Vi hade en jättehärlig vecka i Grekland. Inte så mycket tursiter och alldeles lagom varmt. Sköna dagar i solen, sand mellan tårna och bad i det turkosfärgade havet. Underbart. Jag behövde verkligen det.
Hotellet vi bodde på var ganska simpelt, men fyllde sin funktion. Ett stort rum med två enkelsängar och en dubbelsäng, i ena hörnet en diskbänk med en sned fläkt ovanför och i andra hörnet ett litet bord med två stolar. Tre av fem glödlampor fungerade inte och vi hade inget varmvatten första dagen. Men vi förbisåg alla små brister för att hotellägarna var så otroligt gulliga och omhändertagande. Ett äldre par i övre medelåldern, kändes som en mormor och morfar. Vi fick gratis frukost första morgonen och mannen spelade karpathisk musik för oss på diverse stråkinstrument. De var alltid genuint intresserade om hur vi mådde och om vi hade det bra och bad om ursäkt för sitt "vinterväder" (25 grader och kanske några moln på himlen). Sista dagen väckte de oss med några degknyten doppade i kanel och vi fick skriva vår adress i deras gästbok så de kan skicka julkort till oss. Jättegulligt par, verkligen.

Vad som var ännu bättre (förutom att medelhavsvärmen följde med oss hem och vi fick njuta av härligt väder ytterligare några dagar) så fick mormor komma hem från sjukhuset.
Ja, tänka sig!
Jag hade verkligen ställt in mig på att jag inte skulle få se henne efter vår Greklandsresa, men mormor blev piggare på sjukhuset och var snart för frisk för att vara kvar. Hon kom hem från sjukhuset samma dag som vi kom hem från Grekland.
Hon är fortfarande väldigt dålig såklart och hon är ju döende, men från att ha fått beskedet om att hon bara har några timmar, möjligtvis dagar, kvar att leva - till att få komma hem till sin livskamrat och familj igen - så är vi otroligt glada för all den extra tid vi får tillsammans med henne.

Min älskade mormor. Krutgumma!
Visst finns förhoppningen om att hon kanske klarar sig i tre-fyra månader till och får träffa sitt väntande barnbarnsbarn. Det hade ju varit helt underbart.

 

Jag hade egentligen tänkt åka förbi jobbet en sväng på morgonen idag, men jag kom aldrig iväg. Jag fastnade framför youtube och min nya idol "ThePetebox" istället och när jag väl tog mig i kragen för att ge mig av så var klockan redan 12.30 och jag kände att jag hellre åkte till mormor på sjukhuset istället. Ett telefonsamtal till jobbet fick räcka idag.

Jag och morfar åkte dit vid 13-tiden. Mormors två äldre systrar var redan där och höll henne sällskap. Hon hade just ätit och drack kaffe ur ett sugrör när jag slog mig ner på sängen bredvid henne där hon satt halvsovandes i sjukhusstolen. 
Hon verkade mycket mer "med" idag. Även om hon blundade och hängde mer som en säck potatis i stolen än satt ordentligt, så svarade hon ändå på tilltal och hade ögonen mer öppna när hon tittade sig omkring ibland. Men hon är oerhört svag. Verkligen jättesvag.

Efter några timmar blev mormor ännu tröttare och vi ringde på alarmklockan för att få hjälp av sköterskorna att lägga henne. De passade även på att tvätta rent henne och byta blöja medan vi andra väntade i sällskapsrummet.
När hon var nerbäddad hjälpte jag henne av med glasögonen och strök henne över det gråvita håret. Puffade till kudden så att hon låg bekvämt och såg till att hon hade alarmknapp och vattenflaska inom räckhåll. Sedan ville hon sova och vi lämnade henne i lugn och ro.

Nu på eftermiddagen har jag varit hos barnmorskan i sällskap av sambon och sonen.
Mina blodvärden var bra, blodtrycket likaså, men sockret var för högt. Det kan ha att göra med att jag precis åt mat innan vi åkte dit, men för att vara på den säkra sidan ska jag dit om två dagar och göra ett glukostest.
Diabetes vill jag verkligen inte ha och tanken skrämmer mig något enormt, då jag har sett vad den sjukdomen har gjort med min mormor. Jag vill inte ligga där på sjukhuset om 30-40 år med samma bekymmer som hon.

Fy fan... 
 

