Senaste inläggen

Av nangilima - 2 augusti 2013 00:14

Augusti är här. Jag har en månad kvar hemma innan jag går tillbaka till jobbet. Separationsångest deluxe. 
Jag ser egentligen fram emot att jobba, men det är bara det här med att få tiden att räcka till för allt annat utöver jobbet. Om en månad kommer ingenting längre att vara sig likt. Det är både skrämmande och spännande att tänka på det.

Lillstrumpan är snart 11 månader. Hon är så go' och glad och vi myser mest hela dagarna. Nu tror ni säkert att jag ljuger, för sådär rosaskimrande kan det väl inte vara att ha småbarn? Men jo, vi har fått världens bästa bebis. Precis så bra har vi det! 
Det är så härligt att vara med henne och följa hennes utveckling, allt händer så snabbt nu!
Hon kryper fort och tar sig fram överallt, går med hjälp av möblernas stöd och för några veckor sedan ställde hon sig upp och började klappa händerna, helt utan förvarning, och sedan dess har hon försiktigt börja släppa taget när hon står upp. Jag hoppas innerligt jag får se hennes första steg innan jag börjar jobba!
Hon kommunicerar på sitt sätt och försöker förstå. När katterna är inom synhåll pekar hon på dem och mjauar glatt, hon går gärna fram till Lucia (honkatten) och lägger huvudet på hennes mjuka pälskropp för att i nästa sekund dra henne i svansen. Nu kan vi också lägga till nya ord i ordförrådet, då hon numera (förutom mamma, pappa, titta, hej) även säger "där" (dä) och försöker säga "napp" (men ibland blir det bara "amam"). Det är så häftigt att uppleva allt det här!

Sambon har haft semester i fyra veckor. Vi har inte gjort något särskilt, ändå har tiden gått jäkligt fort. Det var så mycket jag hade velat hinna med, men fyra veckor rann iväg lika snabbt som vattnet i en toalettspolning.
Är lite låg för tillfället, men är ganska övertygad om att det beror på avvikande rutiner. 
Även om sambon tycker det är skönt att "inte göra något alls" under sin semester, så är det inte ett dugg upplyftande för mig. Jag behöver mina rutiner och aktiviteter. 
Har börjat slarva med min mat också (äter på tok för lite om dagarna), vilket även det gör mig lite låg. Jag hade ju kommit in i ett sånt bra flyt! Träningen har det gått sisodär med. Löpningen har jag inte alls haft lika mycket tid till, så där får jag börja om litegrann nästa vecka, men däremot har jag styrketränat på gymmet en del och det är ju skönt det iaf. 

Nåväl, jag rycker snart upp mig igen. Behöver nog bara sova lite.



Av nangilima - 26 juni 2013 23:10

Den åttonde veckan är här, snart springer jag 30 minuter i sträck! 
Jag var ute i motionsspåret igår och sprang då 20 minuter i sträck, detta ska jag enligt programmet successivt öka så att jag når mitt mål i slutet av veckan. Om inte det förbannade halsonda sätter stopp och gör så att jag snubblar på mållinjen förstås. Vilar därför idag och hoppas det halsonda är borta imorrn. 

Igår när jag dragit på mig träningskläderna, stoppat hörlurarna i öronen och begav mig iväg till motionsspåret för att där börja jogga lite smått, så mötte jag både tre och fyra andra joggare. Jag noterade dem när vi passerade varann, men fortsatte fokuserat framåt i min egna lilla bubbla. Samtidigt så slog mig tanken att - jag är en av dom nu. Jag är en av dom som drar på sig löpskorna och springer en sväng. Det kändes häftigt. Jag kunde aldrig tro att jag skulle tycka såhär bra om att springa, men det gör jag. Det får mig att må riktigt bra på insidan. Ett rus. En drog. En känsla jag bara måste uppleva, vilket givetvis gör det betydligt lättare att ta sig ut för att springa fyra gånger i veckan...
När jag nu uppnår mitt mål, så kommer jag att fortsätta springa. Minst två gånger i veckan. 
Sedan tänkte jag varva det med lite styrketräning och förhoppningsvis hinna rida lite mer på min stora fyrbenta kärlek. 




