Igår kväll sköljde en våg av tung, svart, sorg mitt hjärta och jag satt och grät medan jag tittade igenom gamla bilder från när mormor var ung. Minnet av hur hon såg ut då blandades med minnen från vårt sista avsked där hon låg på dödsbädden alldeles kall och vit. Ibland kommer tårarna bara plötsligt, som från ingenstans, och tränger ur genom tårkanalerna utan att jag är beredd på det och ibland kommer de som igår kväll när jag tittar på foton och känner en sådan enorm saknad. Jag vill ha min mormor som hon var för några år sedan, när hon var friskare och piggare. Den mormor vill jag ha kvar, och jag blir så ledsen när jag inser att hon inte finns längre. 
Jag undrar hur mycket den här sorgen jag känner påverkar min bäbis i magen... Det känns jobbigt att vilja vara stark och klara av det här, om inte annat så för att inte påverka bäbisen allt för mycket, men samtidigt måste jag tillåta mig själv att sörja och gråta för att kunna gå vidare.

Idag var familjen på begravningsbyrån.
Det var tungt och mamma grät, Christer var tyst och sammanbiten som vanligt och morfar satt och sov. Jag tror inte han sover så bra om nätterna just nu. Jag själv klarade av att hålla tillbaka tårarna ända fram tills att vi började prata dödsannonsen i tidningen. Den blev verkligen vacker och precis så som mormor hade velat ha det. Hon har i flera år sparat en dikt i sin plånbok som hon tyckte mycket om, så vi satte den i slutet av annonsen. Den lyder såhär:

Den dagen jag går för

att ej vända åter

Jag vill att Ni minns

mig precis som

jag var

Det blir bara värre,

mina kära, om Ni

gråter

För inget kan ändra det

öde vi har

Den dagen Ni står här

och kanske mig 

saknar

Jag vill att Ni lever och

livslusten har

Mina älskade, kära, jag

vill att Ni vaknar

Och "lever" de dagar,

den tid ni har kvar

Det är verkligen min mormor upp i dagen. Jag har starka minnen från när jag var yngre och vi pratade om begravningar o dylikt, att hon alltid sa att hon inte ville att folk skulle gråta och vara ledsna när hon var borta. Hon ville att vi skulle minnas henne med glädje och lycka och inte med sorg. 
Men det är svårt, för jag saknar henne så otroligt mycket!

I går morse, tisdag, ringde mamma mig klockan 6 på morgonen. Sjukhuset hade ringt och märkt en försämring av mormors tillstånd och tyckte att vi skulle åka dit. En halvtimme senare satt hela famlijen samlad runt henne; morfar, morbror Christer, mamma och jag.
Hon hade haft en orolig natt, men låg nu och sov djupt utan rynkor i pannan. Sköterskan som ringde in oss sa att hon hellre ringde en gång för mycket än ingen alls och vi tackade henne för det. Hon berättade också att mormor haft en jobbig natt och att sköterskan tyckte sig märka en förändring när hon blivit så lugn. Det var väl förmodligen också p.g.a den jobbiga natten som hon sov så hårt när vi kom dit.

Vi satt hos henne hela dagen. Morfar åkte hem på förmiddagen för att gå ut med hunden och ta igen sig lite, han har alltid haft svårt för sjukhus. Men vi andra stannade kvar ett tag till.
Mormor började vakna till igen efter några timmar och då började oron och rynkorna att komma tillbaka. Vi satt hos henne, strök henne över armen och försökte prata lugnande med henne. Det gick inte riktigt att få kontakt, utan hon låg mest och vred sig och hade ett ständigt jämmer och mummel för sig.

När hon på nytt lyckades somna efter en ny dos morfin och lugnande bestämde vi oss för att åka hem och äta något och komma tillbaka om två timmar.
Sagt och gjort, jag somnade som en stock i soffan efter maten och vaknade lagom till mamma skickade ett sms om att de var redo att åka och så var vi snart tillbaka på sjukhuset igen.

Det var en riktig helvetesdag. Nu förstod vi verkligen att det var ångest hon hade och när vi var tillbaka på sjukhuset lyckades vi få kontakt med henne så att hon kunde svara ja eller nej på vissa frågor.
Jag frågade henne om hon hade ont, men då svarade hon nej.
Då frågade jag henne istället om hon var orolig och då svarade hon ja.
Timmar gick åt att prata lugnande med henne och försöka vagga in henne i en fridfullhet, vi sa att hon inte behövde känna sig ensam och att vi satt hos henne om hon ville sova en stund.
De få tillfällen hon lyckades slappna av utan det ständiga jämrandet och ropet efter mamma så spelade vi kort vid ett litet bord i fotändan av hennes säng. Det fick tiden att gå litegrann och det behövdes då det verkligen var en lång dag igår.

