I går morse, tisdag, ringde mamma mig klockan 6 på morgonen. Sjukhuset hade ringt och märkt en försämring av mormors tillstånd och tyckte att vi skulle åka dit. En halvtimme senare satt hela famlijen samlad runt henne; morfar, morbror Christer, mamma och jag.
Hon hade haft en orolig natt, men låg nu och sov djupt utan rynkor i pannan. Sköterskan som ringde in oss sa att hon hellre ringde en gång för mycket än ingen alls och vi tackade henne för det. Hon berättade också att mormor haft en jobbig natt och att sköterskan tyckte sig märka en förändring när hon blivit så lugn. Det var väl förmodligen också p.g.a den jobbiga natten som hon sov så hårt när vi kom dit.

Vi satt hos henne hela dagen. Morfar åkte hem på förmiddagen för att gå ut med hunden och ta igen sig lite, han har alltid haft svårt för sjukhus. Men vi andra stannade kvar ett tag till.
Mormor började vakna till igen efter några timmar och då började oron och rynkorna att komma tillbaka. Vi satt hos henne, strök henne över armen och försökte prata lugnande med henne. Det gick inte riktigt att få kontakt, utan hon låg mest och vred sig och hade ett ständigt jämmer och mummel för sig.

När hon på nytt lyckades somna efter en ny dos morfin och lugnande bestämde vi oss för att åka hem och äta något och komma tillbaka om två timmar.
Sagt och gjort, jag somnade som en stock i soffan efter maten och vaknade lagom till mamma skickade ett sms om att de var redo att åka och så var vi snart tillbaka på sjukhuset igen.

Det var en riktig helvetesdag. Nu förstod vi verkligen att det var ångest hon hade och när vi var tillbaka på sjukhuset lyckades vi få kontakt med henne så att hon kunde svara ja eller nej på vissa frågor.
Jag frågade henne om hon hade ont, men då svarade hon nej.
Då frågade jag henne istället om hon var orolig och då svarade hon ja.
Timmar gick åt att prata lugnande med henne och försöka vagga in henne i en fridfullhet, vi sa att hon inte behövde känna sig ensam och att vi satt hos henne om hon ville sova en stund.
De få tillfällen hon lyckades slappna av utan det ständiga jämrandet och ropet efter mamma så spelade vi kort vid ett litet bord i fotändan av hennes säng. Det fick tiden att gå litegrann och det behövdes då det verkligen var en lång dag igår.

När klockan var närmare 22.30 på kvällen hade mormor lugnat ner sig någorlunda. Vi beslutade oss för att åka hem och sova litegrann, så fick sjukhuset ringa igen om det skulle hända något. Sköterskorna tyckte vi gjorde det rätta, vi hade trots allt suttit där i stort sett hela dagen. Innan vi gick talade vi om för mormor att vi skulle hem och sova en stund och att vi skulle komma tillbaka i morgon. Mormor nickade och mumlade ja. Sen lyfte hon upp huvudet och sa "hejdå" och vi log åt henne. Jag strök henne över armen och sa åt henne att sova så gott.

Telefonen ringde 08.41 imorse. När mamma grät i andra änden förstod jag direkt.
- Har hon somnat in nu? frågade jag och mamma fick fram ett ja med darrande röst.
Sköterskorna hade inte märkt någonting förrän de gick in och tittade till henne. Vi vet inte vilken tid det hände, men de hade gett henne smärtstillande vid sex-tiden på morgonen och då hade hon somnat gott, så någon gång efter det fick hon äntligen komma till ro.

Jag klev upp ur sängen och det första som slog mig var att allt annat lever vidare. Fastän tiden har stannat för mormor så fortsatte allting annat. Fåglarna flyger utanför fönstret och nere på gräsmattan går en fastighetsskötare med sin gräsklippare, som om det är en helt vanlig dag.

Halv elva kom familjen och plockade upp mig så att vi kunde åka och ta farväl av mormor. Jag kände mig stark ända tills jag satte mig i bilen och vi var på väg till sjukhuset. När vi körde förbi kyrkogården som ligger här i området kom tårarna. Jag har ingen mormor längre. Hon är död. Det kändes så starkt.

Sällan har det känts så tungt att gå från parkeringen in genom entrén på sjukhuset och de hundra metrarna fram till hissen. När hissen slutligen stannat på sjunde våningen och vi strax kom in på mormors avdelning kände jag mig nästan svimfärdig. Jag blev yr och började se suddigt. Fick hålla mig i väggen.
Dörren till mormors rum var stängd och en liten skylt hängde på handtaget: "Tag kontakt med sjuksköterska innan du går in" stod det på den.
Vi sa till på sköterskeexpeditonen att vi var framme och den ansvariga sjuksköterskan visade oss in.
De hade städat hennes rum och ställt fram en ros med tre ljus på bordet.
Jag har aldrig tidigare sett en död människa, men hon såg ut som jag hade föreställt mig det hela. Som ett skal. Tyst och stilla. Jag strök henne över pannan och kinden och hon var alldeles kall. Min blick fastnade på hennes bröstkorg och det var nästan som om man förväntade sig att det skulle röra sig, nästan så mycket att man fick för sig att det faktiskt gjorde det - men det gjorde det såklart inte. Hon var död.

För längesen såg jag ett program på TV om just ett sjukhus som hanterade en familj i en liknande situation som vår. I programmet förklarade sköterskan att hon alltid brukade öppna fönstret till den avlidne för att "själen skulle få komma ut".
Jag vet inte om jag tror på andar eller spöken, men jag öppnade ändå fönstret till mormors rum, det kändes bättre på nåt sätt. 

Vi satt hos mormor i några timmar. Hennes äldre syster kom också dit, hon har också suttit mycket vid hennes sida när inte vi har varit där, så vi tyckte inte det var mer än rätt att hon också skulle få möjlighet till ett sista avsked.
Hon satt med oss en stund och lämnade oss sedan efter att ha sagt några kärleksfulla ord till sin syster i sängbädden.

Det kändes jobbigt att gå därifrån. Tårarna kom igen när vi var och en sa farväl och kramade om henne. Morfar har inte längre sin livskamrat sedan över 50 år vid sin sida. Mamma och Christer har ingen omhändertagande mamma och jag har inte längre någon kärleksfull mormor som kommer dela minnen och glädje med mig när bäbisen kommer.
Det var sista gången vi skulle få se henne och nu lämnar vi henne på sjukhusets bårhus fram till begravningen. Det känns tungt. Men jag påminner mig själv om att hon faktiskt inte är där. Det var bara en kropp, ett skal.

Jag älskar dig mormor. Jag är så glad att jag sa det till dig för en månad sedan, så att jag hann säga det till dig i vuxen ålder innan du somnade in. Jag kommer att sakna dig otroligt mycket, men jag kommer alltid att bära med dig i mitt hjärta. Du har format mig som människa och jag är dig evigt tacksam för att du varit en sådan stor del av mitt liv. Om det nu finns någon himmel, så är det där du är nu och kommer att hålla ett vakande öga över oss.
Nu är du äntligen fri från dina krämpor och slipper ha ont.

Jag älskar dig, mormor, jag älskar dig.