Morfar kom hem från sjukhuset förra veckan. Familjen fick samlas i ett rum och prata med läkaren innan hemgång. Jag fick en oroväckande klump i magen och kände att det nog inte var några bra nyheter läkaren hade att komma med och mycket riktigt så var det väl inte något direkt positivt.
Man har beslutat att avsluta bromsmedicinbehandlingen och det finns inga andra behandlingsalternativ, utan nu är det helt beroende på hur snabbt cancern växer eller sprider sig, som är avgörande för hur länge morfar lever. Ingen kan heller veta hur lång tid det kan ta. Klumpen i magen blev ju inte direkt mindre, men nu när jag har tillbringat tid med morfar såhär efteråt, så känner jag ändå att det nog är det bästa alternativet för honom - att inte behöva ta en massa mediciner som gör att han mår sämre och därmed får sämre livskvalité. 
I dagsläget mår han faktiskt ganska bra och hade vi inte haft en diagnos utförd, så hade vi nog aldrig kunnat gissa oss till att han lider av njurcancer. På ett sätt känns det väldigt skönt. 
Samtidigt så kan jag inte slå bort tanken om att mormor väntar på honom och att det på något sätt känns tryggt att veta att de får vara tillsammans igen. Sen känns det fånigt att tänka så, för jag vet ju inte ens om jag tror på det. 
Men i svaga stunder känns det tryggt att tänka den tanken. Vi har honom bara till låns en stund till, sen får han vara med sin käresta igen. 
Appråpå det, så är det mormors årsdag strax. Om några timmar. Tänk att ett år har gått. Det låter som så lång tid, men samtidigt känns det inte så, för smärtan och saknaden efter henne känns fortfarande lika starkt. 
Åh, så tung sorgen fortfarande är att bära på. 

Tänk att helt år har gått utan dig, mormor. Min älskade, underbara mormor. 
Det är så mycket jag önskar att Du kunde fått uppleva med mig. Så mycket jag skulle vilja prata med dig om. 
Åh, jag saknar dig så mycket!

 




Av nangilima - 13 juni 2013 22:25

Det har gått en månad lite drygt sedan jag skrev sist. Vädret har varit på min sida och jag är ute så mycket jag bara kan om dagarna. Hela maj månad har varit underbar! 
Nu är jag inne på min sjätte vecka på löpträningsprogrammet. Jag springer 9 minuter i streck, går två minuter och upprepar proceduren tre gånger och detta gör jag fyra gånger i veckan. 
Jag trodde aldrig jag skulle klara av att springa 9 minuter i streck, så sent som för två veckor sedan. Men se det går! Jag blir bara bättre och bättre - det är så jäkla tufft att det fungerar! Jag känner mig hälsosammare, jag har tappat 10 kg på ett halvår och jag börjar få upp konditionen och med allt detta även självförtroendet igen. 
Den här känslan är bra att ha, när jag tänker på hur det kändes i januari när jag aldrig fick den där känslan om att 2013 skulle bli ett bra år. För nu känner jag lite mer - 2013, I'll kick your ass! Den känslan behöver jag verkligen nu, för jag vet inte när den här lyckovågen slår omkull mig och jag dras neråt i djupet igen.

Morfars sjukdomstillstånd går upp och ner. Ena veckan är han pigg och stark, för att i nästa vara orkeslös med så lågt blodvärde att han måste läggas in på sjukhus i några dagar. Han är där nu. Fick åka in igår, efter att jag varit med honom på en rutinkontroll på vårdcentralen. Han låg på sjukhus senast förra veckan och då tog läkaren bort hans bromsmedicin tillfälligt, så nu vet vi väl inte riktigt vad som händer. Det kommer blod i urinen och vi vet ännu inte om det är njuren som blöder.
Han är pigg och mår förhållandevis bra just nu iaf. Men nu har han fått några påsar blod och fått upp blodvärdet också. Hoppas han får komma hem till helgen. Note to self: Måste bli blodgivare...

Jag får en klump i magen när jag tänker på hur det ska gå till hösten när jag börjar jobba igen och inte finns tillgänglig lika lätt som jag gör nu när jag är mammaledig. Nu kan jag släppa allt och åka ner för att hjälpa honom, men det kommer jag inte kunna göra sen och det skrämmer mig. Ger mig ångest. Jag försöker att inte tänka så mycket på det, för i dagsläget är det inget jag kan påverka ändå... 

Dottern har hunnit bli 9 månader nu och hon är det finaste som världen nånsin skådat. Hon är så underbar, mysig och rolig. Det är så härligt att vara med henne hela dagarna och upptäcka världen tillsammans med henne. Jag hade gärna gjort det ett år till, men jag inser att jag måste lämna plats åt sambon så han också får vara förälder på heltid. 

Jag får många tankar och idéer nu när jag har tid att tänka en hel del. Har hittat en konstskola jag mer än gärna hade ansökt till. De har sommarkurser nu i sommar, men de kostar liksom 7000 kr och det är dessvärre inget jag har undanstoppat nuförtiden. Varför ska allt man vill göra kosta en jäkla massa pengar?
Likadant med hästmassageutbildning. Det hade jag också gärna velat utbilda mig till. Men har jag råd? Näpp...
För att återgå till konstskolan, så funderar jag på att måla något jag kan skicka in en ansökan med nu i sommar, det kan ju åtminstone inte kosta något. Skulle jag däremot komma in, så kostar utbildningen 110000:-.... 

Bah. Det är härligt att drömma, men trist när verkligheten slår ikapp.

