Igår kom pappa på besök. Han är i krokarna och gör ett murarjobb, så han tog vägen förbi oss för att hämta någon kabel min käre sambo lovat honom. (Och låna lite laddning till sin telefon, tur han har sin dotter till nåt...)

Så fort han kom innanför dörren kände jag av stämningen; den dova, tysta, tråkiga och deprimerade stämningen. Det är inte ofta jag ser min pappa skratta och vara glad, faktiskt.
Han gick ut på vår inglasade balkong, som vi har på nionde våningen, och tittade på utsikten. Vi kan se ganska långt härifrån, vi ser in till stan och ullevi bland annat, även om det inte är något att skryta med. 
Vad min pappa sa? Jo:

- De har nog ännu bättre utsikt därifrån. (pekandes på grannhuset).
- Fast det är klart...ni kan ju se ganska långt härifrån också... Om man bara hade kapat av träden som är i vägen.

Jag och sambon utbytte menande blickar bakom hans rygg och jag smålog för mig själv. Han är sig lik iaf. Positiva pappa...
Nu var det ju inte så att vi skaffade lägenheten p.g.a utsikten, utan helt enkelt för att vi behöver större nu när bäbisen kommer och det råkade bli den här etagelägenheten. Simple as that. 

Pappa stannade en stund och vi satt i köket och drack saft. Jag hade inget annat att bjuda på. Som tur var satt sambon med och pratade, så jag slapp sitta där själv och komma på samtalsämnen (som det senaste nästan enbart handlat om begravning och kostnader för detta). Han hann säkert berätta någon gammal historia som slutade olyckligt också, jag slutade lyssna efter ett tag.

Innan pappa gick lånade han toaletten och gick in dit med helöppen dörr så både jag och sambon skakade på huvudet när vi hörde hans kiss landa i vattnet i toastolen. Gör man sådär när man är på besök hos folk? Stänger man inte dörren om sig åtminstone? Att han lät locket vara kvar uppe när han var klar kan jag stå ut med, men han kan väl iaf stänga dörren om sig?!

Det märks att han lever ensam.
Och har gjort det alldeles för länge...

Igår var mormors begravning. En liten skara människor samlades utanför kapellet på kyrkogården och meningar som "nu träffas vi av en tråkig anledning igen.." kunde höras titt som tätt bland släktingarna som annars inte träffas särskilt ofta. 

Prästen kom och tog oss i familjen i hand och gav oss en kram kind mot kind i kapprummet en stund innan vi gick in i själva begravningsrummet. Prästen kramade om morfar länge och sa tröstande att dagen nu var kommen när morfar skulle säga adjö till sin kära och lämna över henne till Gud. Morfar nickade sorgset och prästen fortsatte tröstande att han hade bett för honom. 

Min pappa dök också upp. Men han gjorde det inte för min skull, utan för min mammas. Det märktes så tydligt. Han grät så fort han kom fram till henne och därför var det också svårt att höra vad han mumlade, men något om att han var ledsen för hennes skull. När prästen sedan hälsade på min pappa så sa pappa lite förvirrat att "ja...jag var med...jag och..." också nickade han bort mot min mamma, så jag avbröt honom och förklarade för prästen att det var min pappa. Hade inte det varit enklare att säga bara? "Jag är pappa till..."? Nåja. 

Så fort vi kom in i begravningsrummet började tårarna rinna på mig. De hade lagt en fin pläd över kistan och smyckat rummet med alla blomsterkransar som folk skickat. 
Organisten spelade stycket "Kristallen den fina" och sedan började prästen prata. 

Jag har svårt för begravningar. Mycket tror jag beror på att jag inte är troende själv, så när prästen står med ryggen mot församlingen och ber med armarna upp mot korset på väggen, så har jag väldigt svårt att ta in det som sägs. 
Att vi nu lämnar över mormor till evigheten, att hennes tid på jordelivet var kommen och att Herren kallade på henne från andra sidan tröskeln. 

