Jag har alltid varit en hårt arbetande tjej med väldigt hög arbetsmoral och ansvarskänsla. 

Jag lärde mig det tuffa arbetslivet redan som tidig tonåring då jag började extrajobba på ridskolan jag växte upp på, där jag senare kom att tillbringa fem år på heltid som häst- och stallskötare.

Det där med att plugga vidare efter gymnasiet var inte riktigt min grej, jag hade ju redan en inkomst och familj att försörja, så jag jobbade på. Under alla år som hästskötare är sjukdagarna lätträknade. Jag är inte den som stannar hemma för småsaker. Alla som känner en hästjej vet att det är en tjej med skinn på näsan som inte är rädd för att ta i eller få lite skit under naglarna och så har det fortsatt än idag.

När kroppen började känna sig sliten efter alla åren på ridskolan, där mockning av ett 30-tal hästar två gånger om dagen tillhörde en av alla mina arbetsuppgifter, så insåg jag att jag behövde en paus. Jag har alltid varit intresserad av språk och sökte därmed in till universitetet där jag läste latin och allmän språkvetenskap i två terminer. Jag kan inte påstå att jag var någon plugghäst direkt... från att ha jobbat och slitit på heltid i så många år, till att plötsligt "bara" ha föreläsning tre gånger i veckan på tre-fyra timmar, så tyckte jag att livet var lattjo lajban - jag hade ju aldrig haft så mycket fritid tidigare!
Sen att man egentligen skulle plugga när man var "ledig", det ignorerade jag...

Jag kom dock ganska snart på att jag inte överlevde ekonomiskt utan jobb.
Efter hästskötarjobbet kom jag in i livsmedelsbranchen. Jag hade aldrig satt min fot i butiken innan jag sökte sommarjobbet som butiksbiträde och jag hade inga planer på att stanna särskilt länge, men nu har det redan gått sju år sedan dess och jag har numera arbetat som butikschef i flera år.

Det var ganska lätt att avancera sig uppåt. Särskilt om man är som mig, dvs - aldrig gick hem när jag slutade enligt schemat, alltid gjorde mer extraarbete än jag behövde, gnällde aldrig om lönen var fel eller om obekväma arbetstider (såsom 17 dagars jobb i streck, bland annat), tog aldrig rast och ställde upp i vått och torrt, närhelst på dygnet de ringde in mig. Alla chefer älskade mig och jag fick snart jobb i flera butiker, innan jag fastnade inne i stan och snabbt klev uppåt i graderna.

Arbetstmepot har aldig ändrat sig (det har alltid varit högt), ansvaret har dock blivit desto större och som butikschef har jag alltid velat göra ett bra jobb, pressar mig själv otroligt hårt och har extremt höga krav på mig själv. Jag försöker alltid vara mina högre chefer till lags (utan att för den skull vara mesig), ser till att min butik levererar positiva resultat och att min personal trivs. Jag vet att jag är en bra chef. Jag vet att jag gör mitt jobb jävligt bra. Men nu på sistone har min motivation börjat dala...

Det kan ha att göra med en rad orsaker. En av dem är att min förra chef gick på mammaledighet i februari och sedan dess har jag redan hunnit ha två andra chefer, som båda två varit nya på sin post och gjort en hel del nybörjarmissar. Man kan väl säga att jag och min nuvarande chef inte kommer sådär jättebra överens och det kan handla om att jag helt enkelt anser att jag är bättre än henne...

Det går inte jättebra för företaget just nu och ledningen har därmed kommit fram till en hel del krav som vi butikschefer måste följa slaviskt. För att inte gå in på det för mycket så kan man säga att jag - som alltid ser till min butiks bästa - måste jobba ännu hårdare, ännu snabbare och ännu bättre.
I vanliga fall hade jag gjort det. Då hade jag gjort precis vad som krävs, för jag älskar mitt jobb.

Men nu, gravid i sjätte månaden, klarar jag inte av det.
Jag har haft så mycket press på mig det senaste, både från ledningen och mig själv, att jag inte längre älskar mitt jobb. Jag älskar fortfarande arbetsuppgifterna, friheten och allt vad det innebär med att vara butikschef, men jag hatar ledningen och deras förmåga att få oss att känna oss så fruktansvärt obetydliga och värdelösa. "Det är nu de svaga viker sig och de starka tar kommandot och går segrande ur det här!", löd min chefs peptalk i ett mail där hon skrev att jag måste dra ner mina lönekostnader till en patetiskt låg siffra.