Mormor lever fortfarande, men hon blir bara sämre och sämre.
Jag har varit med familjen på sjukhuset mest hela tiden det senaste, förutom igår då vi hade kurs i stallet som jag var med och arrangerade och inte kunde lämna över på någon annan.
Men idag har vi hunnit vara där både förmiddag och kväll. Mormor ligger mest och sover. Hon drömmer mycket och pratar i sömnen, men rätt som det är har hon sina klara ögonblick då hon är medveten om vad som händer och sker runtomkring. Dessa ögonblick blir färre och färre.

Jag fick en ensam stund med henne ikväll då hon hade ett av sina klara ögonblick, innan mamma och morbror hade hunnit dit. Då sa hon att jag inte ska tänka på att hon ligger på sjukhus, utan att vi ska åka till Grekland ändå.
- Alla människor kan ju bli sjuka och hamna på sjukhus, sa hon.
- Ja, men alla människor är inte min mormor, svarade jag.
- Äh, så ska du inte tänka, sa mormor med ett leende och somnade om.
Nästa gång hon vaknade upp började hon mumla något osammanhängande om potatismos.

Jag vet att hon vill att jag ska åka, men det känns ändå vemodigt att lämna familjen i den svåra stund som vi alla befinner oss i nu. Mamma tycker också att vi ska åka. Hon menar att det finns ju ingenting jag kan göra åt situationen ändå, vilket hon förvisso har rätt i. Vi vet ju inte hur länge hon kommer att ligga såhär sjuk heller, det kan dröja flera veckor, eller hända i natt. Varje gång jag lämnar henne på sjukhuset så säger jag farväl. Eftersom vi aldrig vet om vi kommer få se henne i livet nästa gång vi kommer.

Medan vi sitter där på sjukhuset och mormor sover, så brukar vi spela yatzy eller lösa suduko, eller bara prata lite lågmält. Men jag tror hon tycker det är skönt att vi är där.

Jag klarar inte av att jobba, så jag har tagit ledigt. Jag skulle egentligen på kurs tis-ons, men den kommer jag troligtvis att ställa in. Det ger mig två dagar till att hinna säga farväl till mormor innan vi åker till Grekland.
Jag klarar inte av att ta några beslut, det är nästan så att jag har svårt att ge sonen något svar när han frågar "Kan vi köpa apelsinjuice?" för jag är så splittrad eller tom i huvudet att jag inte vet någonting.
Jag orkar inte svara ens mina närmaste vänner i telefon, det är knappt så jag orkar svara på sms.
Jag orkar inte ta tag i någonting alls. Det är massor kvar att packa upp här hemma efter flytten fortfarande, men jag orkar inte. Världen har verkligen stannat upp och det enda jag kan tänka på är att jag hoppas mormor får dö snart, men får samtidigt dåligt samvete över att jag önskar henne död.

Det här är bland det jobbigaste jag har gått igenom. Utan tvekan.

Jag står min familj väldigt nära. Framförallt min mamma och min mormor. Det skiljer inte så många år mellan generationerna - min mormor är 18 år äldre än min mamma, som är 22 år äldre än mig, som i min tur är 18 år äldre än min son.

För ett år sedan fick min mormor en kraftig hjärtattack och tillbringade 9 veckor på hjärtintensiven, med familjen vakande över henne flera timmar varje kväll. 
Hon återhämtade sig riktigt bra och fick till slut komma hem.
Men sedan dess har bekymrena bara blivit fler och fler.
Medan hon låg inne så länge på sjukhus fick hon ett liggsår på hälen som till slut ledde till att läkarna diskuterade amputation, men hon klarade sig med en hudtransplantation och med mycket tur. Men strax därefter fick hon ett nytt negativt besked med tårna på andra foten. Två tår var döda och skulle bokstavligen trilla av, så läkarna fick operera bort dem.
Jag vet inte hur många turer vi har gjort till alla olika sjukhus i göteborg, många har det varit iaf.
Att ligga på sjukhus och att hela tiden kämpa i motgång har varit jobbigt för mormor. Hon vill inte vara till besvär för någon - varken oss i famlijen eller för sköterskorna på sjukhuset, samtidigt som hon känner sig väldigt ensam och uppskattar våra besök. Hon vill ju inget hellre än bli frisk. Hon har stundtals varit riktigt deprimerad, men när jag talade om för henne att hon skulle bli gammelmormor på nytt lyfte det hela hennes vardag och hon hade något att se fram emot.
 