Vi sjung tre psalmer (Tryggare kan ingen vara, Närmare Gud till dig samt Blott en dag) och prästen pratade lite emellan dem. Han återberättade fint om mormor, från det han snappat upp efter samtalet hemma hos oss några veckor tidigare. Så det var en fin begravning. Inte ett öga var torrt efter att vi alla lämnat våra rosor på kistan och sagt några sista ord. Bach's "Air" spelades som avslut.

Men jag kände inte att det här blev ett avslut för mig, som så många ser det som. Det här är inte mitt sista farväl. Avslutet fick jag på sjukhuset när jag såg henne ligga död i sängbädden. Men jag kommer aldrig att ta helt farväl, för hon kommer alltid att finnas i mitt hjärta. Begravningen var bara "överlämningen" enligt kristen tradition. Jag hoppas dock att det kändes som ett avslut för morfar så att han kan bearbeta sorgen lite lättare och så småningom gå vidare med sitt liv. 

Jag tänker på mormor varje dag, men det är inte alltid jag gråter. Men hemma hos pappa kom en riktig våg av extrem saknad svepandes över mig och jag grät så det sved i hjärtat. Jag saknar henne så fruktansvärt mycket.
Ibland är det så ofattbart och svårt att greppa att hon faktiskt är borta på riktigt. Det kommer ta tid att vänja sig vid att inte längre ha henne hos oss. 

Älskade lilla mormor, jag älskar dig.

Jag tog med mig sonen och hans ett år äldre kusin och åkte till Skara sommarland i onsdags, därefter åkte vi hem till min pappa på Kållandsö utanför Lidköping och stannade där i fyra dagar.

Jag tror jag har nämnt tidigare att min och pappas relation inte är den bästa. Jag ska väl inte säga att den är dålig, men min pappa är mycket speciell och det är få personer jag lyckas irritera mig på så som jag irriterar mig på honom. 
Han är så klumpig och säger opassande saker vid helt fel tillfällen utan att tänka på det. Och om han ska berätta om något som har hänt så slutar det alltid tragiskt. Jag har otaliga exempel på historier han har berättat för mig, där twisten är att någon dör eller blir skadad för livet eller andra tragiska slut så man blir helt deprimerad. Ett annat exempel är när familjen (både min och sambons) samlades på min födelsedag, då vi berättade för de som inte redan visste att jag var gravid och min pappa (givetvis) drar en historia om någon avlägsen släkting han hade som fick ett dödfött barn efter att navelsträngen strypt bäbisen i magen. Tack för den, liksom. Smidigt...

Eller som nu när vi kom hem till honom i onsdags kväll, barnen spelade dataspel och jag satt i vardagsrummet och bläddrade igenom en tidning när pappa började prata om farmor som dog någon vecka innan min mormor. Jag lyssnade och berättade sedan att min mormor dött och att begravningen är på torsdag. Hans sätt att hantera sådana här konversationer irriterar mig. Han tröstar inte. Han beklagar inte. Istället går han och hämtar en broschyr med gravstenar som jag kan bläddra i. Schysst.

- Vi ska inte ha någon gravsten till mormor. 
- Jasså, varför inte då?
- Hon ville inte ha det.
- Vill inte morfar ha det då? Som minne?

- Nej, han vill inte gå emot hennes önskan och vi tycker det är bra att hon får spridas i minneslunden. Trots att vi bor så nära minneslunden är det så sällan vi besöker gravarna, det är bättre att ha en minneslund istället.

- Vad tråkigt. Ofta ångrar man sig efteråt. Man vill gärna ha en plats att gå till för att sörja.

Suck.
- Men vi vill göra som mormor vill...
- Ni kommer säkert att ångra er, det brukar man göra.

Tack för de tröstande orden, pappa! Känns bra...
Irriterad som ett bi började jag bläddra i min tidning igen för att markera att konversationen var avslutad. Broschyren med gravstenarna förblev liggandes orörd på soffbordet.