Fast, det ligger ändå något i citatet nedan:
 






Av nangilima - 9 maj 2013 11:03

Jag följer ett "lär-dig-springa-30-minuter-i-streck-på-8-veckor"-program (du hittar det här: http://www.babyvarlden.se/Kronikor-Olga-Ronnberg/Olgas-snabba-joggingskola/) och var ute i motionsspåret i måndags kväll. Det var inte särskilt jobbigt att gå raskt i 6 minuter och sedan springa 1 min, så jag ökade på tiden lite och fördubblade repetitionerna. Underbart härligt var det! I måndags var solen framme till sena kvällen och det var härliga 17 grader ute. Jag njöt av vädret och av pepplåtarna som spelades på radion i hörlurarna. Bland annat en låt som träffade mig rakt i hjärtat. Texten kändes så klockren när jag sprang där i solen.

Hey heart, on the road again 
Moving on forward 
Stick and stones won’t break our bones 
We’re in the car on the highway 
It’s a magical feeling that no one’s got a home 
You’re out calling, still young, happiness in all. 

This is your heart, it’s alive 
It’s pumping blood 
And it’s your heart, it’s alive 
It’s pumping blood 
And the whole wide world is whistling 
And it’s whistling 

Hey heart, on the run again 
Drive is strong anywhere 
Stick and stones won’t take us cold 
Sky’s the ball and it fits it 
It’s the best world’s feeling 
Like nothing can go wrong 
You’re the saddle of the world, you don’t need to know. 

Cause it’s your heart, it’s alive 
It’s pumping blood 
And it’s your heart, it’s alive 
It’s pumping blood 
And the whole wide world is whistling. 




För så kändes det. Jag kände mig verkligen levande när pulsen gick upp och hjärtat pumpade blod så det kändes i hela kroppen. Det gav en otrolig kick!
Dessutom fick jag se en älg när jag sprang i skogen. Jag stannade till och knäppte två kort, men han syns inte bland träden på bilderna. Han stod kanske 30 meter ifrån mig och lyfte huvudet för att titta på mig när jag kom på stigen, men började mumsa gräs igen så jag kunde lugnt gå vidare. Han var jättefin. Jag gillar älgar.

Igår kväll tog jag min nästa runda. Samma koncept som sist, samma motionsslinga. Fast jag gav mig ut lite senare den här gången, vid 21-tiden. Det var inte mörkt, men hade börjat skymma. Dessutom hade det regnat hela dagen, så det var mulet och grått ute. Jag sprang/gick raskt om vartannat och lyssnade på bandit rock under tiden. 
Jag började lite smått skrämma upp mig själv när det blev desto mörkare ute. Tänkte på mördare och läskiga gubbar som gömde sig bakom träden. Det blev ju inte bättre av att lyssna på Rammstein eller de andra rocklåtarna (som jag i vanliga fall såklart inte har några problem med) som spelades i radion heller, så jag fipplade fram mobilen för att byta kanal till något lite mer uppmuntrande och hade precis lyckats få in en annan kanal som spelade glada UB40 istället. Nöjd med det nya musikvalet tittar jag åter igen upp och har då en älg (troligtvis samma älg som jag såg i förrgår) två meter ifrån mig på min högra sida. 

Jag hann knappt reagera. Jag blev så jäkla överrumplad att det första jag tänkte på var att fly därifrån. Så jag satte av utav bara faaaaan, varpå älgen förmodligen tog detta som en invit till lek och började springa efter (för vid närmare eftertanke såg den inte särskilt arg ut). I ungefär fem sekunder trodde jag nog att jag skulle dö. Skrek och gapade medan jag slängde en blick över axeln och såg att älgen fortfarande var efter mig. Försökte se mig om efter lämpliga träd att klättra upp i, eller något annat att ta skydd vid, men då hade älgen lyckligtvis tröttnat och stannat till. 
Så jäkla häftigt och skrämmande på samma gång! Vilken adrenalinkick! 
Har dock inga planer på att göra om detta närmande, så i fortsättningen ska jag nog inte ge mig ut lika sent om kvällarna... 
Men där kan vi verkligen snacka om "it's your heart. It's alive. It's pumping blood"!

 

Av nangilima - 3 maj 2013 22:49

Jag försvinner mer och mer från internet. Både på facebook och bloggen. Misstänker att det är våren som tagit mig i sitt grepp, då jag hellre är ute än inne. Dottern lärde sig dessutom krypa igår, så nu finns inte mycket tid över för statusuppdateringar på dagarna och om kvällarna är jag social med familjen eller för trött för att sitta vid datorn.


