Jag fick pratat med fastern efter incidenten sist.  
Hon berättade att de hade haft middagsbjudning och att de hade druckit lite snaps till maten. Fastern tänkte inte riktigt på att barnen skulle ta skada av det då de befann sig på övervåningen och spelade dataspel. Farmor, som fyller 70 i år, hade framåt småtimmarna druckit lite för många snaps på för kort tid och blivit väldigt illamående (som sig bör) och därefter nästintill okontaktbar. De hade blivit väldigt oroade och ringde till ambulans för att veta vad de skulle ta sig till, eftersom farmor haft lite bekymmer med hjärta och annat. Fastern hade inte märkt att barnen upptäckt uppståndelsen, eftersom de själva var lite uppe i varv av händelsen och hon skämdes rejält över detta när vi pratade. Hon visste inte att de hade haft svårt att sova och var uppe så sent på morgonen.

Jag fick förklarat min syn på saken och hon förstod mig. Jag sa också att min son inte får lov att sova över där om de planerar att dricka alkohol och att jag mer än gärna har kusinen hemma hos oss om det är så att de vill ha fler middagsbjudningar när barnen är hemma.

Det var ett bra samtal och vi förstår varandra. Hon vet vart jag står och jag kan förlåta henne för denna händelse. 
Nu går vi vidare och lägger detta bakom oss.

Annars då?
Jo, morfar har varit en sväng på vårdcentralen p.g.a  stopp i katetern. Inget värre än att doktorn fick tömma blåsan och göra rent. Som tur var, för morfar var hysterisk och panikslagen. 
I veckan var morfar på läkarsamtal. Jag kunde inte följa med själv, men fick det återberättat för mig vad läkaren sagt.
Morfar har en tumör på vänster njure, vilket har slagit ur njurfunktionen helt och hållet. Då man har sett fläckar på lungorna går det inte att operera bort, utan de ska medicinera för bättre livskvalitet. Sköterskorna på njurcancermottagningen skulle höra av sig inom två veckor. Läkaren hade sagt att det var väldigt individuellt hur man reagerade på medicinen, så han kunde inte säga hur det skulle bli för morfar. Vi får vänta och se.

Jag har jättemånga frågor. 
Hur allvarligt är det? Hur lång tid har han kvar? Jag fattar ju att man inte kan säga exakt, men man kanske har ett hum mellan tummen och pekfingret? Om han inte medicineras - hur långt har han kvar då? Finns det nån typ av grupp han kan träffa, där personer med samma sjukdom har gruppsamtal så han har några att prata med?
Jag tänkte att jag skulle följa med honom nästa gång han besöker sjukhuset, så jag kan få prata lite med sjuksköterskorna/läkaren.

Vad mer då?
Jo, dottern är vrålförkyld. Gissar RS-virus, men nu är hon såpass stor så det drabbar henne inte lika illa som en yngre bebis. Näsan rinner i ett. Febern var skyhög igår, över 40 grader, hon hade sådana hostattacker så hon nästan tappade andan och satte slemmet i halsen, så jag ringde sjukvårdsupplysningen och frågade när det var läge att åka in. Efter att jag hade förklarat dotterns symptom, så tyckte damen i luren att vi skulle låta en läkare lyssna på henne och sa åt mig att ringa till vår vårdcentral, som ju hade öppet på helgdagar. 
- Och får du ingen tid där, så är det barnakuten som gäller, så att ni inte ger upp! avslutade hon.

Vårdcentralen hänvisade mig direkt till barnakuten. Så vi åkte in. Och tillbringade resten av långfredagen i väntrummet... 
Efter nästan fem timmars väntan tyckte en sjuksköterska att vi lika gärna kunde åka hem. Dottern hade fått en ipren och var för tillfället relativt pigg, så sköterskan hade ingen hög prioritet på oss. "Min bedömning är att hon inte är jättesjuk". Men då blev jag arg. Nej, hon kanske inte är jättesjuk. Men hon är ett halvår gammal och har det jobbigt med andningen. Vi är liksom inga sådan som åker till akuten för minsta lilla och har vi väntat i fem timmar på läkare så känns det jävligt surt att behöva åka hem för ingenting.
Efter lite diskussion så bestämdes det att dottern åtminstone skulle få inhalera adrenalin innan vi åkte hem, så då blev jag lite mer nöjd. 
Två inhaleringar senare var klockan nästan 21 och vi kunde åka hem.