Dag två säger han något annat klumpigt som gör att jag går runt och är superirriterad ännu en gång.
Han började bland annat prata om att Daniel är så liten och späd, att han är så mager och ställde frågan "äter han verkligen ordentligt?". 
Min son är inte mager! Han är spänstig som en normal tolvåring som är ute och leker om dagarna bör vara. 
När han inte gnällde på att Daniel är mager, så var det att vi åt för sent om kvällarna. "Ska ni verkligen äta nu? Jag förstår inte hur folk kan äta efter klockan 19 på kvällen..." 
Eller så var det att killarna var uppe för sent på kvällen. Han skulle helst se att alla gick upp kl 07.00 på morgonen.

Jag svarade kort och gick gärna iväg när han började gnälla, för att jag helt enkelt inte orkade lyssna på en inskränkt man som knappt varit delaktig i mitt liv tidigare - varför skulle han ha något att säga till om nu?
Efter tre dagar slog det mig också att han inte någon gång kommenterat min stora gravidmage, eller ens frågat något om hur jag mådde. Även det irriterade mig. Det borde väl varit det första en omtänksam far skulle ha frågat, eller? 
Jag ska inte säga att jag snäste åt honom, men jag tror han förstod att jag vid några tillfällen blev irriterad. 
Men sedan kom jag att tänka på att jag nog inte var den lättaste att ha och göra med heller så då fick jag istället dåligt samvete. Det kan inte vara lätt att ha varit en sådan frånvarande far och nu försöka göra rätt för sig, men gång på gång bara göra fel istället. Eller försöka hitta på samtalsämnen för att konversera med mig, när jag knappt svarar honom, utan är kort i tonen och går iväg. Det kan inte vara så lätt.

Jag försökte efter detta tänka på hur jag själv betedde mig och vistelsen blev lite lättare. 
Sista dagen frågade jag om han hade lite virke jag kunde få köpa, då vi ska bygga om foderkammaren i stallet och han fixade fram ett gäng plank (med hjälp av min underbara sambo) och ska köra ner det med släpkärran nästa gång han ska till göteborg. Det är väl hans sätt att visa omtänksamhet på, antar jag. 

Han är trots allt min far. Om än en mycket speciell sådan...

Hursom, fyra dagar med fistävlande tonårskillar och x-antal timmar spelandes "göteborgsvarvet" (typ monopol), så var det riktigt skönt att komma hem igår. Borta bra, men hemma bäst, så är det ju. 
Jag väntar fortfarande på besked från försäkringskassan, om jag ska få beviljad havandeskap eller ej.
Jag måste få in rutiner i min än så länge lediga vardag, annars kommer varje dag se ut som den här - stillasittande endast iklädd linne och trosor i soffan fram till kvart i fyra på eftermiddagen, frukost alldeles för sent och jag har inte ens kammat håret än. Sambon är på jobbet och jag bara väntar på att klockan ska gå så jag kan åka för att hämta honom och "börja min dag". Suck.
Imorrn ställer jag klockan på 07.00 så jag kommer upp och får nånting gjort. 

Jag har en granne som tror hon är nån slags övermänniska. Jag gillar inte henne. Särskilt inte efter gårdagen.