Morfar mår förhållandevis bra. Hade vi inte vetat om att han har en dödlig sjukdom, som jag blir smärtsamt medveten om varje gång han hostar, så hade jag trott att allt var precis som vanligt. Jag ser verkligen upp till honom. Jag ser också mycket av mig själv i honom, vilket ju inte är så konstigt då jag har haft honom som idol sedan jag var liten och säkert tagit efter mycket av hans personlighet.
Igår och idag har jag tagit med dottern och hjälpt honom kratta i trädgården. Lillan har suttit på en filt i gräset bredvid min mamma (som är sjukskriven pga bruten tå) och jag har tagit på mig rollen som trädgårdsarbetare.
Morfar har hjälpt till med att klippa pinnar i mindre bitar och lägga ner i sopsäckar, som vi senare ska köra till tippen. Men orken är inte riktigt densamma.
Idag höll han upp en sopsäck, medan jag krattade ihop löv och kastanjer som fallit ner från de två gigantiska kastanjeträden, när han plötsligt utbrast "Det är tur att du finns..!" . Han menade på att jag orkar så mycket mer och att jag också kommer att förstå hur han känner det när jag själv blir 80 år. Jag tolkar det också som ett sätt för honom att tala om att han är tacksam och bryr sig om mig. Min fina morfar. Jag hoppas vi får många år till. Jag är iaf glad att dottern får möjligheten att träffa honom, det finns en del av min mormor i honom också och det gör mig glad.


Appråpå mormor så skulle hon ha fyllt 73 år för några dagar sedan. Jag ställde ut en blomma och ett ljus i minneslunden, där hjärtat och änglarna jag lagt dit tidigare fortfarande finns kvar. Ingen annan i familjen besöker minneslunden. De klarar inte av det, säger de. De blir för ledsna då. Jag själv tycker om att gå dit. Titta på alla änglar och små stenar med kärleksfulla ord på, som folk har lagt dit åt sina nära och kära. Sätta sig ner och bara andas och ta det lugnt en liten stund.

Varje gång jag har varit där har en hackspett suttit i en gatulykta intill lunden och hackat i plåten för att få uppmärksamhet. Min spirituella sida vill tro att det är mormor som är där och säger till mig att hon finns hos mig ännu. Fast jag slår bort tankarna lika fort som de dyker upp, då jag inte längre har någon vidare kontakt med just min spirituella sida. Men ibland känns det fint att tänka så.


Börjar fasa för att det snart är dags att börja jobba heltid igen. Det är bara fyra månader kvar. Jag säger "snart" och "bara" för att jag tycker tiden går så jävla snabbt. Snart kommer jag definitivt inte ha någon tid över vid datorn.
Jag har lite ångest över att börja jobba igen, har inte alls lust med det och trivs verkligen bra med att vara hemmamamma. Jag drömmer jätteofta om jobbet dock och varje gång jag drömmer om det är det raka motsatsen till hur jag känner nu - det är jätteroligt, jag mår jättebra när jag är där, det går jättebra och allt är guld och gröna skogar. Jag undrar vad det är mitt undermedvetna försöker säga mig med detta...


Det känns som att början på det här året inte riktigt fick någon bra start och en massa små skitsaker händer hela tiden. Det är inte hälsans år direkt, då sjukdomarna avlöser varandra inom familjen. Morfars cancer, mammas brutna tå, min onda inflammation i nedre hörselgången och nu envis förkylning som drabbat varenda familjemedlem.
Dessutom behandlas hästen för fotskabb och CPL (Chronic Progressive Lymphaedema).


Ju mer skit som händer, desto argare och envisare blir jag. Vad än universum försöker knäcka mig med, så LYCKAS DET INTE. Jag vägrar. Jag ska bara rida ut den här stormen och sen vänder det. Nån gång måste ju uppförsbacken ta slut och åtminstone plana ut, eller?






Av nangilima - 16 april 2013 20:25

Jag glömde min mobil i stallet när jag var där igår kväll. Kom på det när jag stod i hissen på väg upp till lägenheten och då var det inte läge att åka tillbaka för att hämta den. Skulle ju snart dit igen och nuförtiden är det ändå så sällan som folk ringer till mig. 
Men vad ovant allt känns utan mobil!
Brukar alltid kolla klockan på mobilen de tillfällen dottern vaknar om nätterna eftersom vi inte har någon annan klocka i rummet, men det kunde jag ju inte göra nu. Inte heller kunde jag ställa något alarm, som jag annars gör på mobilen. 
I vanliga fall brukar jag inte ställa något alarm heller, nu när vi är lediga om dagarna, men just igår somnade dottern så himla sent och jag var tvungen att komma upp i tid för att hinna tillbaka till stallet där vi skulle hjälpa bonden köra ut hö. 

Sambon fick ringa hemtelefonen från jobbet och väcka mig klockan 08.00 och det var tur att han gjorde det, för både jag och lillan hade nog kunnat sova både en och två timmar till. 
Förberedde mig på en heldag i stallet med dottern och packade ner både lunch och mellanmål till oss båda innan vi åkte iväg kl. 10.00. 