För att skära ner på lönekostnaderna jobbar jag tre helger på raken i juni månad, plus alla röda dagar. Endast ensam med en arbetskamrat under hela arbetsdagen från öppning till stängning.
I vanliga fall hade jag klarat av det. Jag hade lätt slängt upp bananlådorna (som väger 19 kg) på sin plats och dragit tunga pallar fram och tillbaka, jonglerat med varor i kassan och rusat fram som ett åskmoln i butiken. Men jag fixar det inte längre. Jag får ont. Det är tungt och jag är rädd om min bebis.

Jag har känt mig så tvingad till detta sedan förra veckan att jag trots mina krämpor har burit tungt, jobbat hårt, glömt ta lunchrast, jobbat över, kämpat, svettats och stressat för att hinna med.
Men idag tog det stopp.
Jag tyckte igår kväll att min i vanliga fall så livliga bebis inte rörde sig lika mycket i magen som den brukar. Jag tänkte inte så mycket på det då utan somnade i soffan av ren utmattning.
När jag inte kände några fosterrörelser på morgonen heller blev jag däremot väldigt orolig.
Om något skulle hända min bebis för att jag misskött att ta hand om mig själv (och därmed den) så skulle jag aldrig förlåta mig själv. Jag skulle aldrig förlåta mina chefer heller, som gör att jag känner mig så tvingad till det här arbetssättet.

Jag och sambon åkte till barnmorskan nu i eftermiddags. Hon klämde och kände på magen, mätte den och lyssnade på hjärtljuden. Allt tycktes till synes verka normalt. Men medan jag satt där och förklarade min oro så kunde jag inte längre hålla tillbaka tårarna utan bröt ihop.
Jag grät och grät och grät.
Jag vill inte utsätta min bebis för den här stressen, men känner samtidigt att jag inte klarar av att sluta jobba och lämna över allting på mina anställda och all den här pressen som trycker ner mig gör att jag inte vet vart jag tar vägen snart.

Jag mailade min chef i fredags där jag uttryckte mina åsikter kring neddragningen av personal och förklarade att jag anser det ohållbart att en gravid kvinna i sjätte månaden ska tvingas jobba så hårt som jag gör.
Vad hjälper det mig? Det är aldrig nån som säger tack ändå.
Jag har inte fått något svar ännu, men jag får se vad som händer i veckan.

Jag jobbar tre veckor till, sen har jag semester. Jag funderar starkt på att inte komma tillbaka till jobbet efter det.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Augusti är här. Jag har en månad kvar hemma innan jag går tillbaka till jobbet. Separationsångest deluxe. Jag ser egentligen fram emot att jobba, men det är bara det här med att få tiden att räcka till för allt annat utöver jobbet. Om en månad kommer...

Den åttonde veckan är här, snart springer jag 30 minuter i sträck! Jag var ute i motionsspåret igår och sprang då 20 minuter i sträck, detta ska jag enligt programmet successivt öka så att jag når mitt mål i slutet av veckan. Om inte det förbannade h...

Det har gått en månad lite drygt sedan jag skrev sist. Vädret har varit på min sida och jag är ute så mycket jag bara kan om dagarna. Hela maj månad har varit underbar! Nu är jag inne på min sjätte vecka på löpträningsprogrammet. Jag springer 9 minut...

Jag följer ett "lär-dig-springa-30-minuter-i-streck-på-8-veckor"-program (du hittar det här: http://www.babyvarlden.se/Kronikor-Olga-Ronnberg/Olgas-snabba-joggingskola/) och var ute i motionsspåret i måndags kväll. Det var inte särskilt jobbigt att g...

Jag försvinner mer och mer från internet. Både på facebook och bloggen. Misstänker att det är våren som tagit mig i sitt grepp, då jag hellre är ute än inne. Dottern lärde sig dessutom krypa igår, så nu finns inte mycket tid över för statusuppdaterin...