Sonen är ute och longboardar med sin kusin och grannpojkarna (sönerna till grannen jag inte gillar). Grabben åker för fort i en backe, råkar styra fel, snubblar omkull och krockar med en passerande man i 40-årsåldern. Daniel hade hjälm på sig, men dock inga knäskydd och fick därmed ett skrapsår på knät som svullnade upp.
Hade han varit yngre hade han nog stortjutit, men nu är han trots allt snart tonåring så han reste sig upp och borstade av sina kläder som om det inte var någon big deal. Mannen han krockade med tog det hela bra och klarade sig också utan några större skråmor. 
Pojkarna tar sig hem och sonen ropar på mig när han kommer innanför dörren. 
- Mamma, Jag behöver lite hjälp! 
Men det är mest "kolla-vad-jag-har-gjort!" istället för "shit-jag-tror-jag-svimmar-jag-har-så-ont"-tonläge.
Jag och sambon håller på och skruvar ihop en ikea-möbel i sonens rum, så jag kliver över brädorna som ligger på golvet och tar med mig sonen in på toaletten där vi börjar tvätta av såret. Det är ett ytligt skrapsår, som säkert kommer bli ett stort fint blåmärke om några dagar, men han har klarat sig lindrigt undan. 
Medan jag går iväg för att hämta desivon och plåster så ringer det på dörren, varpå sonen öppnar.
Det är grannen jag inte gillar som står där och inspekterar hans sår. Jag förmodar att hennes söner hade berättat om incidenten när de kom hem.
Jag är på övervåningen och letar efter medicinlådan som står i bäbisrummet bland en massa andra flyttkartonger vi inte tagit tag i än och går ner för trappan när jag ser hur grannen tvingar sig in och ojar sig med min son i badrummet. 
- Åh, din stackare, det här måste göra jätteont, kom jag ska ta hand om dig! utbrister hon. 
Jag känner hur jag får en rynka i pannan och funderar på om jag borde säga något till henne. Typ - du kan gå hem igen, jag har läget under kontroll, eller nåt. Men jag får inte fram orden och går in i badrummet där grannen sitter på alla fyra och blåser min son på knäet där han sitter på toastolen. 
Jag blev helt paff. Här har hon knött sig in i mitt hem och bara tagit över hela situatuinen, utan att jag bett henne om det. Det hade varit toppen om inte jag hade varit hemma, men nu var både jag och sambon hemma och jag tror att jag - förutom att jag faktiskt också har varit mamma i snart 13 år - också har en grundkurs i medicinsk omvårdnad - klarar av att ta hand om min sons ytliga skrapsår.
Men nähä, det trodde visst inte hon. Eller så ville hon känna sig behövd. Hon rusar hem till sig för att hämta något descificerande. Jag hittar inte sårsalvan utan sätter mig istället och kyler ner sonens svullna knä med några isbitar insvept i en handduk.
Det är verkligen inget farligt sår. Det blöder knappt och kommer läka fort.
Snart rycks dörren upp igen och grannen nästan knuffar undan mig för att komma fram till min son med en första-hjälpen-väska hon tagit med sig.
Sen frågar hon "Vill du ha nånting att bita i? Det här kommer att göra ont" samtidigt som hon vecklar ut en desinfikterande sårservett ur sin förstahjälpen-låda.
Daniel tar en handduk och stoppar i munnen medan hon tvättar rent såret (som jag redan hade tvättat rent...) Sedan tar hon en två meter lång gasbinda och virar runt och säger åt Daniel att han måste ta det lugnt idag. Jag tycker hon skrämmer upp honom i onödan när hon säger åt honom att lägga benet högt, annars kan det börja spruta blod igen (sprutat blod har det aldrig gjort...). 
Jag behöver bita mig hårt i läppen vid det här laget för jag var skitirriterad.
När hon har lindat in min sons knä med ett onödigt stort bandage (såret behöver luft och hade klarat sig med plåster) reser hon sig upp och utbrister stolt "Det märks att jag har fyra söner va?!":
Jag drar inte ens på mungipan utan går ut ur badrummet varpå hon följer efter och säger "Det är bara att hojta om ni behöver mer hjälp!".
- Mmm, jag tror jag fixar det annars, muttrade jag till svar och stängde dörren om henne. 

Efter hon har gått så tror nu alltså min son att han måste vila sig (dvs. han har en ursäkt att sitta framför datorn) och han kan absolut inte gå ut (i det fina vädret) för då kan det börja spruta blod - det har ju grannmorsan sagt. 
Hade jag fått hantera det på mitt sätt så hade han inte tyckt att det var någon big deal, kanske tyckt lite synd om sig själv, men snart gått ut och lekt i det fina vädret igen, istället för att ödsla dötid framför datorn.

Jävla kärring, låt mig vara mamma till min egen son, för fan. 

