Jag glömde min mobil i stallet när jag var där igår kväll. Kom på det när jag stod i hissen på väg upp till lägenheten och då var det inte läge att åka tillbaka för att hämta den. Skulle ju snart dit igen och nuförtiden är det ändå så sällan som folk ringer till mig. 
Men vad ovant allt känns utan mobil!
Brukar alltid kolla klockan på mobilen de tillfällen dottern vaknar om nätterna eftersom vi inte har någon annan klocka i rummet, men det kunde jag ju inte göra nu. Inte heller kunde jag ställa något alarm, som jag annars gör på mobilen. 
I vanliga fall brukar jag inte ställa något alarm heller, nu när vi är lediga om dagarna, men just igår somnade dottern så himla sent och jag var tvungen att komma upp i tid för att hinna tillbaka till stallet där vi skulle hjälpa bonden köra ut hö. 

Sambon fick ringa hemtelefonen från jobbet och väcka mig klockan 08.00 och det var tur att han gjorde det, för både jag och lillan hade nog kunnat sova både en och två timmar till. 
Förberedde mig på en heldag i stallet med dottern och packade ner både lunch och mellanmål till oss båda innan vi åkte iväg kl. 10.00. 

När jag kom fram till stallet och såg den kvarglömda mobilen på hyllan i sadelkammaren så upptäckte jag att batteriet var så gott som dött. Stängde därför av telefonen för att spara lite batteri tills dess att jag skulle åka hem.
Hjälpte bonden när han kom och pysslade därefter med hästarna. Hade bestämt mig för att raka av hovskägget på min bjässe, då jag håller på och behandlar honom mot fotskabb nu. Men för att kunna göra detta i lugn och ro behövde jag få dottern till att sova i barnvagnen. För att få henne att somna behövde vi gå en promenad, så jag tog barnvagnen med ena handen och hästen i den andra och knatade iväg. Måste ha sett ganska roligt ut, där jag kom gåendes med min enorma häst i "koppel" bredvid barnvagnen. Men han var så snäll. Lunkade på och skötte sig exemplariskt.

Mycket riktigt somnade dottern i vagnen, så när vi kom tillbaka till gården ställde jag vagnen en bit ifrån mig innan jag band fast bjässen och rakade bort skägget. Han såg så himla fånig ut efteråt! Eftersom han normalt har så väldigt mycket skägg och nu plötsligt bara hade ben, så såg det så väldigt oproportioneligt till den långa rufsiga manen. Så den tänkte jag också raka av. Mest för att eksemperioden börjar nu snart och det är lättare att behandla utan allt trassel. Även om det tar emot litegrann nu när manen har blivit så lång.
Klockan var då 13 och jag slog på mobilen för att knäppa några kort på min hästs nyrakade ben. Tyckte det var ett under att mobilen inte dog, det fanns liksom inte ett enda batteristreck kvar, inte ens det där sista illröda strecket som talar om att telefonen kommer att dö jävligt snart om du inte laddar den.

Vid det här laget hade dottern vaknat, så jag tyckte det var dags för en paus och lät bjässen gå ut i en mindre rasthage under tiden som jag och dottern åt lite lunch. Satt på altanen i solen och kunde till och med ta av mig tröjan, då det blev så himla varmt och gott i solen. +17 grader stod termometern på!
Plötsligt ringde telefonen.
Det var grannen.
Jag svarade snabbt och sa att telefonen kommer att dö vilken sekund som helst, ifall jag försvann.

Grannen frågade om jag var hemma (på engelska, ska tilläggas, då hon är från Taiwan och inte talar så mycket svenska). Jag förklarade att jag var i stallet och tänkte vara kvar där i några timmar till.
Hörde på grannen en slags oro i hennes röst, för hon behövde hjälp med en sak.
Jag frågade vad hon behövde hjälp med och bad henne säga det fort, då jag var livrädd att batteriet skulle lägga av.
Grannen berättade då att hon var på sjukhuset p.g.a njursten och att hennes man behövde åka till Kina om några timmar. Hon undrade därför om jag kunde hjälpa henne med deras barn, de två döttrarna i åldrarna 9 månader och 3 år.
Självklart kunde jag det. Jag kan klippa manen en annan dag, tänkte jag, och sa att jag kunde skynda mig hem.
Helt otroligt fungerade batteriet fortfarande.

Det blev till att snabbt plocka undan och spola av hästens ben innan jag släppte ut honom i stora hagen igen. Knappt en halvtimme senare packade jag in dottern i bilen och körde hemåt.  
Skickade ett sms till grannen på vägen;
"I'm on my way home now. Don't worry. I will take care of your kids as long as you need!"

Knackade på granndörren när jag kom hem. Mannen öppnade. Vi pratade lite och han sa att han skulle försöka få tag i sjukhuset och se hur det var med henne, för om hon behövde stanna kvar över natten så skulle han stanna hemma. 
Jag sa åt honom att han kunde knacka på när han visste hur det blev och att jag nu skulle vara hemma resten av dagen. Men jag kunde absolut passa barnen, det var inga problem.

