I morse var vi på rutinultraljud och det är en till synes frisk och normal liten bäbis som växer inuti mig.

Med den bekräftelsen kunde vi också göra det hela officiellt på självaste facebook, så nu behöver jag inte längre tänka på vilka som vet eller inte. Har man gått ut med det på facebook så vet åtminstone halva bekantskapskretsen nyheten redan ikväll. Nåja.

Det gick inte att se vilket kön det är på den livliga lilla krabaten i magen. Antingen var navelsträngen i vägen eller så rörde den på sig för mycket för att sköterskan skulle kunna göra någon bedömning. Det var inte heller hennes uppgift, påtalade hon flertalet gånger, utan hon gjorde en medicinsk bedömning och ingen könsbestämning. 
Vi får väl se om det blir något mer ultraljud just för den sakens skull, men känner oss lite kluvna i huruvida det kan vara skadligt för barnet eller ej. Man läser ju så mycket hela tiden. 

Fast klart det hade varit roligt att veta vad det blir i förväg den här gången. 
 

Jag håller på och flyttpackar.
Började med kontorsdelen, dvs allt som funnits på hyllorna ovanför min stationära dator, som jag knappt använder längre. Rensade och slängde en hel del gamla papper och resten som skall sparas hamnade i banankartonger som numera ockuperar minst en kvadratmeter på vardagsrumsgolvet, staplade på hög.
Medan jag packade fastnade jag för en svart omärkt pärm. När jag öppnade den ingsåg jag att det var gamla dagboksinlägg från 2003, utskrivna från datorn på svagt lilafärgade papper. Jag satte mig ner i soffan och bläddrade igenom den. Mest handlade det om olycklig kärlek, fester och diverse citat ur Lisa Ekdahls eller Lars Winnerbäcks kärleksballader. Det kan kort och gott sammanfattas som en sjujäkla berg-och-dal-bana av känslor. 

2003 var året då jag bröt upp med min dåvarande fästman. Vi hade varit förlovade i tre år, tillsammans i fem och han är pappa till min 12-åriga son. Första sidan i den svarta dagbokspärmen minns jag så väl vad den handlar om. En låttext av just Lisa Ekdahl citerades, "Flyg vilda fågel", som prickade in varenda känsla jag hade just då och satte ord på det jag själv inte kunde uttrycka.

"Flyg vilda fågel,

flyg du som kan

hade jag dina vingar då flög jag min väg och försvann
för en tid

för att besinna

besinna vad jag i mitt hjärta vill
men jag har ingen vildfågels vingar

så jag står där jag står, jag står still"

Att bryta upp med honom var bland det jobbigaste och svåraste jag någonsin gått igenom, men jag ångrar inte en sekund av mitt val. Jag älskade honom inte. Jag hade aldrig ens varit kär i honom. Han var bara en trygghet och kanske en förälskelse, (som jag numera inte ens vill kännas vid), hos en ung, förvirrad, men lycklig 17-åring som blev gravid innan vi ens hade hunnit tänka igenom situationen. 
Min son är det viktigaste i mitt liv. Han är mitt allt och jag är så glad för att han trots allt blev till. Men jag var inte lycklig med hans pappa...
 

Jag hade redan drunknat i någon annans gröna ögon. Som restrerande dagboksinlägg i den svarta pärmen handlade om. Kryptiska inlägg om hur frustrerad jag var och hur ledsen jag blev när han inte hörde av sig eller ens verkade se mig på samma sätt som jag såg honom. Vartannat inlägg skrev jag att jag skulle ge upp honom, sluta tänka på honom och gå vidare med mitt liv. För att på nästa sida vara tillbaka i samma tankebanor, kunde inte släppa honom alls och visste varken ut eller in. Jag minns känslosvallet än idag. I ett halvår höll det på. Minst.

Tänk, jag hade aldrig kunnat föreställa mig att mannen, som jag så ofta syftade på i mina citat av de dystra kärleksballaderna, blev min. Att han har varit det i åtta år nu. Att jag har hans bäbis i min mage. Och att vi ska flytta till en etagelägenhet på 106 kvm. Jag hade verkligen aldrig kunnat föreställa mig det.

Det var väl kanske sisodär sex-sju år sedan jag skrev seriöst och offentligt senast. Eller ja, offentligt var det väl inte, men på internet. I det som på den tiden kallades nätdagbok, innan bloggandet blev populärt.

Sen kom facebook och offentligheten i det, även om du förstås kan välja dina vänner och sekretess. Men jag vill inte att alla mina facebookvänner ska kunna läsa det jag skriver. Alla inlägg kanske inte är så passande för min ex-mans syster eller min extremt religiösa faster. 
Eller för min chef heller för den delen.

Nej, jag skriver mest för min egen skull och det var längesedan nu. Oftast när jag väl börjar skriva, som nu, så slutar det i 9 av 10 fall att jag raderar hela texten när jag är klar och aldrig klickar på spara.

Men nu händer det såpass mycket i mitt liv, att jag vill kunna samla det på ett och samma ställe och låta några få invalda få läsa det som sker, eller förbli anonym för de som inte känner mig.