När jag kom fram till stallet och såg den kvarglömda mobilen på hyllan i sadelkammaren så upptäckte jag att batteriet var så gott som dött. Stängde därför av telefonen för att spara lite batteri tills dess att jag skulle åka hem.
Hjälpte bonden när han kom och pysslade därefter med hästarna. Hade bestämt mig för att raka av hovskägget på min bjässe, då jag håller på och behandlar honom mot fotskabb nu. Men för att kunna göra detta i lugn och ro behövde jag få dottern till att sova i barnvagnen. För att få henne att somna behövde vi gå en promenad, så jag tog barnvagnen med ena handen och hästen i den andra och knatade iväg. Måste ha sett ganska roligt ut, där jag kom gåendes med min enorma häst i "koppel" bredvid barnvagnen. Men han var så snäll. Lunkade på och skötte sig exemplariskt.

Mycket riktigt somnade dottern i vagnen, så när vi kom tillbaka till gården ställde jag vagnen en bit ifrån mig innan jag band fast bjässen och rakade bort skägget. Han såg så himla fånig ut efteråt! Eftersom han normalt har så väldigt mycket skägg och nu plötsligt bara hade ben, så såg det så väldigt oproportioneligt till den långa rufsiga manen. Så den tänkte jag också raka av. Mest för att eksemperioden börjar nu snart och det är lättare att behandla utan allt trassel. Även om det tar emot litegrann nu när manen har blivit så lång.
Klockan var då 13 och jag slog på mobilen för att knäppa några kort på min hästs nyrakade ben. Tyckte det var ett under att mobilen inte dog, det fanns liksom inte ett enda batteristreck kvar, inte ens det där sista illröda strecket som talar om att telefonen kommer att dö jävligt snart om du inte laddar den.

Vid det här laget hade dottern vaknat, så jag tyckte det var dags för en paus och lät bjässen gå ut i en mindre rasthage under tiden som jag och dottern åt lite lunch. Satt på altanen i solen och kunde till och med ta av mig tröjan, då det blev så himla varmt och gott i solen. +17 grader stod termometern på!
Plötsligt ringde telefonen.
Det var grannen.
Jag svarade snabbt och sa att telefonen kommer att dö vilken sekund som helst, ifall jag försvann.

Grannen frågade om jag var hemma (på engelska, ska tilläggas, då hon är från Taiwan och inte talar så mycket svenska). Jag förklarade att jag var i stallet och tänkte vara kvar där i några timmar till.
Hörde på grannen en slags oro i hennes röst, för hon behövde hjälp med en sak.
Jag frågade vad hon behövde hjälp med och bad henne säga det fort, då jag var livrädd att batteriet skulle lägga av.
Grannen berättade då att hon var på sjukhuset p.g.a njursten och att hennes man behövde åka till Kina om några timmar. Hon undrade därför om jag kunde hjälpa henne med deras barn, de två döttrarna i åldrarna 9 månader och 3 år.
Självklart kunde jag det. Jag kan klippa manen en annan dag, tänkte jag, och sa att jag kunde skynda mig hem.
Helt otroligt fungerade batteriet fortfarande.

Det blev till att snabbt plocka undan och spola av hästens ben innan jag släppte ut honom i stora hagen igen. Knappt en halvtimme senare packade jag in dottern i bilen och körde hemåt.  
Skickade ett sms till grannen på vägen;
"I'm on my way home now. Don't worry. I will take care of your kids as long as you need!"

Knackade på granndörren när jag kom hem. Mannen öppnade. Vi pratade lite och han sa att han skulle försöka få tag i sjukhuset och se hur det var med henne, för om hon behövde stanna kvar över natten så skulle han stanna hemma. 
Jag sa åt honom att han kunde knacka på när han visste hur det blev och att jag nu skulle vara hemma resten av dagen. Men jag kunde absolut passa barnen, det var inga problem.

Kl. 14.30 ringer det på dörren. Jag tar dottern på höften och öppnar. Utanför står treåringen med sin pappa som håller 9-månadersbebisen i famnen. I ena handen håller han ett halvt paket blöjor.
- Vi ska komma in till dig! berättade 3-åringen och hade redan klivit ur sina blåa stövlar.
- Ja, det får ni så gärna göra, svarade jag.
Mannen berättade då att frugan var på röntgen, men att hon troligtvis skulle få komma hem ikväll. Sen fick jag ett par nycklar hem till dem, ifall jag behövde hämta andra kläder till barnen m.m

Timmarna gick ganska fort, med så mycket liv och rörelse i hemmet. Treåringen var precis överallt hela tiden, hämtade grejer och ställde frågor. 
- Vad är det här? Vad har du den till? Varför då? Kan jag få den? Gillar du den? Jag vill också ha! Vad är det för nåt då? Har du smakat den här? Kan jag få glass? osv osv...
9-månadern kröp runt och ställde sig upp mot allt som gick att ställa sig upp emot och just då var jag väldigt glad åt att dottern inte lärt sig krypa än, utan hon var ganska nöjd med sina leksaker på mattan.
Jag försökte ge båda bebisarna lite morotrpurée med varierad framgång, under tiden som treåringen satt och målade vid (och förmodligen på) köksbordet. Min dotter åt väl tre skedar, grannflickan en halv.
Var lite orolig att hon inte hade ätit så mycket innan hon kom över, men än så länge verkade hon inte ledsen för iaf.
 