Natten tillbringade sambon sovandes i soffan, medan jag satt i fåtöljen i skötrummet med dottern i knät så hon kunde sova upprätt. Själv fick jag inte mycket sömn. Det kändes viktigare att lilla skruttan kunde andas obehindrat.
Vid 4-tiden på morgonen lade jag ner henne i sin säng och stöttade upp med kuddar så hon halvsatt, sen öppnade jag fönstret litegrann så hon fick andas frisk luft och då gick det ganska bra, så då kunde jag slappna av och sova några timmar jag med. 

Idag mår hon lite bättre. Hon har ingen feber och hostar inte lika jobbigt som igår, men hon verkar ha ont i både tänderna och magen, så hon vill helst bli omkringburen. Nu sover hon gott i sin säng, så jag tänkte snart krypa ner under täcket jag med. Ska bara mysa lite med sonen i soffan först. Han tittar på "Dödligt vapen 3" och ville ha sällskap. 

Nu önskar jag innerligt att sjukdomar och elände kan fara åt pipsvängen. Det räcker nu liksom.

Det händer lite för mycket dåligt omkring och runt mig just nu. Känns som att jag simmar i skiten, ungefär.
Jag försöker fokusera på det som är bra, så att det som är jobbigt och tungt inte drar ner mig alldeles. 
Dessutom har jag en underbar sambo, som inte bara står ut med att jag är kroppsligt frånvarande då jag har tankarna på så mycket annat, utan också hjälper mig att se det positiva i tillvaron. Vad skulle jag ta mig till utan honom?

Tidigare idag upptäckte vi att sonen suttit på Instagram kl. 06.30 på morgonen. Han spenderade helgen hos sin kusin och jag vet att det ibland blir sena kvällar där, men att lägga sig halv sju på morgonen är totalt oacceptabelt och jag blev fly förbannad. Ringde sonen direkt. Då var klockan nästan 12 och sonen kan inte ha sovit många timmar. Han ljög såklart och sa att han hade lagt sig vid 03. Då blev jag ännu argare just för att han ljög. 
Sen blev det fart på mig. Klädde mig snabbt som fasiken och åkte iväg för att hämta honom, för inte f*n skulle han ha möjlighet att somna om. Nej, nu jävlar skulle han få vara trött hela dagen och riktigt känna att det var ett förbaskat dumt val att lägga sig så sent på morgonen. 

Försöker tänka ut hur jag ska hantera ilskan medan jag kör dit. För jag är så arg så jag skakar och det ryker nästan ur öronen på mig. Vara uppe till halv sju, hur sjutton tänkte han nu?! Bestämmer mig för att behandla honom med "the silent treatment". Jag tänkte inte säga ett ord till honom och sen skulle han få tillbringa resten av dagen i sitt rum, utan vare sig dator eller mobil. Där kunde han få ligga och tänka över det han gjort.
Sagt och gjort. Sonen hoppar in i bilen och säger ett försiktigt och trött "hej", men jag sätter näsan i vädret, snörper på munnen och kör iväg. Jättebarnsligt och säkert emot varenda good parenting-regel som finns, men just då var jag så arg och sket i vilket. 

Tänkte att han minsann skulle få svettas lite, så jag körde en sväng till hästarna. Han hade väl hoppats på att få komma hem och gå och lägga sig i soffan, men jag såg till att han fick hålla sig vaken och alert ett tag till. Sade fortfarande inte ett ord till honom på hela vägen till stallet eller medan vi var där. 
När jag pysslat färdigt med hästarna körde vi iväg igen. Tänkte att jag kunde passa på att ta vägen om Plantagen och köpa så-jord. Fortfarande utan att säga något till sonen. Jag hade den här sammanbitna minen, ni vet när man är så arg att man nästan spricker och det pulserar vid tinningarna.
- Vart ska vi? frågade han när han såg att vi inte var på väg hem. 
Jag fäste blicken på vägen och svarade inte. Jag var så arg. Så arg, så arg, så arg. 

Det gick fort inne i butiken. Gick med raska steg och tog det jag skulle ha, fram till kassan, hej - betala - tack, ut till bilen igen. Sonen följde snällt med och körde sin lillasyster i en kundvagn.
Smällde igen bildörren och DÄR kunde jag inte hålla mig längre.
Sonen fick en utskällning han aldrig fått tidigare, saliven flög ur munnen på mig fram till vindrutan och han blev nog nästan förvånad, eftersom jag så sällan blir särskilt arg. 
Samtidigt försökte jag hålla mig till en inte allt för arg stämma när jag skällde, eftersom lilla dottern satt högst ovetande om sin mammas ilska i baksätet. 