När klockan var närmare 22.30 på kvällen hade mormor lugnat ner sig någorlunda. Vi beslutade oss för att åka hem och sova litegrann, så fick sjukhuset ringa igen om det skulle hända något. Sköterskorna tyckte vi gjorde det rätta, vi hade trots allt suttit där i stort sett hela dagen. Innan vi gick talade vi om för mormor att vi skulle hem och sova en stund och att vi skulle komma tillbaka i morgon. Mormor nickade och mumlade ja. Sen lyfte hon upp huvudet och sa "hejdå" och vi log åt henne. Jag strök henne över armen och sa åt henne att sova så gott.

Telefonen ringde 08.41 imorse. När mamma grät i andra änden förstod jag direkt.
- Har hon somnat in nu? frågade jag och mamma fick fram ett ja med darrande röst.
Sköterskorna hade inte märkt någonting förrän de gick in och tittade till henne. Vi vet inte vilken tid det hände, men de hade gett henne smärtstillande vid sex-tiden på morgonen och då hade hon somnat gott, så någon gång efter det fick hon äntligen komma till ro.

Jag klev upp ur sängen och det första som slog mig var att allt annat lever vidare. Fastän tiden har stannat för mormor så fortsatte allting annat. Fåglarna flyger utanför fönstret och nere på gräsmattan går en fastighetsskötare med sin gräsklippare, som om det är en helt vanlig dag.

Halv elva kom familjen och plockade upp mig så att vi kunde åka och ta farväl av mormor. Jag kände mig stark ända tills jag satte mig i bilen och vi var på väg till sjukhuset. När vi körde förbi kyrkogården som ligger här i området kom tårarna. Jag har ingen mormor längre. Hon är död. Det kändes så starkt.

Sällan har det känts så tungt att gå från parkeringen in genom entrén på sjukhuset och de hundra metrarna fram till hissen. När hissen slutligen stannat på sjunde våningen och vi strax kom in på mormors avdelning kände jag mig nästan svimfärdig. Jag blev yr och började se suddigt. Fick hålla mig i väggen.
Dörren till mormors rum var stängd och en liten skylt hängde på handtaget: "Tag kontakt med sjuksköterska innan du går in" stod det på den.
Vi sa till på sköterskeexpeditonen att vi var framme och den ansvariga sjuksköterskan visade oss in.
De hade städat hennes rum och ställt fram en ros med tre ljus på bordet.
Jag har aldrig tidigare sett en död människa, men hon såg ut som jag hade föreställt mig det hela. Som ett skal. Tyst och stilla. Jag strök henne över pannan och kinden och hon var alldeles kall. Min blick fastnade på hennes bröstkorg och det var nästan som om man förväntade sig att det skulle röra sig, nästan så mycket att man fick för sig att det faktiskt gjorde det - men det gjorde det såklart inte. Hon var död.

För längesen såg jag ett program på TV om just ett sjukhus som hanterade en familj i en liknande situation som vår. I programmet förklarade sköterskan att hon alltid brukade öppna fönstret till den avlidne för att "själen skulle få komma ut".
Jag vet inte om jag tror på andar eller spöken, men jag öppnade ändå fönstret till mormors rum, det kändes bättre på nåt sätt. 

Vi satt hos mormor i några timmar. Hennes äldre syster kom också dit, hon har också suttit mycket vid hennes sida när inte vi har varit där, så vi tyckte inte det var mer än rätt att hon också skulle få möjlighet till ett sista avsked.
Hon satt med oss en stund och lämnade oss sedan efter att ha sagt några kärleksfulla ord till sin syster i sängbädden.

Det kändes jobbigt att gå därifrån. Tårarna kom igen när vi var och en sa farväl och kramade om henne. Morfar har inte längre sin livskamrat sedan över 50 år vid sin sida. Mamma och Christer har ingen omhändertagande mamma och jag har inte längre någon kärleksfull mormor som kommer dela minnen och glädje med mig när bäbisen kommer.
Det var sista gången vi skulle få se henne och nu lämnar vi henne på sjukhusets bårhus fram till begravningen. Det känns tungt. Men jag påminner mig själv om att hon faktiskt inte är där. Det var bara en kropp, ett skal.

