Igår kom pappa på besök. Han är i krokarna och gör ett murarjobb, så han tog vägen förbi oss för att hämta någon kabel min käre sambo lovat honom. (Och låna lite laddning till sin telefon, tur han har sin dotter till nåt...)

Så fort han kom innanför dörren kände jag av stämningen; den dova, tysta, tråkiga och deprimerade stämningen. Det är inte ofta jag ser min pappa skratta och vara glad, faktiskt.
Han gick ut på vår inglasade balkong, som vi har på nionde våningen, och tittade på utsikten. Vi kan se ganska långt härifrån, vi ser in till stan och ullevi bland annat, även om det inte är något att skryta med. 
Vad min pappa sa? Jo:

- De har nog ännu bättre utsikt därifrån. (pekandes på grannhuset).
- Fast det är klart...ni kan ju se ganska långt härifrån också... Om man bara hade kapat av träden som är i vägen.

Jag och sambon utbytte menande blickar bakom hans rygg och jag smålog för mig själv. Han är sig lik iaf. Positiva pappa...
Nu var det ju inte så att vi skaffade lägenheten p.g.a utsikten, utan helt enkelt för att vi behöver större nu när bäbisen kommer och det råkade bli den här etagelägenheten. Simple as that. 

Pappa stannade en stund och vi satt i köket och drack saft. Jag hade inget annat att bjuda på. Som tur var satt sambon med och pratade, så jag slapp sitta där själv och komma på samtalsämnen (som det senaste nästan enbart handlat om begravning och kostnader för detta). Han hann säkert berätta någon gammal historia som slutade olyckligt också, jag slutade lyssna efter ett tag.

Innan pappa gick lånade han toaletten och gick in dit med helöppen dörr så både jag och sambon skakade på huvudet när vi hörde hans kiss landa i vattnet i toastolen. Gör man sådär när man är på besök hos folk? Stänger man inte dörren om sig åtminstone? Att han lät locket vara kvar uppe när han var klar kan jag stå ut med, men han kan väl iaf stänga dörren om sig?!

Det märks att han lever ensam.
Och har gjort det alldeles för länge...