Igår kväll sköljde en våg av tung, svart, sorg mitt hjärta och jag satt och grät medan jag tittade igenom gamla bilder från när mormor var ung. Minnet av hur hon såg ut då blandades med minnen från vårt sista avsked där hon låg på dödsbädden alldeles kall och vit. Ibland kommer tårarna bara plötsligt, som från ingenstans, och tränger ur genom tårkanalerna utan att jag är beredd på det och ibland kommer de som igår kväll när jag tittar på foton och känner en sådan enorm saknad. Jag vill ha min mormor som hon var för några år sedan, när hon var friskare och piggare. Den mormor vill jag ha kvar, och jag blir så ledsen när jag inser att hon inte finns längre. 
Jag undrar hur mycket den här sorgen jag känner påverkar min bäbis i magen... Det känns jobbigt att vilja vara stark och klara av det här, om inte annat så för att inte påverka bäbisen allt för mycket, men samtidigt måste jag tillåta mig själv att sörja och gråta för att kunna gå vidare.

Idag var familjen på begravningsbyrån.
Det var tungt och mamma grät, Christer var tyst och sammanbiten som vanligt och morfar satt och sov. Jag tror inte han sover så bra om nätterna just nu. Jag själv klarade av att hålla tillbaka tårarna ända fram tills att vi började prata dödsannonsen i tidningen. Den blev verkligen vacker och precis så som mormor hade velat ha det. Hon har i flera år sparat en dikt i sin plånbok som hon tyckte mycket om, så vi satte den i slutet av annonsen. Den lyder såhär:

Den dagen jag går för

att ej vända åter

Jag vill att Ni minns

mig precis som

jag var

Det blir bara värre,

mina kära, om Ni

gråter

För inget kan ändra det

öde vi har

Den dagen Ni står här

och kanske mig 

saknar

Jag vill att Ni lever och

livslusten har

Mina älskade, kära, jag

vill att Ni vaknar

Och "lever" de dagar,

den tid ni har kvar

Det är verkligen min mormor upp i dagen. Jag har starka minnen från när jag var yngre och vi pratade om begravningar o dylikt, att hon alltid sa att hon inte ville att folk skulle gråta och vara ledsna när hon var borta. Hon ville att vi skulle minnas henne med glädje och lycka och inte med sorg. 
Men det är svårt, för jag saknar henne så otroligt mycket!