Jag älskar dig mormor. Jag är så glad att jag sa det till dig för en månad sedan, så att jag hann säga det till dig i vuxen ålder innan du somnade in. Jag kommer att sakna dig otroligt mycket, men jag kommer alltid att bära med dig i mitt hjärta. Du har format mig som människa och jag är dig evigt tacksam för att du varit en sådan stor del av mitt liv. Om det nu finns någon himmel, så är det där du är nu och kommer att hålla ett vakande öga över oss.
Nu är du äntligen fri från dina krämpor och slipper ha ont.

Jag älskar dig, mormor, jag älskar dig.

Mormor ligger fortfarande på sjukhus. I samma ensliga rum bredvid sjuksköterskeexpeditionen som tidigare. Men nu är det inte mycket av henne kvar. Armarna och benen som tidigare varit så svullna är mer som skelett med lite skinn på. Mormor som alltid har haft lite hull börjar tyna bort allt mer. Den mormor som jag minns henne kommer aldrig att komma tillbaka.

Idag hade jag och mamma ett samtal med hennes läkare. Vi satte oss i ett enskilt rum där läkaren förklarade att hon och hennes kollegor skulle ta ställning till var mormor kommer att tillbringa sin sista tid - om det blir på ett hem eller på en annan avdelning på sjukhuset, men hon betonade att hon aldrig kommer att komma hem igen. Jag frågade läkaren hur länge hon trodde att mormor hade kvar, men hon svarade att "det är det endast Gud som vet". Hon kan ligga såhär i veckor, månader eller bara några dagar.
Jag sa att det känns lite frustrerande, eftersom de sa precis samma sak sist - fast då rörde det sig om timmar - och helt plötsligt blir hon såpass bra att hon fick komma hem igen. Och nu känns det som om de säger samma sak igen, samtidigt som vi själva vet och upplever att hon är i betydligt sämre skick nu än vad hon var sist.

Vi uttryckte vår önskan om att det skulle få gå fort, att det inte är ett värdigt liv att ligga såhär och ha så ont som hon har. Läkaren sa att det är bra att vi är medvetna om vad som händer och att hon kommer att anteckna vad vi sagt. Hon nämnde också att mormor har svårt att svälja tabletter, så nu får hon det bara intravenöst. Hon sa också att de inte kommer att göra några återupplivningsförsök om hjärtat skulle stanna. Men det har vi förstått sedan länge och mormor hade inte heller velat att de gjorde det.

Jag frågade läkaren, med tanke på att mormor inte längre äter någonting, om det inte brukar gå lite fortare då?
Då berättade hon att man kan leva utan mat i 40 dagar. Hon förklarade också att det är en svår fråga huruvida de skulle sätta dropp eller ej, med tanke på att mormor är på ett sjukhus vars uppgift är att rädda liv, men i mormors fall så finns det ingen anledning att ge henne det. I hennes fall skulle det bara innebära att kroppen samlar på sig vätska och att hjärtat inte orkar pumpa runt allting, och mormor skulle slutligen kvävas av sina egna vätskor.
40 dagar. Jag hoppas innerligt att hon slipper ligga såhär i 40 dagar.

Det var en riktig tuff dag idag. Mormor yrade mycket och var inte bekväm med någonting. Hon ropade på "mamma" och sa "aj aj aj" hela tiden, men varje gång vi frågade om vi kunde hjälpa henne med något så svarade hon att hon inte hade ont någonstans och att hon inte visste vad hon ville. Hon bara fortsatte att jämra sig med rynkad panna. Kanske är det dödsångesten som tar sig i uttryck?
Hon fick både smärtstillande och lugnande vid flera tillfällen, men det hjälpte ändå inte och i flera timmar låg hon och jämrade sig och ropade på sin mamma.