Vid 17-tiden blev båda småtjejerna trötta. Jag viskade till treåringen att vi behövde vara lite tysta nu och mutade henne med en glass om hon åt den stilla i fåtöljen framför barnkanalen. Det gick hon med på. 
Ammade min dotter till sömns och när hon somnat på golvet kunde jag lägga den andra lilltjejen bredvid. Hon brukar bli ammad av sin mamma under dagarna fortfarande då hon är lite kinkig med maten och var säkert jättehungrig. Så jag erbjöd henne bröstet som hon tog utan problem och åt som bara den! Det kan säkert råda lite delade meningar i huruvida man ska/bör amma andras barn, men i det ögonblicket hade jag inget bättre alternativ. Snart hade även grannflickan somnat gott på mattan. 
Vilken lättnad när det fungerade!

 
 
Jag fick väl åtminstone en halvtimmes andningspaus innan dottern vaknade igen och strax därpå även granntjejen. 
Treåringen hade hållt sig förvånansvärt lugn och jag berättade för henne att vi skulle laga pannkakor snart så hon också kunde äta litegrann. 
Som tur var kom sambon hem från jobbet, så han kunde steka pannkakor medan jag höll koll på barnen. Vi har ju en trappa i lägenheten mellan de båda våningarna, men har inte skaffat någon barngrind ännu, så det gällde att inte vända ryggen till, för grannflickan tyckte ju trappan var jätteintressant. 

När klockan närmade sig 19 kom jag på att jag inte hade kissat på nästan hela dagen och skulle bara springa på toa. Sambon satt på golvet och försökte underhålla barnen, men när grannflickan såg att jag försvann blev hon jätteledsen och började gallskrika. Då blev dottern rädd och skrek sig halvt fördärvad. Då blev grannflickan rädd för att dottern skrek och skrek ännu högre. Jag flög ut ur badrummet med byxorna halvknäppt och fick ta en tös på varje höft och trösta så gott jag kunde. Samtidigt hade treåringen kommit på en jätterolig lek som gick ut på att lägga alla våra soffkuddar i en hög på golvet.
Kände att det började bli lite svettigt just då.

Som tur var så dröjde det inte länge till innan grannen knackade på dörren. Både jag och sambon drog en lättnadens suck. Självklart hade vi löst natten om det hade behövts, på ett eller annat sätt hade det väl gått, men just då var det väldigt skönt att grannen kom hem.
Hon kom med en pizza till mig, så hon hade nog förstått att jag inte hade haft tid att äta. Under tiden vi pratade grät hon och var så otroligt tacksam, kramade mig flera gånger och kallade mig "lifesaver". 
Att se den uppriktiga tacksamheten gjorde det värt alla tuffa timmar med barnen.


Lite senare under kvällen ringde hon in till mig och rådfrågade mig om tabletterna hon hade tagit. Hon sa tack flera gånger om och visste inte vad hon kunde göra för att återgälda det. 
Jag behöver ingen återgällning. Jag vet att hon hade gjort samma sak för mig, så att hjälpa henne med barnen tvekar jag inte en sekund på. 
Jag har även erbjudit mig att avlasta henne litegrann imorgon, eftersom hennes man nu sitter på ett flygplan på väg till Kina och jag vet att hon har ont. 

Men jag kan inte låta bli att tänka - vilken tur att hon nådde mig på mobilen.
Var det ödet, eller var det en slump?

Av nangilima - 12 april 2013 20:06

"Kommer en dålig nyhet kommer oftast flera"
"När dynga jäser, då jäser den över alla bäddar"
"Vårt korta liv blir längre genom olyckor"


...och så vidare. Varför är det alltid så?

Jag har försökt få tid att skriva i bloggen massor av gånger det senaste, men inte lyckats få något tillfälle i lugn och ro. Händer inte det ena, så händer det andra. 


Bortsett från dotterns RS-virus, sonens berusade farföräldrar och morfars cancer, så råkade jag dessutom spräcka trumhinnan med en örontops för ett tag sedan. Gjorde förbannat ont vid tillfället (tips: peta inte öronen med tops. Vrid absolut inte på huvudet om någon ropar på dig. Särskilt inte om du i samma veva trycker in topsen, för då gör det J Ä V L I G T ont!), men det gick över under dagen så jag tänkte inte mer på det.
Dagen efter hade det runnit lite blod ur örat, men inte heller då gjorde jag någon vidare reflektion. Förrän i söndags - då började örat dunka och banka, det började kännas som en öroninflammation.
Besökte därför vårdcentralen i måndags. Läkaren tittade i örat och skrev ut penicillin, kortisonsalva och värktabletter. Besöket tog max 5 minuter, varav 4 av dem gick åt till att skriva e-recept.


