Den åttonde veckan är här, snart springer jag 30 minuter i sträck! 
Jag var ute i motionsspåret igår och sprang då 20 minuter i sträck, detta ska jag enligt programmet successivt öka så att jag når mitt mål i slutet av veckan. Om inte det förbannade halsonda sätter stopp och gör så att jag snubblar på mållinjen förstås. Vilar därför idag och hoppas det halsonda är borta imorrn. 

Igår när jag dragit på mig träningskläderna, stoppat hörlurarna i öronen och begav mig iväg till motionsspåret för att där börja jogga lite smått, så mötte jag både tre och fyra andra joggare. Jag noterade dem när vi passerade varann, men fortsatte fokuserat framåt i min egna lilla bubbla. Samtidigt så slog mig tanken att - jag är en av dom nu. Jag är en av dom som drar på sig löpskorna och springer en sväng. Det kändes häftigt. Jag kunde aldrig tro att jag skulle tycka såhär bra om att springa, men det gör jag. Det får mig att må riktigt bra på insidan. Ett rus. En drog. En känsla jag bara måste uppleva, vilket givetvis gör det betydligt lättare att ta sig ut för att springa fyra gånger i veckan...
När jag nu uppnår mitt mål, så kommer jag att fortsätta springa. Minst två gånger i veckan. 
Sedan tänkte jag varva det med lite styrketräning och förhoppningsvis hinna rida lite mer på min stora fyrbenta kärlek. 

Morfar kom hem från sjukhuset förra veckan. Familjen fick samlas i ett rum och prata med läkaren innan hemgång. Jag fick en oroväckande klump i magen och kände att det nog inte var några bra nyheter läkaren hade att komma med och mycket riktigt så var det väl inte något direkt positivt.
Man har beslutat att avsluta bromsmedicinbehandlingen och det finns inga andra behandlingsalternativ, utan nu är det helt beroende på hur snabbt cancern växer eller sprider sig, som är avgörande för hur länge morfar lever. Ingen kan heller veta hur lång tid det kan ta. Klumpen i magen blev ju inte direkt mindre, men nu när jag har tillbringat tid med morfar såhär efteråt, så känner jag ändå att det nog är det bästa alternativet för honom - att inte behöva ta en massa mediciner som gör att han mår sämre och därmed får sämre livskvalité. 
I dagsläget mår han faktiskt ganska bra och hade vi inte haft en diagnos utförd, så hade vi nog aldrig kunnat gissa oss till att han lider av njurcancer. På ett sätt känns det väldigt skönt. 
Samtidigt så kan jag inte slå bort tanken om att mormor väntar på honom och att det på något sätt känns tryggt att veta att de får vara tillsammans igen. Sen känns det fånigt att tänka så, för jag vet ju inte ens om jag tror på det. 
Men i svaga stunder känns det tryggt att tänka den tanken. Vi har honom bara till låns en stund till, sen får han vara med sin käresta igen. 
Appråpå det, så är det mormors årsdag strax. Om några timmar. Tänk att ett år har gått. Det låter som så lång tid, men samtidigt känns det inte så, för smärtan och saknaden efter henne känns fortfarande lika starkt. 
Åh, så tung sorgen fortfarande är att bära på. 

Tänk att helt år har gått utan dig, mormor. Min älskade, underbara mormor. 
Det är så mycket jag önskar att Du kunde fått uppleva med mig. Så mycket jag skulle vilja prata med dig om. 
Åh, jag saknar dig så mycket!

 

Det har gått en månad lite drygt sedan jag skrev sist. Vädret har varit på min sida och jag är ute så mycket jag bara kan om dagarna. Hela maj månad har varit underbar! 
Nu är jag inne på min sjätte vecka på löpträningsprogrammet. Jag springer 9 minuter i streck, går två minuter och upprepar proceduren tre gånger och detta gör jag fyra gånger i veckan. 
Jag trodde aldrig jag skulle klara av att springa 9 minuter i streck, så sent som för två veckor sedan. Men se det går! Jag blir bara bättre och bättre - det är så jäkla tufft att det fungerar! Jag känner mig hälsosammare, jag har tappat 10 kg på ett halvår och jag börjar få upp konditionen och med allt detta även självförtroendet igen. 
Den här känslan är bra att ha, när jag tänker på hur det kändes i januari när jag aldrig fick den där känslan om att 2013 skulle bli ett bra år. För nu känner jag lite mer - 2013, I'll kick your ass! Den känslan behöver jag verkligen nu, för jag vet inte när den här lyckovågen slår omkull mig och jag dras neråt i djupet igen.

Morfars sjukdomstillstånd går upp och ner. Ena veckan är han pigg och stark, för att i nästa vara orkeslös med så lågt blodvärde att han måste läggas in på sjukhus i några dagar. Han är där nu. Fick åka in igår, efter att jag varit med honom på en rutinkontroll på vårdcentralen. Han låg på sjukhus senast förra veckan och då tog läkaren bort hans bromsmedicin tillfälligt, så nu vet vi väl inte riktigt vad som händer. Det kommer blod i urinen och vi vet ännu inte om det är njuren som blöder.
Han är pigg och mår förhållandevis bra just nu iaf. Men nu har han fått några påsar blod och fått upp blodvärdet också. Hoppas han får komma hem till helgen. Note to self: Måste bli blodgivare...

Jag får en klump i magen när jag tänker på hur det ska gå till hösten när jag börjar jobba igen och inte finns tillgänglig lika lätt som jag gör nu när jag är mammaledig. Nu kan jag släppa allt och åka ner för att hjälpa honom, men det kommer jag inte kunna göra sen och det skrämmer mig. Ger mig ångest. Jag försöker att inte tänka så mycket på det, för i dagsläget är det inget jag kan påverka ändå... 

Dottern har hunnit bli 9 månader nu och hon är det finaste som världen nånsin skådat. Hon är så underbar, mysig och rolig. Det är så härligt att vara med henne hela dagarna och upptäcka världen tillsammans med henne. Jag hade gärna gjort det ett år till, men jag inser att jag måste lämna plats åt sambon så han också får vara förälder på heltid. 

Jag får många tankar och idéer nu när jag har tid att tänka en hel del. Har hittat en konstskola jag mer än gärna hade ansökt till. De har sommarkurser nu i sommar, men de kostar liksom 7000 kr och det är dessvärre inget jag har undanstoppat nuförtiden. Varför ska allt man vill göra kosta en jäkla massa pengar?
Likadant med hästmassageutbildning. Det hade jag också gärna velat utbilda mig till. Men har jag råd? Näpp...
För att återgå till konstskolan, så funderar jag på att måla något jag kan skicka in en ansökan med nu i sommar, det kan ju åtminstone inte kosta något. Skulle jag däremot komma in, så kostar utbildningen 110000:-.... 

Bah. Det är härligt att drömma, men trist när verkligheten slår ikapp.

Fast, det ligger ändå något i citatet nedan: