Det händer lite för mycket dåligt omkring och runt mig just nu. Känns som att jag simmar i skiten, ungefär.
Jag försöker fokusera på det som är bra, så att det som är jobbigt och tungt inte drar ner mig alldeles. 
Dessutom har jag en underbar sambo, som inte bara står ut med att jag är kroppsligt frånvarande då jag har tankarna på så mycket annat, utan också hjälper mig att se det positiva i tillvaron. Vad skulle jag ta mig till utan honom?

Tidigare idag upptäckte vi att sonen suttit på Instagram kl. 06.30 på morgonen. Han spenderade helgen hos sin kusin och jag vet att det ibland blir sena kvällar där, men att lägga sig halv sju på morgonen är totalt oacceptabelt och jag blev fly förbannad. Ringde sonen direkt. Då var klockan nästan 12 och sonen kan inte ha sovit många timmar. Han ljög såklart och sa att han hade lagt sig vid 03. Då blev jag ännu argare just för att han ljög. 
Sen blev det fart på mig. Klädde mig snabbt som fasiken och åkte iväg för att hämta honom, för inte f*n skulle han ha möjlighet att somna om. Nej, nu jävlar skulle han få vara trött hela dagen och riktigt känna att det var ett förbaskat dumt val att lägga sig så sent på morgonen. 

Försöker tänka ut hur jag ska hantera ilskan medan jag kör dit. För jag är så arg så jag skakar och det ryker nästan ur öronen på mig. Vara uppe till halv sju, hur sjutton tänkte han nu?! Bestämmer mig för att behandla honom med "the silent treatment". Jag tänkte inte säga ett ord till honom och sen skulle han få tillbringa resten av dagen i sitt rum, utan vare sig dator eller mobil. Där kunde han få ligga och tänka över det han gjort.
Sagt och gjort. Sonen hoppar in i bilen och säger ett försiktigt och trött "hej", men jag sätter näsan i vädret, snörper på munnen och kör iväg. Jättebarnsligt och säkert emot varenda good parenting-regel som finns, men just då var jag så arg och sket i vilket. 

Tänkte att han minsann skulle få svettas lite, så jag körde en sväng till hästarna. Han hade väl hoppats på att få komma hem och gå och lägga sig i soffan, men jag såg till att han fick hålla sig vaken och alert ett tag till. Sade fortfarande inte ett ord till honom på hela vägen till stallet eller medan vi var där. 
När jag pysslat färdigt med hästarna körde vi iväg igen. Tänkte att jag kunde passa på att ta vägen om Plantagen och köpa så-jord. Fortfarande utan att säga något till sonen. Jag hade den här sammanbitna minen, ni vet när man är så arg att man nästan spricker och det pulserar vid tinningarna.
- Vart ska vi? frågade han när han såg att vi inte var på väg hem. 
Jag fäste blicken på vägen och svarade inte. Jag var så arg. Så arg, så arg, så arg. 

Det gick fort inne i butiken. Gick med raska steg och tog det jag skulle ha, fram till kassan, hej - betala - tack, ut till bilen igen. Sonen följde snällt med och körde sin lillasyster i en kundvagn.
Smällde igen bildörren och DÄR kunde jag inte hålla mig längre.
Sonen fick en utskällning han aldrig fått tidigare, saliven flög ur munnen på mig fram till vindrutan och han blev nog nästan förvånad, eftersom jag så sällan blir särskilt arg. 
Samtidigt försökte jag hålla mig till en inte allt för arg stämma när jag skällde, eftersom lilla dottern satt högst ovetande om sin mammas ilska i baksätet. 

Utskällningen pågick nog i en kvart - tjugo minuter. Jag påtalade gång på gång varför jag var så arg, så att han verkligen skulle förstå.
"Jag tycker inte om när du ljuger för mig! Säg sanningen från början, så blir jag mindre arg. Jag kanske inte alltid gillar vad jag hör, men jag kommer alltid uppskatta att du säger sanningen till mig och då blir konsekvenserna betydligt mildare. Jag vill att vi ska kunna prata om allt, du ska kunna känna att du kan berätta allt för mig och jag blir bara arg när du ljuger." 
Till slut grät han. Sa förlåt flera gånger om. Förklarade med att han inte tänkte. Han visste inte vad han gjorde uppe så sent. 