Utskällningen pågick nog i en kvart - tjugo minuter. Jag påtalade gång på gång varför jag var så arg, så att han verkligen skulle förstå.
"Jag tycker inte om när du ljuger för mig! Säg sanningen från början, så blir jag mindre arg. Jag kanske inte alltid gillar vad jag hör, men jag kommer alltid uppskatta att du säger sanningen till mig och då blir konsekvenserna betydligt mildare. Jag vill att vi ska kunna prata om allt, du ska kunna känna att du kan berätta allt för mig och jag blir bara arg när du ljuger." 
Till slut grät han. Sa förlåt flera gånger om. Förklarade med att han inte tänkte. Han visste inte vad han gjorde uppe så sent. 

När jag frågade "Vad tyckte faster om att ni var uppe så sent då?" så fick jag höra något som fick mig att om möjligt bli ännu argare, men inte på min son den här gången. 
Det visade sig att faster och hennes man hade festat till det med sonens farmor och farfar och var, jag citerar, "jättefulla". Sonen hulkade fram att han hade varit jätterädd, för farmor hade kräkts en massa och sen hade de vuxna pratat om att ringa ambulansen för att hon var så dålig, men han visste inte om det hade kommit någon ambulans. Men det var därför han inte kunde sova och de vuxna hade också varit uppe så länge.

Då gjorde det plötsligt ont i mammahjärtat. Här hade jag behandlat honom med "the silent treatment" och sen gett honom en tjugo minuter lång utskällning och får höra det här. Var det någon som borde få sig en utskällning så var det ju faster!
Sonen grät och grät. Dels för att jag hade varit så arg och besviken på honom, men också för att han var trött. 
När jag fick höra vad som hade hänt så lugnade jag ner mig och förklarade ännu mer varför jag var så arg.
"Du börjar bli så stor nu. Jag är livrädd att något ska hända dig och jag blir arg på dig bara för att jag är rädd om dig. Jag älskar ju dig mest av allt i hela världen och jag skulle aldrig förlåta mig själv om det hände dig något som jag hade kunnat förhindra." Sonen grät lite till. Han var så ledsen för att han hade gjort mig besviken. Och sen var han ledsen för att han hade blivit rädd att nånting var fel med farmor, så jag fick passa på att förklara att ibland kan man kräkas om man druckit för mycket alkohol.

Jag förklarade också att han inte får sova över hos kusinen något mer, utan kusinen får komma hem till oss istället. Jag påtalade också att jag inte accepterar att man som vuxen dricker sig full när barnen är hemma och att jag tänkte prata med hans faster om det. Sonen nickade förstående. 

I hissen hem kramade jag om honom hårt, hårt. Tryckte hans kind intill min fastän jag nästan får stå på tå för att nå numera, och sa återigen att jag älskar honom. "Glöm aldrig bort det!". Han kramade hårt tillbaka. Min fina pojk. Han är allt bra underbar ändå. 

Jag förstår verkligen inte hur det vuxna sällskapet hos kusinen tänkte. Varför dricka sig full när man har barn hemma? Barn ska inte behöva se vuxna berusade. Jag säger inget om en öl till maten eller ett glas vin framför teven, men att slå till med riktigt brakfirande och bli jättefull är fullständigt respektlöst! Det är illa nog om de gör det inför sitt eget barn, men när barnet har en lekkamrat hemma är det ännu värre. Spelar ingen roll om de är släkt, så gör man bara inte. Och att låta barnen vara uppe till 06.30 dessutom är rena vansinnet! 
Ska bli ytterst intressant att höra fasterns förklaring...

Var är våren? 
Jag vill se knoppar på träden, höra vårfåglarna sjunga och känna den ljumma vinden mot mina kinder.
Istället ser jag snön falla från skyn, vårfåglarna har knappast vågat sig hit än och satans va kall blåsten är!