Jag var övertygad om att hon skulle få somna in på midsommarafton, men nu har det gått ytterligare två dagar till. Det känns verkligen som att döden närmar sig nu. Tidigare i förra veckan var hon ändå med vid några tillfällen. Då kunde hon halvsova och plötsligt vakna till för att fråga om vi hade stickat något åt bäbisen än, eller om vi hade kommit på några namn. Men idag har hon varit tämligen okontaktbar.
Hon varken äter eller dricker utan ligger bara och yrar och har ont. Idag slog hon vid ett tillfälle upp ögonen och tittade på mig och jag frågade om hon kände igen mig, men hon svarade nej. Jag tror inte hon såg ordentligt.  Vi fick i henne lite vatten och några klunkar svampsoppa, men det var nog också det enda hon fick i sig på hela dagen. 
Det var oerhört tungt att sitta så många timmar hos henne idag och dela hennes oro. Man känner sig så enormt maktlös. När det inte finns någonting vi kan göra för att hon ska må bättre.

Kan hon inte snälla få komma till ro någon gång?

Nu är mormor tillbaka på sjukhuset igen. De senaste dagarna har hon varit väldigt dålig och inte orkat någonting. I vanliga fall brukar hon ändå komma upp i rullstolen lite då och då, men nu har hon bara legat i sängen och sovit.
På sjukhuset konstaterade de att hon hade en infektion i kroppen och föga förvånande vätska i lungorna. Hennes hjärta är mycket svagt. Vi får bereda oss på att det här kan vara slutet.
Men så har de ju sagt innan också och sen piggnade hon till och fick komma hem, så nu vet man ju inte vad man ska tro... 
På ett sätt hade det varit en befrielse för henne att få somna för gott. Även om det känns olustigt att säga det högt.

Jag hade en strimla hopp om att hon kanske skulle orka stå ut några månader till så att hon hinner träffa bäbisen som kommer i slutet av augusti. Jag vet att hon gärna hade velat det. 
Men om hennes kropp inte orkar så länge, så är det bättre för henne om det får gå fort. Älskade mormor...

Farmors begravning är nästa vecka. Jag klarar inte av att gå på den. Jag hatar begravningar och känner inte att jag fixar med att gå på en begravning i mitt tillstånd just nu. Sen får man säga vad man vill, men jag klarar det inte...

*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~**~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~

Jag har fem arbetsdagar kvar nu, sen går jag på semester. Jag kommer inte orka med att gå tillbaka till jobbet efter det så jag hoppas att jag får igenom min graviditetspenning. 
Folk tror att butikschefer bara behöver sitta stilla på kontoret hela dagarna, men ack en sådan skev bild... Kontoret är den platsen där jag tillbringar minst tid. Och efter kraven från ledningen om att dra ner på lönekostnaderna så är det verkligen ingen dans på rosor. 
Jag har jobbat idag med endast en till i butiken, och jag är helt färdig. Sen stressar jag upp mig eftersom jag vet hur fruktansvärt mycket vi har att göra i morgon och det står mig ända upp i halsen. 

Visst kan jag sätta mig i kassan, men även där är det tungt och svårt. Jag når inte längre kassaapparatens tangenter som är framför mig utan får sträcka mig mer än vanligt vilket gör att jag får ännu ondare i axlarna än vanligt. Jag når inte heller när jag ska ge tillbaka växel eller kvitto till kunderna och varje gång jag sträcker mig så trycker jag in magen i kassabandet, vilket känns så det svider nu såhär efteråt. Magen är verkligen jätteöm. 
Jag når inte heller upp till cigarettstället som är placerade snett ovanför mig, utan måste resa på mig varje gång en kund vill ha ett ciggpaket, vilket innebär att jag behöver resa mig upp ungefär var femte kund och det är ett jävla slit upp och ner. Jag varvar såklart arbetet genom att stå upp emellanåt, men efter en stund blir det tungt och jag måste sätta mig ner igen. Det är skitjobbigt. Jag hade säkert klarat av det om det var en liten kiosk vi snackade om, men inte en sådan här stor butik där stressnivån är orimligt hög. Jag orkar inte längre.
Jag ska bara stå ut i fem dagar till, sen kommer befrielsen... 

Sonens pappa hörde äntligen av sig till honom i veckan. Men då krävdes det fyra påminnelsemail till hans fästmö för att han överhuvudtaget skulle höra av sig. 
Jag började maila henne samma dag som Daniel låg i sin säng och grät med ett fotografi av sin pappa mot bröstet. Det smärtade mig oerhört att se honom så ledsen och jag har sällan känt mig så maktlös. Det enda jag kunde göra var att se till att hans pappa hörde av sig så fort som möjligt. Det tog en vecka, men han ringde till slut i alla fall...

