Vi hade en jättehärlig vecka i Grekland. Inte så mycket tursiter och alldeles lagom varmt. Sköna dagar i solen, sand mellan tårna och bad i det turkosfärgade havet. Underbart. Jag behövde verkligen det.
Hotellet vi bodde på var ganska simpelt, men fyllde sin funktion. Ett stort rum med två enkelsängar och en dubbelsäng, i ena hörnet en diskbänk med en sned fläkt ovanför och i andra hörnet ett litet bord med två stolar. Tre av fem glödlampor fungerade inte och vi hade inget varmvatten första dagen. Men vi förbisåg alla små brister för att hotellägarna var så otroligt gulliga och omhändertagande. Ett äldre par i övre medelåldern, kändes som en mormor och morfar. Vi fick gratis frukost första morgonen och mannen spelade karpathisk musik för oss på diverse stråkinstrument. De var alltid genuint intresserade om hur vi mådde och om vi hade det bra och bad om ursäkt för sitt "vinterväder" (25 grader och kanske några moln på himlen). Sista dagen väckte de oss med några degknyten doppade i kanel och vi fick skriva vår adress i deras gästbok så de kan skicka julkort till oss. Jättegulligt par, verkligen.

Vad som var ännu bättre (förutom att medelhavsvärmen följde med oss hem och vi fick njuta av härligt väder ytterligare några dagar) så fick mormor komma hem från sjukhuset.
Ja, tänka sig!
Jag hade verkligen ställt in mig på att jag inte skulle få se henne efter vår Greklandsresa, men mormor blev piggare på sjukhuset och var snart för frisk för att vara kvar. Hon kom hem från sjukhuset samma dag som vi kom hem från Grekland.
Hon är fortfarande väldigt dålig såklart och hon är ju döende, men från att ha fått beskedet om att hon bara har några timmar, möjligtvis dagar, kvar att leva - till att få komma hem till sin livskamrat och familj igen - så är vi otroligt glada för all den extra tid vi får tillsammans med henne.

Min älskade mormor. Krutgumma!
Visst finns förhoppningen om att hon kanske klarar sig i tre-fyra månader till och får träffa sitt väntande barnbarnsbarn. Det hade ju varit helt underbart.