Den åttonde veckan är här, snart springer jag 30 minuter i sträck! 
Jag var ute i motionsspåret igår och sprang då 20 minuter i sträck, detta ska jag enligt programmet successivt öka så att jag når mitt mål i slutet av veckan. Om inte det förbannade halsonda sätter stopp och gör så att jag snubblar på mållinjen förstås. Vilar därför idag och hoppas det halsonda är borta imorrn. 

Igår när jag dragit på mig träningskläderna, stoppat hörlurarna i öronen och begav mig iväg till motionsspåret för att där börja jogga lite smått, så mötte jag både tre och fyra andra joggare. Jag noterade dem när vi passerade varann, men fortsatte fokuserat framåt i min egna lilla bubbla. Samtidigt så slog mig tanken att - jag är en av dom nu. Jag är en av dom som drar på sig löpskorna och springer en sväng. Det kändes häftigt. Jag kunde aldrig tro att jag skulle tycka såhär bra om att springa, men det gör jag. Det får mig att må riktigt bra på insidan. Ett rus. En drog. En känsla jag bara måste uppleva, vilket givetvis gör det betydligt lättare att ta sig ut för att springa fyra gånger i veckan...
När jag nu uppnår mitt mål, så kommer jag att fortsätta springa. Minst två gånger i veckan. 
Sedan tänkte jag varva det med lite styrketräning och förhoppningsvis hinna rida lite mer på min stora fyrbenta kärlek. 

Morfar kom hem från sjukhuset förra veckan. Familjen fick samlas i ett rum och prata med läkaren innan hemgång. Jag fick en oroväckande klump i magen och kände att det nog inte var några bra nyheter läkaren hade att komma med och mycket riktigt så var det väl inte något direkt positivt.
Man har beslutat att avsluta bromsmedicinbehandlingen och det finns inga andra behandlingsalternativ, utan nu är det helt beroende på hur snabbt cancern växer eller sprider sig, som är avgörande för hur länge morfar lever. Ingen kan heller veta hur lång tid det kan ta. Klumpen i magen blev ju inte direkt mindre, men nu när jag har tillbringat tid med morfar såhär efteråt, så känner jag ändå att det nog är det bästa alternativet för honom - att inte behöva ta en massa mediciner som gör att han mår sämre och därmed får sämre livskvalité. 
I dagsläget mår han faktiskt ganska bra och hade vi inte haft en diagnos utförd, så hade vi nog aldrig kunnat gissa oss till att han lider av njurcancer. På ett sätt känns det väldigt skönt. 
Samtidigt så kan jag inte slå bort tanken om att mormor väntar på honom och att det på något sätt känns tryggt att veta att de får vara tillsammans igen. Sen känns det fånigt att tänka så, för jag vet ju inte ens om jag tror på det. 
Men i svaga stunder känns det tryggt att tänka den tanken. Vi har honom bara till låns en stund till, sen får han vara med sin käresta igen. 
Appråpå det, så är det mormors årsdag strax. Om några timmar. Tänk att ett år har gått. Det låter som så lång tid, men samtidigt känns det inte så, för smärtan och saknaden efter henne känns fortfarande lika starkt. 
Åh, så tung sorgen fortfarande är att bära på. 

Tänk att helt år har gått utan dig, mormor. Min älskade, underbara mormor. 
Det är så mycket jag önskar att Du kunde fått uppleva med mig. Så mycket jag skulle vilja prata med dig om. 
Åh, jag saknar dig så mycket!

 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Augusti är här. Jag har en månad kvar hemma innan jag går tillbaka till jobbet. Separationsångest deluxe. Jag ser egentligen fram emot att jobba, men det är bara det här med att få tiden att räcka till för allt annat utöver jobbet. Om en månad kommer...

Det har gått en månad lite drygt sedan jag skrev sist. Vädret har varit på min sida och jag är ute så mycket jag bara kan om dagarna. Hela maj månad har varit underbar! Nu är jag inne på min sjätte vecka på löpträningsprogrammet. Jag springer 9 minut...

Jag följer ett "lär-dig-springa-30-minuter-i-streck-på-8-veckor"-program (du hittar det här: http://www.babyvarlden.se/Kronikor-Olga-Ronnberg/Olgas-snabba-joggingskola/) och var ute i motionsspåret i måndags kväll. Det var inte särskilt jobbigt att g...

Jag försvinner mer och mer från internet. Både på facebook och bloggen. Misstänker att det är våren som tagit mig i sitt grepp, då jag hellre är ute än inne. Dottern lärde sig dessutom krypa igår, så nu finns inte mycket tid över för statusuppdaterin...

Jag glömde min mobil i stallet när jag var där igår kväll. Kom på det när jag stod i hissen på väg upp till lägenheten och då var det inte läge att åka tillbaka för att hämta den. Skulle ju snart dit igen och nuförtiden är det ändå så sällan som folk...