När jag frågade "Vad tyckte faster om att ni var uppe så sent då?" så fick jag höra något som fick mig att om möjligt bli ännu argare, men inte på min son den här gången. 
Det visade sig att faster och hennes man hade festat till det med sonens farmor och farfar och var, jag citerar, "jättefulla". Sonen hulkade fram att han hade varit jätterädd, för farmor hade kräkts en massa och sen hade de vuxna pratat om att ringa ambulansen för att hon var så dålig, men han visste inte om det hade kommit någon ambulans. Men det var därför han inte kunde sova och de vuxna hade också varit uppe så länge.

Då gjorde det plötsligt ont i mammahjärtat. Här hade jag behandlat honom med "the silent treatment" och sen gett honom en tjugo minuter lång utskällning och får höra det här. Var det någon som borde få sig en utskällning så var det ju faster!
Sonen grät och grät. Dels för att jag hade varit så arg och besviken på honom, men också för att han var trött. 
När jag fick höra vad som hade hänt så lugnade jag ner mig och förklarade ännu mer varför jag var så arg.
"Du börjar bli så stor nu. Jag är livrädd att något ska hända dig och jag blir arg på dig bara för att jag är rädd om dig. Jag älskar ju dig mest av allt i hela världen och jag skulle aldrig förlåta mig själv om det hände dig något som jag hade kunnat förhindra." Sonen grät lite till. Han var så ledsen för att han hade gjort mig besviken. Och sen var han ledsen för att han hade blivit rädd att nånting var fel med farmor, så jag fick passa på att förklara att ibland kan man kräkas om man druckit för mycket alkohol.

Jag förklarade också att han inte får sova över hos kusinen något mer, utan kusinen får komma hem till oss istället. Jag påtalade också att jag inte accepterar att man som vuxen dricker sig full när barnen är hemma och att jag tänkte prata med hans faster om det. Sonen nickade förstående. 

I hissen hem kramade jag om honom hårt, hårt. Tryckte hans kind intill min fastän jag nästan får stå på tå för att nå numera, och sa återigen att jag älskar honom. "Glöm aldrig bort det!". Han kramade hårt tillbaka. Min fina pojk. Han är allt bra underbar ändå. 

Jag förstår verkligen inte hur det vuxna sällskapet hos kusinen tänkte. Varför dricka sig full när man har barn hemma? Barn ska inte behöva se vuxna berusade. Jag säger inget om en öl till maten eller ett glas vin framför teven, men att slå till med riktigt brakfirande och bli jättefull är fullständigt respektlöst! Det är illa nog om de gör det inför sitt eget barn, men när barnet har en lekkamrat hemma är det ännu värre. Spelar ingen roll om de är släkt, så gör man bara inte. Och att låta barnen vara uppe till 06.30 dessutom är rena vansinnet! 
Ska bli ytterst intressant att höra fasterns förklaring...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Augusti är här. Jag har en månad kvar hemma innan jag går tillbaka till jobbet. Separationsångest deluxe. Jag ser egentligen fram emot att jobba, men det är bara det här med att få tiden att räcka till för allt annat utöver jobbet. Om en månad kommer...

Den åttonde veckan är här, snart springer jag 30 minuter i sträck! Jag var ute i motionsspåret igår och sprang då 20 minuter i sträck, detta ska jag enligt programmet successivt öka så att jag når mitt mål i slutet av veckan. Om inte det förbannade h...

Det har gått en månad lite drygt sedan jag skrev sist. Vädret har varit på min sida och jag är ute så mycket jag bara kan om dagarna. Hela maj månad har varit underbar! Nu är jag inne på min sjätte vecka på löpträningsprogrammet. Jag springer 9 minut...

Jag följer ett "lär-dig-springa-30-minuter-i-streck-på-8-veckor"-program (du hittar det här: http://www.babyvarlden.se/Kronikor-Olga-Ronnberg/Olgas-snabba-joggingskola/) och var ute i motionsspåret i måndags kväll. Det var inte särskilt jobbigt att g...

Jag försvinner mer och mer från internet. Både på facebook och bloggen. Misstänker att det är våren som tagit mig i sitt grepp, då jag hellre är ute än inne. Dottern lärde sig dessutom krypa igår, så nu finns inte mycket tid över för statusuppdaterin...