Allt detta med fötterna gjorde att mormor blev tvungen att vara sängliggande, eller sitta i rullstol och blev mer och mer beroende av min morfar och min mamma. Min mamma bor granne med mina morföräldrar, så hon har haft heltidsjobb dygnet runt. Först har hon varit på sitt dagliga jobb, för att komma hem till sina föräldrar som sitter som hungriga fågelungar i vardagsrummet och väntar på att hon ska laga mat. Visst har mormor den sista tiden haft stor hjälp av hemsjukvården, men min mamma har haft det riktigt tufft. Mormor har många nätter varit ängslig och ångestfull, så flera kvällar har min mamma fått ligga på morfars plats i dubbelsängen och vänta tills mormor har somnat.

När mormor inte klarar av att gå eller röra sig, så har hon ingen ork. Vätska samlas i kroppen och hjärtat orkar inte pumpa runt allting. 
På sin 72'a födelsedag, den 30 april i år, fick hon på nytt åka till akuten på östra sjukhuset. Hon hade svårt att andas. Detta p.g.a hjärtsvikten som orsakas av vätskan i kroppen. 
Igår ringde mamma mig kl. 9.00 på morgonen och sa att sjukhuset hade ringt. Mormor hade varit medvetslös en stund under morgonen och var riktigt illa däran, så familjen skulle åka dit. Jag kände på mig att slutet är nära...

Jag grät en stund i sängen och blev omfamnad av sambons trygga famn. Ringde jobbet och förklarade lite snabbt, så de skulle ordna allt.
Jag slängde på mig kläder och kastade i mig lite frukost. Körde sedan till sjukhuset för att möta familjen som hunnit dit lite tidigare än mig. I bilen kom tårarna när jag hörde Lalehs låt "vårens första dag" och lyssnade till texten;

Kom våren, kom skratten,
kom tårarna om natten.
Låt mig vara, låt mig vara
litet till, jag är,
jag är inte beredd att gå än.

Låt mig finnas, låt mig att finnas,
litet mer, jag är,
jag är inte beredd att dö än,
inte än.

När jag parkerat bilen mötte jag mamma i entrén. Hon kramade om mig och grät. Jag frågade "Har hon somnat in nu?", men mamma skakade på huvudet. Hon berättade däremot att hon nyss haft ett samtal med läkaren. Mormor kommer aldrig att bli bra igen. Vätskan vill inte gå ur kroppen, hjärtat orkar inte pumpa runt allt. Hon har vätska i lungor och tarmar som gör att hon lättare får sår som inte läker. Hon har kanske timmar, dagar, på sin höjd några veckor kvar, och man har börjat med s.k palliativ vård - d.v.s "Lindrande vård i livets slutskede".  
Även om vi varit beredda på att det här beskedet förr eller senare skulle komma, så kan man aldrig förbereda sig. Jag vill ha kvar min mormor! Men jag vill att hon ska vara frisk... Jag vill att hon ska få uppleva sitt andra barnbarnsbarn och vara en lika trygg gammelmormor för bäbisen som hon varit för min son.
Som mormor är nu, så är hon inte sig själv. Hon är min mormor i huvudet, men fast i en sjuk kropp. Det är så orättvist att hon ska behöva utstå det här. 

Jag och mamma åkte upp till hjärtintensiven på sjunde våningen, där mormor låg på ett enskilt rum. Min morfar och morbror satt i varsin stol vid hennes säng. 
Mormor, som också är diabetiker, hade haft lågt socker under natten vilket orsakade hennes medvetslösa tillstånd, men när vi var där så sov hon. Vi satt i timmar vid hennes sida. Morfar och morbror åkte hem en stund mitt på dagen för att vila sig lite och komma tillbaka senare, medan jag och mamma var kvar. Sköterskorna var jättegulliga, både mot mormor och mot oss. Vi fick t.om mat på eftermiddagen, när vi suttit och vakat över henne i sju timmar. 
Mormor sov hela tiden, men framåt eftermiddagen började hon vakna till lite smått. Vi förstod att hon hade hört oss prata emellanåt, för hon frågade mumlande varför vi hade varit där så länge. 
Vi vill ju inte heller oroa henne, då vi inte vet om hon själv vet att hon inte har så långt kvar. 

Framåt kvällen fick hon byta rum, till ett annat enkelrum, fast på avdelningen mittemot. Hon behöver inte längre någon intensivvård, då inga livsuppehållande insatser kommer att göras och därför hamnade hon på eftervårdsavdelningen. Mormor låg och blundade mest, men var vid medvetande. 
När jag stod vid hennes säng och strök handen över hennes hår öppnade hon ögonen och lade sin svaga hand på min mage. Jag lade min hand över hennes och sa att bäbisen nog sover, men att det för en stund sedan kändes som om det pågick en brottningsmatch inne i magen. Då spred sig ett brett leende i mormors trötta ansikte. Jag blinkade bort tårarna och försökte hålla mig lugn, för vi vill som sagt inte oroa mormor. 
Men hon blev ändå misstänksam över att vi alla var där. Hon frågade igen varför vi varit där så länge och om vi inte skulle åka hem. Jag förklarade för henne att hon hade haft så lågt socker på morgonen och att vi hade varit oroliga för henne och därför ville stanna lite extra länge. 

