Jag följer ett "lär-dig-springa-30-minuter-i-streck-på-8-veckor"-program (du hittar det här: http://www.babyvarlden.se/Kronikor-Olga-Ronnberg/Olgas-snabba-joggingskola/) och var ute i motionsspåret i måndags kväll. Det var inte särskilt jobbigt att gå raskt i 6 minuter och sedan springa 1 min, så jag ökade på tiden lite och fördubblade repetitionerna. Underbart härligt var det! I måndags var solen framme till sena kvällen och det var härliga 17 grader ute. Jag njöt av vädret och av pepplåtarna som spelades på radion i hörlurarna. Bland annat en låt som träffade mig rakt i hjärtat. Texten kändes så klockren när jag sprang där i solen.

Hey heart, on the road again 
Moving on forward 
Stick and stones won’t break our bones 
We’re in the car on the highway 
It’s a magical feeling that no one’s got a home 
You’re out calling, still young, happiness in all. 

This is your heart, it’s alive 
It’s pumping blood 
And it’s your heart, it’s alive 
It’s pumping blood 
And the whole wide world is whistling 
And it’s whistling 

Hey heart, on the run again 
Drive is strong anywhere 
Stick and stones won’t take us cold 
Sky’s the ball and it fits it 
It’s the best world’s feeling 
Like nothing can go wrong 
You’re the saddle of the world, you don’t need to know. 

Cause it’s your heart, it’s alive 
It’s pumping blood 
And it’s your heart, it’s alive 
It’s pumping blood 
And the whole wide world is whistling. 



För så kändes det. Jag kände mig verkligen levande när pulsen gick upp och hjärtat pumpade blod så det kändes i hela kroppen. Det gav en otrolig kick!
Dessutom fick jag se en älg när jag sprang i skogen. Jag stannade till och knäppte två kort, men han syns inte bland träden på bilderna. Han stod kanske 30 meter ifrån mig och lyfte huvudet för att titta på mig när jag kom på stigen, men började mumsa gräs igen så jag kunde lugnt gå vidare. Han var jättefin. Jag gillar älgar.

Igår kväll tog jag min nästa runda. Samma koncept som sist, samma motionsslinga. Fast jag gav mig ut lite senare den här gången, vid 21-tiden. Det var inte mörkt, men hade börjat skymma. Dessutom hade det regnat hela dagen, så det var mulet och grått ute. Jag sprang/gick raskt om vartannat och lyssnade på bandit rock under tiden. 
Jag började lite smått skrämma upp mig själv när det blev desto mörkare ute. Tänkte på mördare och läskiga gubbar som gömde sig bakom träden. Det blev ju inte bättre av att lyssna på Rammstein eller de andra rocklåtarna (som jag i vanliga fall såklart inte har några problem med) som spelades i radion heller, så jag fipplade fram mobilen för att byta kanal till något lite mer uppmuntrande och hade precis lyckats få in en annan kanal som spelade glada UB40 istället. Nöjd med det nya musikvalet tittar jag åter igen upp och har då en älg (troligtvis samma älg som jag såg i förrgår) två meter ifrån mig på min högra sida. 

Jag hann knappt reagera. Jag blev så jäkla överrumplad att det första jag tänkte på var att fly därifrån. Så jag satte av utav bara faaaaan, varpå älgen förmodligen tog detta som en invit till lek och började springa efter (för vid närmare eftertanke såg den inte särskilt arg ut). I ungefär fem sekunder trodde jag nog att jag skulle dö. Skrek och gapade medan jag slängde en blick över axeln och såg att älgen fortfarande var efter mig. Försökte se mig om efter lämpliga träd att klättra upp i, eller något annat att ta skydd vid, men då hade älgen lyckligtvis tröttnat och stannat till. 
Så jäkla häftigt och skrämmande på samma gång! Vilken adrenalinkick! 
Har dock inga planer på att göra om detta närmande, så i fortsättningen ska jag nog inte ge mig ut lika sent om kvällarna... 
Men där kan vi verkligen snacka om "it's your heart. It's alive. It's pumping blood"!