Han hade sagt till Daniel att han skulle komma på hans skolavslutning, men av tidigare erfarenhet så var det inget jag trodde på förrän jag såg honom på plats.
De bestämde att de skulle mötas tio minuter innan, men vi fick stå utanför skolan och vänta bra länge innan det var dags att gå till klassrummet och då hade han inte dykt upp än.
Jag kunde riktigt känna smärtan i sonens bröst och jag förbannade hans pappa tyst för mig själv.
 
Som tur var ringde han just som barnen gick in i klassrummet och Daniel kunde springa och möta sin pappa och låtsasmamma utanför skolan. Jag andades ut. Hade han inte dykt upp som han lovat så hade det sårat Daniel för livet.
Det var aningens stelt till en början mellan oss tre, milt uttryckt, men vi satte oss längst bak i klassrummet och var tysta medan barnen hade lite avslutningslekar innan det stora avslutet skedde i medborgarhuset en bit från skolan.
Promenaden på väg dit var också lite stel och tyst. Jag kunde inte komma på något att säga, för vad jag än tänkte fråga om - som hur Daniels farmor eller farmar mår - hade hans pappa inte vetat det, eftersom han knappt har någon kontakt med dem heller. Samtidigt ville jag inte verka arg och avståndstagande, för jag vill inte att mitt tycke kring Daniels pappas handlingar (eller icke befintliga sådana) ska skada deras relation. Om jag är arg och förbannad (som jag är inuti mig själv mest hela tiden när jag ser eller ens tänker på honom) så kanske det bara avskräcker honom från att höra av sig och det vill jag inte.
De verkade lite smått förvånade över min gravidmage men sade artigt grattis och vi utbytte lite kommentarer kring graviditet och hur glad Daniel skulle bli över sitt syskon.

Efter nationalsången och några andra uppträdanden i medborgarhuset, lättade dock stämningen upp lite mellan oss tre. Jag försökte verkligen verka avslappnad och neutral och kom på något lättsamt att prata om för att få den jobbiga stämningen att försvinna. Det lyckades ganska bra och när själva avslutningen var färdig skulle Daniel säga hejdå till några kompisar, varpå vi andra promenerade bort till bilen där vi fick vänta en stund på att Daniel skulle möta upp oss. Under tiden kunde vi prata om ditten och datten ett tag till och jag tror jag gjorde ett ganska bra intryck på hans fästmö om inte annat. Jag tror nämligen att hon har fått bilden av att jag är en riktig häxa som alltid är arg och behandlar hennes man orättvist, men jag tror den bilden suddades bort en aning och det var nästan så jag kunde höra henne säga "men hon var ju riktigt snäll!" till sonens pappa när vi sa hejdå till varann. 
Det var ett bra möte trots allt. Det var skönt att känna att jag kunde släppa agressionen och irritationen för en stund. 
Jag bara hoppas att han hör av sig till Daniel snart igen, så att den onda spiralen inte börjar om från början igen. Det är det som är så jäkla frustrerande...

Nu har Daniel ett tio veckor långt sommarlov framför sig. Jag är lite avundsjuk.
Men så kommer jag på att jag jobbar ju faktiskt bara en vecka till, sen har jag semester i två veckor. Jag tror inte att jag kommer tillbaka till jobbet efter det utan hoppas på graviditetspenning. Så snart kan jag också ta det lugnt och börja varva ner mitt annars så hektiska liv.

Det är några pusselbitar kvar som ska falla på plats, men det känns som att det är på god väg att göra det och jag tror att det här året kommer att bli ett mycket händelserikt sådant...

 

Min farmor dog i förrgår, 92 år gammal. Inte mormor, som jag har skrivit om tidigare i bloggen, utan farmor alltså. 
När pappa ringde och berättade att hon hade somnat in så kände jag ingenting. Verkligen ingenting. Han ringde mig en halvtimme efter att det hade hänt och sa att hon hade kämpat i två dagar, när det slutligen hade slutat med en suck i sängen på ålderdomshemmet som hon bodde på de senaste åren. Jag kunde inte komma på något mer att säga än att hon hade levt ett långt och friskt liv och att det säkert var en befrielse att få somna in.
Han var ledsen, det hörde jag. Pappa kommer nog bli ganska ensam nu när han inte har någon mamma att hälsa på längre och det gjorde mig lite nedstämd. Men att farmor dog - det kändes inte alls.