Jag drömde om mormor i natt. Det kändes fint. I drömmen var hon pigg och glad, trots att hon fortfarande befann sig i någon slags sjukhusmiljö. Hela familjen blev så glatt överraskade när hon pratade som hon gjorde förr och hade den där livsglädjen i ögonen. Hon hade inga problem med sina fötter eller hjärta och hade betydligt mer ork. 
I ett annat ögonblick i drömmen så kom hon gåendes som om hon aldrig haft ont och jag omfamnade henne när hon kom emot mig och utbrast "nejmen, vad roligt att du kan gå idag!". Mormor har inte kunnat gå det senaste året, mer än några få steg från rullstolen till sängen/toaletten. 
Mormor log mot mig och jag kramade om henne och sa "mormor, jag älskar dig. Jag älskar dig verkligen!". Sedan grät jag. Och hon med. 

Därefter var det något som väckte mig. 
Det kändes fint att få drömma en bra dröm om henne. 
En del av mig vill tro att det är hennes sätt att förmedla till mig att hon mår bra nu, att jag inte ska vara ledsen. Där hon är nu kan hon gå och hon har inte ont. Och tänker jag på det sättet känns det fint. 

Den andra delen av mig som är lite mer tveksam och mer vetenskapligt lagd ignorerar jag för tillfället.

När jag läser mina tidigare blogginlägg så inser jag hur deppig och nedstämd jag låter hela tiden. Men jag antar att det blir den bilden av mig eftersom jag skriver när jag befinner mig i ett sådant känslomässigt tillstånd.
Jag är i vanliga fall - när inte jobbet är för stressigt, gravidhormonerna tar över, sonens pappa är ett arsel, mormor avlider eller när morfar lider av sorg  - en mycket glad och positiv tjej med båda fötterna på jorden. Men jag antar att det är bilder av mig som får komma fram lite senare. 

Prästen som ska begrava mormor ringde mig för några dagar sedan. Mamma orkar inte ta hand om det, så det är jag som har varit kontaktperson både för begravningsbyrån och nu prästen. Jag förstår att hon inte orkar så jag tar på mig det för familjens skull. 
Men när prästen, med sin lugna, stillsamma och typisk prästaktiga omtänksamma sätt att prata med mig i telefon just konstaterade att jag hade fått ta på mig väldigt mycket, så fick jag svälja gråten några gånger. Vi bokade in ett hembesök hos morfar, så att prästen kan träffa hela familjen och då vi ska gå igenom lite detaljer inför begravningen. Jag hoppas att det också kan hjälpa morfar litegrann - att få prata med någon utomstående.

Morfar är fortfarande ett orosmoment för oss i familjen. Jag har varit hemma hos honom och suttit som sällskap och bara pratat en stund några dagar denna veckan. Han sover inte om nätterna, han ligger och tänker på allt med mormor, allt som de gjort och upplevt tillsammans, och som han säger så är det ingenting man bara kan glömma över en natt. Han var så upprörd över folk som säger att "tiden läker alla sår", för han menade att det gör den inte alls det. Han kommer aldrig läka efter det här.
Jag höll med honom och sa att man aldrig glömmer, men att det såsmåningom blir lite lättare att leva med. Just nu är mormor så otroligt saknad av oss allihop och säkert allra mest av sin äkta make, men med tiden så blir det lite lättare att minnas henne med ett leende på läpparna istället för ett tungt hjärta fyllt av saknad och längtan. 
Morfar berättade att Gerhard, en av hans pingiskompisar, förlorade sin fru för några år sedan. Gerhard hade berättat att det var tungt till en början just efter hennes bortgång, men att det blev ännu värre efter ett halvår. 
Det kändes som om morfar var orolig för att han också skulle känna så.