I onsdags började det göra ännu ondare. Det sved inuti örat och jag kunde knappt gapa eller tugga utan att det gjorde så ont i örat att jag knappt visste vart jag skulle ta vägen. Dunkandet fortsatte och dessutom hade örat och området runt omkring börjat svullna upp. Jag grät, som ett förtvivlat litet barn, då det gjorde så ont.
Jag hade stått ut hela dagen, så först framåt kvällen ringde jag sjukvårdsupplysningen. Jag ville mest bara veta när penicillinet skulle börja göra sin verkan, för jag hade ju ändå knaprat tabletter i några dagar. Sköterskan jag talade med blev dock orolig över svullnaden. Hon ville rådfråga öronspecialisten på Sahlgrenska och när hon gjort det ringde hon upp mig och beordrade mig "åk dit".  


Så jag gjorde vad jag blev tillsagd och satt i väntrummet på akuten i tre timmar, snyftandes i ett hörn då det fortsatte göra så förbannat ont, innan jag tillslut fick träffa örondoktorn. 
Han rengjorde örat och gav mig en ny antibiotika, ny kortison och nya värktabletter, som jag skulle ta istället för det som läkaren på vårdcentralen gett mig två dagar tidigare. Dessutom lindade han in örat i ett bandage som jag får knyta runt huvudet, så jag ser ju inte riktigt klok ut.
Jag har infektion och inflammation i nedre hörselgången. "Det gör oftast väldigt ont", konstaterade läkaren. Jotack, jag känner det...
Det gör fortfarande förbannat ont och nu är det två dagar sedan jag satt på akuten. Men nu får jag ta lite fler värktabletter och jag som aldrig tar något smärtstillande annars har knaprat piller som aldrig förr. Dagtid går det hyfsat bra, för då håller jag mig sysselsatt, men nätterna är djävligt jobbiga. Jag har nog inte sovit ordentligt på fem dygn. Vaknar när jag vrider mig och får ont. Går upp och tar ännu en tablett, sedan ligger jag och våndas innan den börjar verka och jag kan somna om igen. I natt bunkrade jag upp en massa kuddar bakom mig och satt upp och sov, då blev trycket lite mindre på örat, men jag sov inte speciellt gott kan jag ju inte påstå. 
Återbesök på ÖNH-avdelningen imorrn för uppföljning. Måtte penicillinet kicka in snart!


Som om det inte vore nog, så fick vi lite andra tråkiga nyheter som jag inte kan gå in på ännu och jag vet inte heller hur det kommer att påverka framtiden. Den som lever får se.  


Nåväl. Efter regn kommer solsken, inte sant?


Dottern tillfrisknade från sin förkylning efter några dagar, som väl var, och mår nu bra. Hon blev 7 månader för några dagar sedan och håller precis på att komma på hur man gör när man kryper, men har inte riktigt fått till det ännu. Det är väldigt spännande och roligt att titta på henne i hennes försök. Hon och tonåringen (och hästen) lyfter verkligen min dag. Under mörka stunder när jag kan tänka på vilken ond värld vi lever i och funderar över hur rätt det är att sätta barn till livet när allt är så ondskefullt, så lättar tankarna när jag tittar på mina barn. Det lyser godhet över dem och hoppet för den framtida världen tittar fram. Vi måste helt enkelt sätta fler barn till världen så vi goda kan övervinna de onda. 
Oj, undrar om det är tabletterna som får mig att flumma iväg såhär...


Morfar har fått bromsmedicin på njurcancermottagningen. Det är för tidigt att säga hur den påverkar honom, då han började med den i förrgår, men förhoppningsvis ger den oss lite mer tid tillsammans.
Jag har sedan vi fick reda på hans sjukdom försökt att träffa honom oftare och försöker uppskatta varje samtal vi har. Under denna tiden har jag kommit fram till att vi är så otroligt lika i sättet, morfar och jag.
Han tar heller aldrig värktabletter. Han skämtar bort allvarligheter, men han ser ljust på framtiden och är en otroligt stark man psykiskt, något jag beundrar alldeles kolossalt mycket.
Om den här bromsmedicinen kan ge oss i alla fall ett år till, så ska jag ta tillvara på varje dag.


 



Av nangilima - 30 mars 2013 22:50

Jag fick pratat med fastern efter incidenten sist.  
Hon berättade att de hade haft middagsbjudning och att de hade druckit lite snaps till maten. Fastern tänkte inte riktigt på att barnen skulle ta skada av det då de befann sig på övervåningen och spelade dataspel. Farmor, som fyller 70 i år, hade framåt småtimmarna druckit lite för många snaps på för kort tid och blivit väldigt illamående (som sig bör) och därefter nästintill okontaktbar. De hade blivit väldigt oroade och ringde till ambulans för att veta vad de skulle ta sig till, eftersom farmor haft lite bekymmer med hjärta och annat. Fastern hade inte märkt att barnen upptäckt uppståndelsen, eftersom de själva var lite uppe i varv av händelsen och hon skämdes rejält över detta när vi pratade. Hon visste inte att de hade haft svårt att sova och var uppe så sent på morgonen.