Tog med bebis och Rasmus till hästarna tidigare idag. Bebis sov gott i bilen, medan jag fyllde på vattenkaret i hagen och höll på att blåsa bort och frysa ihjäl på kuppen. Rasmus tyckte väl det var lagom kul att vara ute, men skuttade tappert efter mig i varenda fotsteg.
Under tiden vi var i stallet så var morbror med morfar på sjukhuset. Morfar skulle tillbaka idag för njurfunktionskontroll. En sk. Crom-Clearence. De sprutar in krom i blodet för att se hur bra njurarna "städar upp" och kontrollerar alltså detta med ett nytt blodprov imorgon. 
Han känns som vanligt, älskade morfar, om än något tröttare och kanske lite blekare. 
Å andra sidan har det varit något som saknats hos honom sedan mormor dog. Utan henne är han inte hel.

Jag tror han tänker mycket på sin sjukdom. Fast han säger inte mycket om det. Än. 
Igår hade han sagt till mamma att om något händer honom så kanske det vore bra om det inte fanns så mycket pengar på kontot. Mamma försökte förklara att det inte spelade någon roll, eftersom han inte har några skulder att betala. Så nog funderar han säkert en del.
När vi fått lite mer klara besked från läkarna så tänkte jag att jag skulle prata med honom om det. Jag tror han behöver det. Jag behöver det. 

Idag hjälpte jag honom koppla in DVD-spelaren så han kunde titta på filmerna jag gav honom i julklapp, om "Göteborg - staden i våra hjärtan" (http://www.discshop.se/filmer/dvd/goteborg_i_en_resa_i_tiden_1911_1974/P33967), något som kunde vara ett avbrott från verkligheten en stund. Han gillar ju sånt där. Göteborgs historia. Majorna. Gamlestan. Hamnen. Byggnader han kan känna igen, gator och områden han lekte i som barn. 

Oavsett vad som händer, så tänker jag inte tillåta mig själv att lamslås av nedstämdhet eller sorg så länge morfar faktiskt lever och finns här ibland oss. Jag tänker ta tillvara på varje ögonblick och se till att träffa honom så ofta jag kan. Jag ska ta med penna och papper och skriva ner hans livshistorier. Jag ska lyssna som om det vore första gången jag hörde de där historierna han berättar, fastän jag hört dem tusen gånger förut. Och jag ska hjälpa honom att fortsätta se positivt och få ett så lyckligt slut som möjligt.
Är det någonting jag har lärt mig av mormors bortgång så är det att verkligen ta till vara på tiden. Att spendera tid med dem du älskar och som betyder mycket för dig. 

Det jag ska börja med är att sammanfatta det jag fått fram om morfars biologiska pappa, så att jag vet hur jag ska gå vidare med att hitta mer information. Om jag inte får hjälpa morfar med att reda ut alla frågor han har om sin riktiga pappa innan han dör, så vet jag att det kommer att gnaga i mig resten av livet...

Varje nyår brukar jag få en känsla för hur kommande år kommer att bli. Jag såg fram emot att få en bra känsla inför det här året, men den infann sig liksom aldrig och jag kunde inte förstå varför. Vad kunde gå fel nu liksom? Jag har fått världens vackraste dotter, jag har en underbar familj och trivs med livet som hemmamamma.
Jag ägnade inte så mycket tanke åt det först, men den där dystra känslan inuti kroppen ville inte försvinna. 
Nu börjar jag förstå varför...

Urologen Sahlgrenska
2013-03-07 - 2013-03-15
Initialt blev du inlagd p.g.a ryggvärk och blod i urinen. Man gjorde en röntgenundersökning där man fann en förändring på ena njuren. Du försämrades och fick en blodförgiftning. Efter att ha fått behandling förbättrades du successivt. Sedan fick du genomgå diverse röntgenundersökningar för att bedöma förändringen man hittat på njuren. Det var en njurtumör. Undersökningarna har också visat att det finns misstanke om att sjukdomen har spridit sig till lungorna. (...)
- utdrag ur morfars sjukhusjournal -

H e l v e t e !
Morfar besökte vårdcentralen torsdagen den 7 mars. Mamma var med honom. Då jag var och tränade i närheten så gick jag dit när mitt gympapass var slut, för att avlösa mamma så hon kunde gå på toaletten eftersom hon inte vågade lämna morfar ensam. Morfar var blek, hade hög feber och skakade. 
Läkaren på vårdcentralen gjorde bedömningen att de skulle åka till sjukhuset istället, då morfar hade så lågt blodvärde och läkaren misstänkte att han behövde ligga inne ett par dagar för att få blodtransfusion.
Tidigt morgonen därpå, vid 4-tiden, ringde sjukhuset till mamma och lät meddela att morfar hade hamnat på intensivvårdsavdelning. Misstänkt urosepsis. D.v.s blodförgiftning. Som i sig är ett livshotande tillstånd. 
Morfar återhämtade sig redan samma eftermiddag som tur var och fick åka tillbaka till vårdavdelningen. 
Där genomgick han ju då alla dessa röntgenundersökningar och familjen bestående av mig, mamma och morbror, besökte honom varje eftermiddag.
 