Det är en sådan märklig kontrast om man jämför med min mormor som jag har gråtit floder över trots att hon fortfarande är i livet, men som jag är så otroligt nära och älskar så mycket. 
Jag har inte samma relation till min farmor, eller hade får jag väl skriva, som jag har till min mormor. 
Det beror förmodligen på att min relation till min pappa är som den är och jag har därmed aldrig fått samma kontakt till min farmor som jag har till mormor.

Min mamma och pappa var bara tillsammans under en kort period innan jag föddes. Jag var nog inte ens ett år gammal när min pappa flyttade från Göteborg till sitt barndomshem på Kållandsö utanför Lidköping. 
Av förklarliga skäl - såsom pendlingsavståndet - träffade jag inte min pappa särskilt mycket. De få gånger jag åkte till honom när jag var ett litet barn är lätträknade. Jag hade dessutom alltid sådan tröstlös hemlängtan att han fick köra hem mig igen. Av den anledningen slutade jag åka dit alls och jag tror det fortsatte en bra bit upp i tonåren att jag knappt träffade honom alls. Kanske en handfull gånger om året då han åkte ner och hälsade på hos oss, men det var aldrig några långa besök. Och det kändes alltid väldigt ansträngt.

Det var först efter att jag själv fått barn som kontakten blev mer regelbunden. För min son Daniels skull besökte vi alltid min pappa några dagar varje sommar och har så gjort sedan det att han var liten. Men jag har alltid känt mig som en utböling på den sidan av släkten. 
Det minns jag särskilt väl år 2000 då vi hade stort släktkalas hemma hos pappa för att samtidigt fira min farmors 80-årsdag. Alla mina farbröder, fastrar och kusiner var där. Jag kände mig inte som en del av dem utan kände mig istället extremt utanför. De kände varandra väl och skojade och skrattade hjärtligt med varann, men jag hade aldrig fått lära känna någon av dem. Jag fick känslan av att de istället tyckte att jag var konstig. 
Många gånger har jag beskyllt min pappa för allt utanförskap jag kände. För den besvikna känslan som för alltid sitter inne i mitt bröst. En dov känsla av övergivenhet som kommer att följa med mig hela mitt liv.
Han hade kunnat hålla bättre kontakt med mig. Han hade kunnat försöka lite mer, gjort lite till, kämpat lite hårdare. 

Exakt samma besvikna känsla har jag när det gäller min sons pappa, om inte den känslan känns ännu värre. Han hade också kunnat försöka lite mer. Eller MYCKET mer. Han kan fortfarande kämpa mycket hårdare för att få en bra relation till vår son.
Men det är som att han har gett upp. Och jag kan för mitt liv inte förstå varför.

Det tog slut mellan oss för över åtta år sedan och det var en tuff period. Jag vet att jag har sårat honom och att han är besviken på att jag bröt förlovningen och gav honom det chockartade beskedet att jag inte älskade honom. Det tog över ett år innan han klarade av att träffa mig efter separationen, så redan där fick relationen med vår son sig en ordentlig törn. Men då var han så liten att han inte tänkte så mycket på det. Precis som jag inte tänkte så mycket på varför min pappa aldrig hörde av sig när jag var liten.

Sen kom en period då det gick riktigt bra. När vi bodde i samma kvarter och hade sonen hos oss varannan vecka. Men sedan flyttade han till en annan stadsdel - till frölunda på andra sidan stan. Vi försökte ha Daniel hos oss varannan vecka, men jag märkte snart att han mådde mycket dåligt av det.
Han kom alltid hem efter en vecka hos sin pappa och var på väldigt dåligt humör. Han hade ont i magen och det gick inte bra för honom i skolan. Det tog mig nästan hela min vecka att få honom på bra humör och se lite ljusglimtar i tillvaron, lagom till han skulle tillbaka till sin pappa och det hela började om igen när han kom tillbaka till oss igen.
Så vi kom överens om att det bästa för Daniel vore om han bodde hos oss på veckodagarna och att han kunde vara hos sin pappa på helgerna. Åtminstone var det vad JAG trodde att vi kom överens om.
Hans pappa tycktes tro att Daniel skulle vara hos oss jämt, året runt. Inklusive alla högtider som vi så rättvist delat upp varannan gång mellan oss tidigare - varannan jul - varannan nyår osv - existerade inte längre.
Snart slutade han höra av sig. Sedan gick det inte att få tag i honom. Någon mobiltelefon har han aldrig ägt och på hemnumret hördes bara ödsliga ringsignaler i andra änden. 
Förra året hörde han inte ens av sig på självaste julafton. Gav inte bort någon julklapp och ringde inte heller och önskade gott nytt år på nyårsafton. Sådana där saker som man vill att ens pappa ska göra. Särskilt om man är 12 år. 

