Vi är lite oroliga för morfar... Vi tror att han sörjer mormor mycket, men han säger ingenting om det. 

Jag har tagit med Rasmus, morfars hund, till stallet de två senaste dagarna, så att morfar ska kunna vila sig ordentligt. Vi har varit borta i flera timmar så att han verkligen ska kunna sova då han inte sover på nätterna. 
I går hade han jättehögt socker dessutom (diabetiker) och vi tror att han kanske har glömt av att ta sin insulinspruta. 
Idag hade han ramlat inne i lägenheten och inte klarat av att ta sig upp på egen hand. Som tur är bor min mamma granne med honom och var på väg in för att titta till honom, så hon kunde hjälpa honom upp. Men vad hade hänt om hon inte kom? Hur länge hade han blivit liggande på golvet då?

Morfar är i fysisk god form för sin ålder (han är 79 år), spelar pingis en gång i veckan med några andra pensionärer och går raska promenader med Rasmus flera gånger om dagen. Han är sällan sjuk och bortsett från sin åldersdiabetes så mår han nog ganska bra. Men så försvann hans livskamrat. Jag kan bara tänka mig vilken otrolig omställning det måste vara. Från att ha levt med varandra i över 57 år, tillbringat varje dag tillsammans (förutom den sista tiden då hon var sängliggande på sjukhus), sovit bredvid varandra, stöttat och älskat varandra i vått och torrt - till att hon inte längre finns kvar. 

Tanken på att förlora min egen livskamrat gör mig livrädd. Och då har vi ändå bara varit tillsammans i åtta år...

Vad gör man? Hur hjälper man en anhörig som förlorat någon de levt ihop med hela livet?
Jag är bara så rädd att han ska sörja sig själv till döds. Det har ju hänt att folk gör det. Och förlorar jag min morfar nu också, så vet jag inte vad jag tar mig till.