Första dagen på sjukhuset hade jag en tryckande känsla över bröstet när jag gick där i de långa vita korridorerna. Inte igen. Fan också, inte det här året också! Det räcker nu! Alla minnen från fjolåret när vi gick där i sjukhuskorridorerna för jämnan spelades upp i huvudet igen. Från när vi satt hos mormor i den opersonliga sjukhussalen och vakade. Oroade oss. Spelade Yatzy, Grät. Allt gick i repris.

Jag, mamma och morbror turades om att ta hand om morfars hund Rasmus. Han fick sova över hos mig några nätter och några nätter hos mamma. Det blev lite extra pusslande eftersom våra katter inte är överförtjusta i hundar, men det fick gå. Sambon sov på soffan och jag delade säng med Rasmus. Var på promenader flera gånger om dagen och tog med honom så han fick springa lös i stallet.
När morfar blev piggare kändes det genast mycket bättre. Åh, han har inte blodförgiftning längre, tänkte jag. Vad skönt. Då kanske han snart kan få komma hem och allt kan bli som vanligt igen. 

Men det kommer inte att bli som vanligt.
Morfar har njurcancer. 
Som har spridit sig till lungorna.
Är inte det en dödsdom som heter duga? 
Jag hade verkligen inte en tanke på att det var cancer han blivit drabbad av. Det kom som en iskall chock när sjuksköterskan sa det. Fast han sa aldrig "du har cancer", utan han nämnde det här med "förändringar" och "tumör". Jag fick bita mig i läppen för att inte utbrista "CANCER!?" rätt ut. Ville inte skrämma upp morfar. 
Men det var det... 

Fastän vi inte vet än hur omfattande cancern är, så skenar tankarna iväg. Vem ska ta hand om Rasmus när morfar dör? Vad gör vi med lägenheten? Vem kommer att flytta in där? Vart ska alla grejer ta vägen?
Sen blir jag så hysteriskt ledsen att jag får lust att ge mig själv en käftsmäll. 
Det är morfar ju. Stålmorfar. Han är aldrig sjuk. Han kan ju faktiskt fixa det här!
Men samtidigt. Det är ju cancer. Fucking jävla cancer. Jag är så otroligt rädd för cancer.

Sen läser jag på lite. 
"Hälften av patienterna med njurcancer botas. De som inte botas kan dock leva flera år med sin sjukdom."
Nu känns det lite bättre igen. Ok, han kanske kan få några år till iaf? Istället för veckor/månader som jag har ställt in mig på nu. 
Om njurcancern däremot bildat metastaser (dottersvulst) - när tumören övergår från att verka lokalt och börjat sprida sig till andra organ - så som det verkar ha gjort i fallet med morfar - så kallas den malign (elakartad). 
Nu känns det fan inte bättre längre.
Skit skit skit skit skit!

Morfar ska på fler undersökningar under morgondagen och på torsdag. Sjuksköterskan som hade samtalet med oss, påpekade att läkarna efter nästa undersökning kunde ge mer klara besked. Jag är jätteorolig. 
Morfar vet inte själv hur allvarligt sjuk han är. Trots att läkarna pratat med honom flera gånger och fastän han fått hem sjukjournalen med ovan skrivna text samt andra liknande ord som "nyupptäckt njurcancer". Dels hör han så himla dåligt och sen har han så dåligt minne, att han lätt glömmer av vad läkarna berättat.
Om han inte har läst igenom journalerna nu efter hemgång och låtit det sjunka in. 
För till mig sa han nämligen "bara det inte är cancer man fått, det är ju det man är rädd för", när vi väntade på att morbror skulle köra fram bilen till sjukhusentrén när vi hämtade hem morfar i fredags.

Jag har ont i magen och känner ständig oro. Förhoppningsvis kan denna veckans undersökningar ge mig något att gå på. Något att ställa mig in på.

Den enda lilla trösten jag ser i det här, är om jag tänker att morfar får återförenas med mormor om han dör. Men det är ju så fånigt. Jag vet ju inte ens om jag tror på sånt.