Jag är så besviken att jag saknar ord. När jag bröt upp förlovningen med honom kunde jag aldrig för mitt liv se detta hända. I min värld betyder ens barn allt för en, verkligen ALLT. Då beter man sig inte på det här sättet, oavsett vad man anser sig ha för anledningar. Ett litet telefonsamtal någon gång i veckan (eller månaden) kan väl knappast vara för mycket begärt? Och om det nu är jobbigt att ringa - så ett litet sms då? Bara en lite textrad som får Daniel att förstå att hans pappa tänker på honom och saknar honom jättemycket. Att han inte är bortglömd. Att han slipper känna sig övergiven av sin pappa.
Men jag är rädd att Daniel växer upp och kommer få en liknande relation till sin pappa som jag har till min far. 

Nu mår Daniel bra, det är inte det. Han har haft min älskade sambo under större delen av sin uppväxt och min sambo är en underbar låtsaspappa. Utan honom hade nog inte någon av oss mått såhär bra. Han är vår trygghet och stöttepelare i vått och torrt. Och jag vet att Daniel älskar honom också.
Men ens pappa är alltid ens pappa. Och självklart måste det gnaga i honom nån gång ibland. Det kommer att komma dagar då han undrar varför hans pappa aldrig hör av sig. Då han undrar om det är något han har gjort som är fel. Då han kommer att ifrågasätta varför hans pappa inte kämpade lite hårdare för hans skull.

Och en dag kanske hans pappa ringer och talar om att hans farmor är död och han känner samma likgiltighet som jag gör nu...

Jag har alltid varit en hårt arbetande tjej med väldigt hög arbetsmoral och ansvarskänsla. 

Jag lärde mig det tuffa arbetslivet redan som tidig tonåring då jag började extrajobba på ridskolan jag växte upp på, där jag senare kom att tillbringa fem år på heltid som häst- och stallskötare.

Det där med att plugga vidare efter gymnasiet var inte riktigt min grej, jag hade ju redan en inkomst och familj att försörja, så jag jobbade på. Under alla år som hästskötare är sjukdagarna lätträknade. Jag är inte den som stannar hemma för småsaker. Alla som känner en hästjej vet att det är en tjej med skinn på näsan som inte är rädd för att ta i eller få lite skit under naglarna och så har det fortsatt än idag.

När kroppen började känna sig sliten efter alla åren på ridskolan, där mockning av ett 30-tal hästar två gånger om dagen tillhörde en av alla mina arbetsuppgifter, så insåg jag att jag behövde en paus. Jag har alltid varit intresserad av språk och sökte därmed in till universitetet där jag läste latin och allmän språkvetenskap i två terminer. Jag kan inte påstå att jag var någon plugghäst direkt... från att ha jobbat och slitit på heltid i så många år, till att plötsligt "bara" ha föreläsning tre gånger i veckan på tre-fyra timmar, så tyckte jag att livet var lattjo lajban - jag hade ju aldrig haft så mycket fritid tidigare!
Sen att man egentligen skulle plugga när man var "ledig", det ignorerade jag...

Jag kom dock ganska snart på att jag inte överlevde ekonomiskt utan jobb.
Efter hästskötarjobbet kom jag in i livsmedelsbranchen. Jag hade aldrig satt min fot i butiken innan jag sökte sommarjobbet som butiksbiträde och jag hade inga planer på att stanna särskilt länge, men nu har det redan gått sju år sedan dess och jag har numera arbetat som butikschef i flera år.

Det var ganska lätt att avancera sig uppåt. Särskilt om man är som mig, dvs - aldrig gick hem när jag slutade enligt schemat, alltid gjorde mer extraarbete än jag behövde, gnällde aldrig om lönen var fel eller om obekväma arbetstider (såsom 17 dagars jobb i streck, bland annat), tog aldrig rast och ställde upp i vått och torrt, närhelst på dygnet de ringde in mig. Alla chefer älskade mig och jag fick snart jobb i flera butiker, innan jag fastnade inne i stan och snabbt klev uppåt i graderna.