Jag försvinner mer och mer från internet. Både på facebook och bloggen. Misstänker att det är våren som tagit mig i sitt grepp, då jag hellre är ute än inne. Dottern lärde sig dessutom krypa igår, så nu finns inte mycket tid över för statusuppdateringar på dagarna och om kvällarna är jag social med familjen eller för trött för att sitta vid datorn.

Morfar mår förhållandevis bra. Hade vi inte vetat om att han har en dödlig sjukdom, som jag blir smärtsamt medveten om varje gång han hostar, så hade jag trott att allt var precis som vanligt. Jag ser verkligen upp till honom. Jag ser också mycket av mig själv i honom, vilket ju inte är så konstigt då jag har haft honom som idol sedan jag var liten och säkert tagit efter mycket av hans personlighet.
Igår och idag har jag tagit med dottern och hjälpt honom kratta i trädgården. Lillan har suttit på en filt i gräset bredvid min mamma (som är sjukskriven pga bruten tå) och jag har tagit på mig rollen som trädgårdsarbetare.
Morfar har hjälpt till med att klippa pinnar i mindre bitar och lägga ner i sopsäckar, som vi senare ska köra till tippen. Men orken är inte riktigt densamma.
Idag höll han upp en sopsäck, medan jag krattade ihop löv och kastanjer som fallit ner från de två gigantiska kastanjeträden, när han plötsligt utbrast "Det är tur att du finns..!" . Han menade på att jag orkar så mycket mer och att jag också kommer att förstå hur han känner det när jag själv blir 80 år. Jag tolkar det också som ett sätt för honom att tala om att han är tacksam och bryr sig om mig. Min fina morfar. Jag hoppas vi får många år till. Jag är iaf glad att dottern får möjligheten att träffa honom, det finns en del av min mormor i honom också och det gör mig glad.

Appråpå mormor så skulle hon ha fyllt 73 år för några dagar sedan. Jag ställde ut en blomma och ett ljus i minneslunden, där hjärtat och änglarna jag lagt dit tidigare fortfarande finns kvar. Ingen annan i familjen besöker minneslunden. De klarar inte av det, säger de. De blir för ledsna då. Jag själv tycker om att gå dit. Titta på alla änglar och små stenar med kärleksfulla ord på, som folk har lagt dit åt sina nära och kära. Sätta sig ner och bara andas och ta det lugnt en liten stund.

Varje gång jag har varit där har en hackspett suttit i en gatulykta intill lunden och hackat i plåten för att få uppmärksamhet. Min spirituella sida vill tro att det är mormor som är där och säger till mig att hon finns hos mig ännu. Fast jag slår bort tankarna lika fort som de dyker upp, då jag inte längre har någon vidare kontakt med just min spirituella sida. Men ibland känns det fint att tänka så.

Börjar fasa för att det snart är dags att börja jobba heltid igen. Det är bara fyra månader kvar. Jag säger "snart" och "bara" för att jag tycker tiden går så jävla snabbt. Snart kommer jag definitivt inte ha någon tid över vid datorn.
Jag har lite ångest över att börja jobba igen, har inte alls lust med det och trivs verkligen bra med att vara hemmamamma. Jag drömmer jätteofta om jobbet dock och varje gång jag drömmer om det är det raka motsatsen till hur jag känner nu - det är jätteroligt, jag mår jättebra när jag är där, det går jättebra och allt är guld och gröna skogar. Jag undrar vad det är mitt undermedvetna försöker säga mig med detta...

Det känns som att början på det här året inte riktigt fick någon bra start och en massa små skitsaker händer hela tiden. Det är inte hälsans år direkt, då sjukdomarna avlöser varandra inom familjen. Morfars cancer, mammas brutna tå, min onda inflammation i nedre hörselgången och nu envis förkylning som drabbat varenda familjemedlem.
Dessutom behandlas hästen för fotskabb och CPL (Chronic Progressive Lymphaedema).

Ju mer skit som händer, desto argare och envisare blir jag. Vad än universum försöker knäcka mig med, så LYCKAS DET INTE. Jag vägrar. Jag ska bara rida ut den här stormen och sen vänder det. Nån gång måste ju uppförsbacken ta slut och åtminstone plana ut, eller?