På kvällen började det bli jobbigt för henne. Hon låg inte bekvämt. Sköterskorna fick flytta på henne flera gånger. Hon hade svårt att andas. Hon började tycka att det var jobbigt att vi var där, för då trodde hon att det var något allvarligt. Så vi beslutade oss för att åka hem. När mamma bäddade ner henne lite extra så utbrast mormor;

- Ann-Gret - jag vill att du tömmer mitt konto och sätter in pengarna på ditt.

- Va? Men så du säger...
- Ja, men jag vill det. Jag vill inte att de ska ta mina pengar. Jag vill att du tömmer mitt konto.
- Okej, men du får tillbaka dem sen, svarade mamma.

Då var det svårt att hålla tillbaka tårarna. Det kändes som en bekräftelse på att hon är medveten om vad som komma skall. När någon dör så fryser banken kontona och det kan krångla en del för de efterlevande innan pengarna löser sig, och det är väldigt viktigt för mormor - att inte famlijen drabbas. 

Jag kramade om henne och viskade "gonatt min skatt, sov gott i natt och dröm om mig som älskar dig" i hennes öra. En ramsa som jag hört från henne sedan jag var liten.
Sedan var jag tvungen att lämna rummet, för jag kunde inte hålla tårarna inne längre. 

Sjuksköterskorna lovade att ringa om det inträffade något under natten. 
Jag åkte med mamma hem och satt hos henne en stund. Vi grät tillsammans. Önskade att det här får gå fort och hoppades nästan att sjukhuset skulle ringa ganska snart. Låt henne inte plågas mer. Låt henne få somna in i lugn och ro utan ångest eller oro. Ta hand om min mormor.

Jag kom hem vid 21-tiden. Då hade sambon redan förberett sonen med ett samtal om hur gammelmormor mådde, så han mötte mig i hallen och tittade oroligt på mig samtidigt som han frågade hur det var med henne. 
Jag sa att hon fortfarande lever, men att vi inte vet hur länge till. 
Sedan kramades vi och jag grät igen. Han fick vara uppe en timme extra den kvällen, bara för att jag ville ha dem jag älskar så innerligt nära mig. 
 

Natten var en riktig pärs. Jag sov jättedåligt då jag hela tiden väntade mig ett samtal från mamma som skulle meddela att nu - nu har det hänt, nu har hon somnat in. Men det kom aldrig något samtal. Jag vände och vred på mig. Tänkte på mormor hela tiden. Slumrade till då och då, vaknade igen och tittade på klockan var och varannan timme. Jag gick upp kl. 8.00 för jag kände inte att det var någon idé att försöka sova längre. Hela kroppen är stel, huvudet dunkar. Mamma har nog haft en likadan natt.
Hon hade dessutom fått förklara för morfar igår kväll, som inte riktigt har förstått allvaret. Han hade frågat mamma när hon trodde att mormor skulle komma hem...
Föreställ dig att behöva tala om för någon att dens livsparner sedan över 50 år tillbaka, inte kommer att komma hem igen. Att han snart ska tvingas leva utan henne,

Jag älskar min mormor så ofantligt mycket. Hon har varit en sådan stor del av mitt liv, ända sedan jag var liten. 
Hon har alltid ställt upp för mig, alltid haft goda råd eller ett gott öra. Hon är en speciell människa, en godhjärtad och mycket älskad person. Klok och varm. En förebild. Någon som jag verkligen skulle vilja fanns kvar i mitt liv i många år till. 

Jag har suttit och gråtit hela morgonen. Mamma, morfar och morbror skulle åka till sjukhuset nu snart, så ska jag åka dit lite senare och avlösa morfar och morbror. 
Mamma skulle höra av sig när hon visste hur det var med mormor, men eftersom vi inte har hört något från sjukhuset så förmodar vi att läget är ganska oförändrat.
Det känns verkligen som om hela vår värld har stannat upp. Jag kan inte ta några beslut, jag vet inte hur det blir med greklandsresan, jag vet knappt hur morgondagen kommer att se ut.

Jag bara hoppas att det får gå fort.
Min älskade, älskade, mormor.