Kl. 14.30 ringer det på dörren. Jag tar dottern på höften och öppnar. Utanför står treåringen med sin pappa som håller 9-månadersbebisen i famnen. I ena handen håller han ett halvt paket blöjor.
- Vi ska komma in till dig! berättade 3-åringen och hade redan klivit ur sina blåa stövlar.
- Ja, det får ni så gärna göra, svarade jag.
Mannen berättade då att frugan var på röntgen, men att hon troligtvis skulle få komma hem ikväll. Sen fick jag ett par nycklar hem till dem, ifall jag behövde hämta andra kläder till barnen m.m

Timmarna gick ganska fort, med så mycket liv och rörelse i hemmet. Treåringen var precis överallt hela tiden, hämtade grejer och ställde frågor. 
- Vad är det här? Vad har du den till? Varför då? Kan jag få den? Gillar du den? Jag vill också ha! Vad är det för nåt då? Har du smakat den här? Kan jag få glass? osv osv...
9-månadern kröp runt och ställde sig upp mot allt som gick att ställa sig upp emot och just då var jag väldigt glad åt att dottern inte lärt sig krypa än, utan hon var ganska nöjd med sina leksaker på mattan.
Jag försökte ge båda bebisarna lite morotrpurée med varierad framgång, under tiden som treåringen satt och målade vid (och förmodligen på) köksbordet. Min dotter åt väl tre skedar, grannflickan en halv.
Var lite orolig att hon inte hade ätit så mycket innan hon kom över, men än så länge verkade hon inte ledsen för iaf.
 
Vid 17-tiden blev båda småtjejerna trötta. Jag viskade till treåringen att vi behövde vara lite tysta nu och mutade henne med en glass om hon åt den stilla i fåtöljen framför barnkanalen. Det gick hon med på. 
Ammade min dotter till sömns och när hon somnat på golvet kunde jag lägga den andra lilltjejen bredvid. Hon brukar bli ammad av sin mamma under dagarna fortfarande då hon är lite kinkig med maten och var säkert jättehungrig. Så jag erbjöd henne bröstet som hon tog utan problem och åt som bara den! Det kan säkert råda lite delade meningar i huruvida man ska/bör amma andras barn, men i det ögonblicket hade jag inget bättre alternativ. Snart hade även grannflickan somnat gott på mattan. 
Vilken lättnad när det fungerade!

 
 
Jag fick väl åtminstone en halvtimmes andningspaus innan dottern vaknade igen och strax därpå även granntjejen. 
Treåringen hade hållt sig förvånansvärt lugn och jag berättade för henne att vi skulle laga pannkakor snart så hon också kunde äta litegrann. 
Som tur var kom sambon hem från jobbet, så han kunde steka pannkakor medan jag höll koll på barnen. Vi har ju en trappa i lägenheten mellan de båda våningarna, men har inte skaffat någon barngrind ännu, så det gällde att inte vända ryggen till, för grannflickan tyckte ju trappan var jätteintressant. 

När klockan närmade sig 19 kom jag på att jag inte hade kissat på nästan hela dagen och skulle bara springa på toa. Sambon satt på golvet och försökte underhålla barnen, men när grannflickan såg att jag försvann blev hon jätteledsen och började gallskrika. Då blev dottern rädd och skrek sig halvt fördärvad. Då blev grannflickan rädd för att dottern skrek och skrek ännu högre. Jag flög ut ur badrummet med byxorna halvknäppt och fick ta en tös på varje höft och trösta så gott jag kunde. Samtidigt hade treåringen kommit på en jätterolig lek som gick ut på att lägga alla våra soffkuddar i en hög på golvet.
Kände att det började bli lite svettigt just då.

Som tur var så dröjde det inte länge till innan grannen knackade på dörren. Både jag och sambon drog en lättnadens suck. Självklart hade vi löst natten om det hade behövts, på ett eller annat sätt hade det väl gått, men just då var det väldigt skönt att grannen kom hem.
Hon kom med en pizza till mig, så hon hade nog förstått att jag inte hade haft tid att äta. Under tiden vi pratade grät hon och var så otroligt tacksam, kramade mig flera gånger och kallade mig "lifesaver". 
Att se den uppriktiga tacksamheten gjorde det värt alla tuffa timmar med barnen.

Lite senare under kvällen ringde hon in till mig och rådfrågade mig om tabletterna hon hade tagit. Hon sa tack flera gånger om och visste inte vad hon kunde göra för att återgälda det. 
Jag behöver ingen återgällning. Jag vet att hon hade gjort samma sak för mig, så att hjälpa henne med barnen tvekar jag inte en sekund på. 
Jag har även erbjudit mig att avlasta henne litegrann imorgon, eftersom hennes man nu sitter på ett flygplan på väg till Kina och jag vet att hon har ont. 

Men jag kan inte låta bli att tänka - vilken tur att hon nådde mig på mobilen.
Var det ödet, eller var det en slump?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Augusti är här. Jag har en månad kvar hemma innan jag går tillbaka till jobbet. Separationsångest deluxe. Jag ser egentligen fram emot att jobba, men det är bara det här med att få tiden att räcka till för allt annat utöver jobbet. Om en månad kommer...

Den åttonde veckan är här, snart springer jag 30 minuter i sträck! Jag var ute i motionsspåret igår och sprang då 20 minuter i sträck, detta ska jag enligt programmet successivt öka så att jag når mitt mål i slutet av veckan. Om inte det förbannade h...

Det har gått en månad lite drygt sedan jag skrev sist. Vädret har varit på min sida och jag är ute så mycket jag bara kan om dagarna. Hela maj månad har varit underbar! Nu är jag inne på min sjätte vecka på löpträningsprogrammet. Jag springer 9 minut...

Jag följer ett "lär-dig-springa-30-minuter-i-streck-på-8-veckor"-program (du hittar det här: http://www.babyvarlden.se/Kronikor-Olga-Ronnberg/Olgas-snabba-joggingskola/) och var ute i motionsspåret i måndags kväll. Det var inte särskilt jobbigt att g...

Jag försvinner mer och mer från internet. Både på facebook och bloggen. Misstänker att det är våren som tagit mig i sitt grepp, då jag hellre är ute än inne. Dottern lärde sig dessutom krypa igår, så nu finns inte mycket tid över för statusuppdaterin...