Arbetstmepot har aldig ändrat sig (det har alltid varit högt), ansvaret har dock blivit desto större och som butikschef har jag alltid velat göra ett bra jobb, pressar mig själv otroligt hårt och har extremt höga krav på mig själv. Jag försöker alltid vara mina högre chefer till lags (utan att för den skull vara mesig), ser till att min butik levererar positiva resultat och att min personal trivs. Jag vet att jag är en bra chef. Jag vet att jag gör mitt jobb jävligt bra. Men nu på sistone har min motivation börjat dala...

Det kan ha att göra med en rad orsaker. En av dem är att min förra chef gick på mammaledighet i februari och sedan dess har jag redan hunnit ha två andra chefer, som båda två varit nya på sin post och gjort en hel del nybörjarmissar. Man kan väl säga att jag och min nuvarande chef inte kommer sådär jättebra överens och det kan handla om att jag helt enkelt anser att jag är bättre än henne...

Det går inte jättebra för företaget just nu och ledningen har därmed kommit fram till en hel del krav som vi butikschefer måste följa slaviskt. För att inte gå in på det för mycket så kan man säga att jag - som alltid ser till min butiks bästa - måste jobba ännu hårdare, ännu snabbare och ännu bättre.
I vanliga fall hade jag gjort det. Då hade jag gjort precis vad som krävs, för jag älskar mitt jobb.

Men nu, gravid i sjätte månaden, klarar jag inte av det.
Jag har haft så mycket press på mig det senaste, både från ledningen och mig själv, att jag inte längre älskar mitt jobb. Jag älskar fortfarande arbetsuppgifterna, friheten och allt vad det innebär med att vara butikschef, men jag hatar ledningen och deras förmåga att få oss att känna oss så fruktansvärt obetydliga och värdelösa. "Det är nu de svaga viker sig och de starka tar kommandot och går segrande ur det här!", löd min chefs peptalk i ett mail där hon skrev att jag måste dra ner mina lönekostnader till en patetiskt låg siffra.

För att skära ner på lönekostnaderna jobbar jag tre helger på raken i juni månad, plus alla röda dagar. Endast ensam med en arbetskamrat under hela arbetsdagen från öppning till stängning.
I vanliga fall hade jag klarat av det. Jag hade lätt slängt upp bananlådorna (som väger 19 kg) på sin plats och dragit tunga pallar fram och tillbaka, jonglerat med varor i kassan och rusat fram som ett åskmoln i butiken. Men jag fixar det inte längre. Jag får ont. Det är tungt och jag är rädd om min bebis.

Jag har känt mig så tvingad till detta sedan förra veckan att jag trots mina krämpor har burit tungt, jobbat hårt, glömt ta lunchrast, jobbat över, kämpat, svettats och stressat för att hinna med.
Men idag tog det stopp.
Jag tyckte igår kväll att min i vanliga fall så livliga bebis inte rörde sig lika mycket i magen som den brukar. Jag tänkte inte så mycket på det då utan somnade i soffan av ren utmattning.
När jag inte kände några fosterrörelser på morgonen heller blev jag däremot väldigt orolig.
Om något skulle hända min bebis för att jag misskött att ta hand om mig själv (och därmed den) så skulle jag aldrig förlåta mig själv. Jag skulle aldrig förlåta mina chefer heller, som gör att jag känner mig så tvingad till det här arbetssättet.

Jag och sambon åkte till barnmorskan nu i eftermiddags. Hon klämde och kände på magen, mätte den och lyssnade på hjärtljuden. Allt tycktes till synes verka normalt. Men medan jag satt där och förklarade min oro så kunde jag inte längre hålla tillbaka tårarna utan bröt ihop.
Jag grät och grät och grät.
Jag vill inte utsätta min bebis för den här stressen, men känner samtidigt att jag inte klarar av att sluta jobba och lämna över allting på mina anställda och all den här pressen som trycker ner mig gör att jag inte vet vart jag tar vägen snart.

Jag mailade min chef i fredags där jag uttryckte mina åsikter kring neddragningen av personal och förklarade att jag anser det ohållbart att en gravid kvinna i sjätte månaden ska tvingas jobba så hårt som jag gör.
Vad hjälper det mig? Det är aldrig nån som säger tack ändå.
Jag har inte fått något svar ännu, men jag får se vad som händer i veckan.

Jag jobbar tre veckor till, sen har jag semester. Jag funderar starkt på att inte komma tillbaka till jobbet efter det.