inte själv hur allvarligt sjuk han är. Trots att läkarna pratat med honom flera gånger och fastän han fått hem sjukjournalen med ovan skrivna text samt andra liknande ord som "nyupptäckt njurcancer". Dels hör han så himla dåligt och sen har han så dåligt minne, att han lätt glömmer av vad läkarna berättat.
Om han inte har läst igenom journalerna nu efter hemgång och låtit det sjunka in. 
För till mig sa han nämligen "bara det inte är cancer man fått, det är ju det man är rädd för", när vi väntade på att morbror skulle köra fram bilen till sjukhusentrén när vi hämtade hem morfar i fredags.

Jag har ont i magen och känner ständig oro. Förhoppningsvis kan denna veckans undersökningar ge mig något att gå på. Något att ställa mig in på.

Den enda lilla trösten jag ser i det här, är om jag tänker att morfar får återförenas med mormor om han dör. Men det är ju så fånigt. Jag vet ju inte ens om jag tror på sånt. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Augusti är här. Jag har en månad kvar hemma innan jag går tillbaka till jobbet. Separationsångest deluxe. Jag ser egentligen fram emot att jobba, men det är bara det här med att få tiden att räcka till för allt annat utöver jobbet. Om en månad kommer...

Den åttonde veckan är här, snart springer jag 30 minuter i sträck! Jag var ute i motionsspåret igår och sprang då 20 minuter i sträck, detta ska jag enligt programmet successivt öka så att jag når mitt mål i slutet av veckan. Om inte det förbannade h...

Det har gått en månad lite drygt sedan jag skrev sist. Vädret har varit på min sida och jag är ute så mycket jag bara kan om dagarna. Hela maj månad har varit underbar! Nu är jag inne på min sjätte vecka på löpträningsprogrammet. Jag springer 9 minut...

Jag följer ett "lär-dig-springa-30-minuter-i-streck-på-8-veckor"-program (du hittar det här: http://www.babyvarlden.se/Kronikor-Olga-Ronnberg/Olgas-snabba-joggingskola/) och var ute i motionsspåret i måndags kväll. Det var inte särskilt jobbigt att g...

Jag försvinner mer och mer från internet. Både på facebook och bloggen. Misstänker att det är våren som tagit mig i sitt grepp, då jag hellre är ute än inne. Dottern lärde sig dessutom krypa igår, så nu finns inte mycket tid över för statusuppdaterin...