Jag fick förklarat min syn på saken och hon förstod mig. Jag sa också att min son inte får lov att sova över där om de planerar att dricka alkohol och att jag mer än gärna har kusinen hemma hos oss om det är så att de vill ha fler middagsbjudningar när barnen är hemma.

Det var ett bra samtal och vi förstår varandra. Hon vet vart jag står och jag kan förlåta henne för denna händelse. 
Nu går vi vidare och lägger detta bakom oss.

Annars då?
Jo, morfar har varit en sväng på vårdcentralen p.g.a  stopp i katetern. Inget värre än att doktorn fick tömma blåsan och göra rent. Som tur var, för morfar var hysterisk och panikslagen. 
I veckan var morfar på läkarsamtal. Jag kunde inte följa med själv, men fick det återberättat för mig vad läkaren sagt.
Morfar har en tumör på vänster njure, vilket har slagit ur njurfunktionen helt och hållet. Då man har sett fläckar på lungorna går det inte att operera bort, utan de ska medicinera för bättre livskvalitet. Sköterskorna på njurcancermottagningen skulle höra av sig inom två veckor. Läkaren hade sagt att det var väldigt individuellt hur man reagerade på medicinen, så han kunde inte säga hur det skulle bli för morfar. Vi får vänta och se.

Jag har jättemånga frågor. 
Hur allvarligt är det? Hur lång tid har han kvar? Jag fattar ju att man inte kan säga exakt, men man kanske har ett hum mellan tummen och pekfingret? Om han inte medicineras - hur långt har han kvar då? Finns det nån typ av grupp han kan träffa, där personer med samma sjukdom har gruppsamtal så han har några att prata med?
Jag tänkte att jag skulle följa med honom nästa gång han besöker sjukhuset, så jag kan få prata lite med sjuksköterskorna/läkaren.

Vad mer då?
Jo, dottern är vrålförkyld. Gissar RS-virus, men nu är hon såpass stor så det drabbar henne inte lika illa som en yngre bebis. Näsan rinner i ett. Febern var skyhög igår, över 40 grader, hon hade sådana hostattacker så hon nästan tappade andan och satte slemmet i halsen, så jag ringde sjukvårdsupplysningen och frågade när det var läge att åka in. Efter att jag hade förklarat dotterns symptom, så tyckte damen i luren att vi skulle låta en läkare lyssna på henne och sa åt mig att ringa till vår vårdcentral, som ju hade öppet på helgdagar. 
- Och får du ingen tid där, så är det barnakuten som gäller, så att ni inte ger upp! avslutade hon.

Vårdcentralen hänvisade mig direkt till barnakuten. Så vi åkte in. Och tillbringade resten av långfredagen i väntrummet... 
Efter nästan fem timmars väntan tyckte en sjuksköterska att vi lika gärna kunde åka hem. Dottern hade fått en ipren och var för tillfället relativt pigg, så sköterskan hade ingen hög prioritet på oss. "Min bedömning är att hon inte är jättesjuk". Men då blev jag arg. Nej, hon kanske inte är jättesjuk. Men hon är ett halvår gammal och har det jobbigt med andningen. Vi är liksom inga sådan som åker till akuten för minsta lilla och har vi väntat i fem timmar på läkare så känns det jävligt surt att behöva åka hem för ingenting.
Efter lite diskussion så bestämdes det att dottern åtminstone skulle få inhalera adrenalin innan vi åkte hem, så då blev jag lite mer nöjd. 
Två inhaleringar senare var klockan nästan 21 och vi kunde åka hem.

Natten tillbringade sambon sovandes i soffan, medan jag satt i fåtöljen i skötrummet med dottern i knät så hon kunde sova upprätt. Själv fick jag inte mycket sömn. Det kändes viktigare att lilla skruttan kunde andas obehindrat.
Vid 4-tiden på morgonen lade jag ner henne i sin säng och stöttade upp med kuddar så hon halvsatt, sen öppnade jag fönstret litegrann så hon fick andas frisk luft och då gick det ganska bra, så då kunde jag slappna av och sova några timmar jag med. 

Idag mår hon lite bättre. Hon har ingen feber och hostar inte lika jobbigt som igår, men hon verkar ha ont i både tänderna och magen, så hon vill helst bli omkringburen. Nu sover hon gott i sin säng, så jag tänkte snart krypa ner under täcket jag med. Ska bara mysa lite med sonen i soffan först. Han tittar på "Dödligt vapen 3" och ville ha sällskap. 

Nu önskar jag innerligt att sjukdomar och elände kan fara åt pipsvängen. Det räcker nu liksom.


Presentation


32-årig tjej från Göteborg, sambo med världens vackraste man. Har en son på 13 år från ett tidigare förhållande och en dotter född september 2012. Djur är mitt största intresse. Äger en stor häst och tre katter. Längtar efter ett hus på landet.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2013
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Gästbok


Skapa flashcards