För att få morfar på andra tankar så bjöd jag med honom, mamma och morbror Christer till stallet på en grillkväll där jag och sambon stod för maten. Det var trevligt, men efter att maten och efterrätten var uppäten så behövde morfar gå på toaletten och utedasset i stallet passade inte riktigt hans behov, så då blev han gnällig och behövde åka hem ögonaböj, vilket resulterade i att det blev en ganska abrupt avslutning på den annars så trevliga kvällen, när mamma och Christer fick skynda sig att åka iväg. Nåja, det var värt ett försök iaf...

Eftersom mamma jobbar denna veckan har hon bett mig ringa till morfar och påminna honom att ta sina tabletter och sin insulinspruta. I går hade han glömt ta sina tabletter och idag frågade han mamma hur man gjorde med insulinsprutan, då han hade glömt bort det.

När jag ringde honom i morse, vid 9.45, så sa han att han precis kommit tillbaka med Rasmus från en morgonpromenad och att han just skulle äta. Tabletterna låg på bordet. 
När mamma ringde kl. 11.00 sa han samma sak till henne...

Hon fick iaf i honom två lugnande tabletter nu ikväll, så förhoppningsvis kan han sova lite bättre i natt, men det känns ändå jobbigt. 
Nu är han ju ensam liksom. Och om han glömmer att ta sin viktiga medicin så kan det bli ännu värre. Mamma tror att han har börjat inse att mormor är borta nu, för som han har varit idag har han inte varit innan. Sorgeprocessen har väl sina egna steg man måste gå igenom, som ser olika ut för olika personer, antar jag.

Jag hoppas att det blir bättre efter att prästen har gjort hembesök (han kommer på lördag), men i övrigt tycker jag att det är konstigt att ingen har frågat familjen hur vi mår och om vi behöver prata med någon. Jag förmodar att det är var och ens ansvar, men har man en gammal morfar som inte gärna öppet pratar om sina känslor, så kommer han aldrig själv att ta tag i den biten och gå och prata med någon. Det måste vara någon utifrån som erbjuder sig och som frågar rakt ut hur han mår. Även om vi är bra på att fråga honom hur han mår så tror jag ändå att han öppnar sig på ett annat sätt för en som inte tillhör familjen. 

Jag bara hoppas att han får styrka nog att gå igenom det här, annars dröjer det inte länge till innan han också lämnar oss för att göra sällskap med sin älskade.

Vi är lite oroliga för morfar... Vi tror att han sörjer mormor mycket, men han säger ingenting om det. 

Jag har tagit med Rasmus, morfars hund, till stallet de två senaste dagarna, så att morfar ska kunna vila sig ordentligt. Vi har varit borta i flera timmar så att han verkligen ska kunna sova då han inte sover på nätterna. 
I går hade han jättehögt socker dessutom (diabetiker) och vi tror att han kanske har glömt av att ta sin insulinspruta. 
Idag hade han ramlat inne i lägenheten och inte klarat av att ta sig upp på egen hand. Som tur är bor min mamma granne med honom och var på väg in för att titta till honom, så hon kunde hjälpa honom upp. Men vad hade hänt om hon inte kom? Hur länge hade han blivit liggande på golvet då?

Morfar är i fysisk god form för sin ålder (han är 79 år), spelar pingis en gång i veckan med några andra pensionärer och går raska promenader med Rasmus flera gånger om dagen. Han är sällan sjuk och bortsett från sin åldersdiabetes så mår han nog ganska bra. Men så försvann hans livskamrat. Jag kan bara tänka mig vilken otrolig omställning det måste vara. Från att ha levt med varandra i över 57 år, tillbringat varje dag tillsammans (förutom den sista tiden då hon var sängliggande på sjukhus), sovit bredvid varandra, stöttat och älskat varandra i vått och torrt - till att hon inte längre finns kvar. 

Tanken på att förlora min egen livskamrat gör mig livrädd. Och då har vi ändå bara varit tillsammans i åtta år...

Vad gör man? Hur hjälper man en anhörig som förlorat någon de levt ihop med hela livet?
Jag är bara så rädd att han ska sörja sig själv till döds. Det har ju hänt att folk gör det. Och förlorar jag min morfar nu också, så vet jag inte vad jag tar mig till.