Nu har vi flyttat.
Vilken tur att det inte sker oftare! Den senaste tiden har bestått av stress, städning, rensning, packning och att bo i en labyrint av banankartonger. Dessutom har vi haft otroligt skilda meningar om hur saker och ting bör packas. Min käre sambo vill skruva isär precis allting, medan jag själv anser att till exempel ett skoställ i aluminum är hur lätt som helst och därför INTE bör skruvas isär för att undvika merjobb. Oj, vilka diskussioner vi har haft. Det är verkligen tur att vi inte flyttar oftare...

Vi flyttade igår och fick hjälp av både familj och vänner. Jag är så glad att jag känner folk som ställer upp utan att tveka för vi hade aldrig fixat den här flytten utan dem. Ingen nämnd, ingen glömd, men de har alla en stor plats i mitt hjärta.

Vi bor förvisso fortfarande i en labyrint av banankartonger, men nu känner vi inte längre av den tunga stressen utan kan ta allt i vår egen takt med själva uppackningen. Det finns ingen deadline på när det MÅSTE vara klart och det är förbannat skönt.

Under allt packandet så hittade jag sådant som jag vill ägna mig åt när jag blir mammaledig, när jag inte byter blöjor, torkar spyor eller leker i sandlådan förståss. Det här är vad jag kom fram till:

* Jag ska spela nintendo 8-bits. Jo, faktiskt. Jag tyckte det var så sjukt kul när jag var liten! När jag packade ner alla spelen så fick jag ett sånt enormt sug efter att sätta mig och spela Snake Rattle n' Roll eller Lolo. Sådetså.
* Jag ska börja måla igen. Jag är rätt estetiskt av mig, men mina kreativa konstnärliga sidor kommer sällan fram numera. Det ska bli ändring på det.
* Jag ska försöka ta tag i släktforskningen och hitta min morfars biologiska pappa. Jag har redan ett namn på honom, men jag skulle så gärna vilja veta mer. För morfars skull.
* Jag ska göra en resebok med bilder från våra utomlandsresor.

Jag saknar redan morgonsolen som väckte mig gott om mornarna i förra lägenheten. Å andra sidan har jag numera sol i från kl 13 och fram till dess att den går ner. På gott och ont...

Imorse tog vi den sista promenaden tillsammans. Jag ville att hon skulle få röra lite på sig, då hon resten av förmiddagen skulle tillbringa timmarna i en hästtransport som skulle ta henne hem till sin ägare i Södertälje. 
Det har varit en fin tid ihop med Rose. Jag fick hem henne som foderhäst i oktober 2010 efter att sonens ponny Ricky dog efter en senskada samma sommar. Vi ville ha en till häst att rida på då både sambon och lillgrabben börjat rida lite smått. Sonens intresse har sedermera varit ganska svalt, så det är mest jag som har ridit Rose och sambon som ridit min egen koloss Kevin. Och det har varit helt underbart. Rose blev en familjemedlem. Snäll, trygg och positiv. Alltid pigg och framåt. Det bästa av allt var att jag och sambon fick ett delat intresse. Sen vet jag inte om han gjorde det enbart för min skull, men jag tror faktiskt att han hade roligt de flesta av våra ridturer tillsammans. Om inte annat så tror jag att han definitivt har fått en större förståelse för att jag tillbringar så mycket tid i stallet hos de fyrbenta vännerna. 

Så imorse kom då hennes ägare och hämtade hem henne igen. Hon har längtat efter henne och jag är glad för deras skull. Jag vet att Rose kommer att få det bra och jag hoppas att hon kommer att trivas på sitt nya ställe.
Det kom ju även rätt lägligt, att hon ville hämta hem henne nu när vi snart ska ha barn.

Men samtidigt känns det så tomt.

Om hennes ägare inte hade beslutat sig för att ta hem henne så hade Rose mer än gärna fått stanna kvar på gården. 
Jag kommer att sakna henne enormt mycket.  

Jag har nog tjatat om att jag vill åka till Grekland sedan vi kom hem därifrån förra sommaren. Jag älskar Grekland. Jag älskar semester där jag kan ligga på en sandstrand, bli solbrun och doppa mig i det turkosfärgade vattnet. Jag älskar att uppleva nya ställen, delta i andra kulturer, äta annan mat och betrakta nya människor.
Jag älskar att kunna koppla bort allt som händer runtomkring, känna att livet tar en paus och jag kan bara njuta av stillheten och lugnet. Jag är en människa som alltid har så mycket om mig och kring mig annars, men när jag åker på semester till utlandet så blir det verkligen en riktig semester för mig. Det spelar ingen roll om någonting händer här hemma, vare sig med familj eller hästar, för jag kan ändå inte åka hem på stört och göra något åt det. Det blir en totalt annorlunda avkoppling mot vad det blir av en semester på hemmaplan. Om det händer något under en semester hemma, så kan jag garanterat säga att jag avbryter min semester och åker hem. Men det kan jag inte göra i Grekland. Och därför kan jag slappna av lite extra. För de som inte lever som jag, kanske det är svårt att förstå. Men en utlandsvistelse betyder verkligen mycket för mig.

Just den här sommaren kändes det extra viktigt för mig att komma bort. Bara vi tre; mannen, sonen och jag. För snart blir livet totalt annorlunda. Säkerligen till det bättre, men jag ville passa på att ha en "sista semester", bara vi tre. Som en uppladdning inför vad som komma skall. Jag vet ju att vi inte kommer att åka utomlands nästa år, för då är bäbisen inte ens ett år gammal och jag känner mig inte tillräckligt trygg i att ta med ett spädbarn utomlands. Och tanken på att INTE åka någonstans i år, när det verkligen är så mycket som händer, får mig att bli håglös, trött och ledsen. Nånting i mig saknas. En energi som jag bara kan få av någonting unikt som en resa till ett annat land.

En resa utomlands är dock inte lika självklar för min bättre hälft. 
Han tycker att vi bör spara pengarna då det kommer att bli mycket utgifter nu med bäbis, dyrare lägenhet och ny bil osv. Han är lite mer av en realist än vad jag är, medan jag själv mer än gärna flyr verkligheten för en stund. För mig är det inget negativt att fly verkligheten. Det är bara ett sätt för mig att återhämta mig och samla kraft. Men givetvis har min älskade sambo rätt. Även om jag inte vill erkänna det alla gånger.

Så satt vi i bilen häromdagen, tisdagen den 2 april, och mannen säger lugnt och stilla "...om det finns platser kvar till Karpathos så kan vi boka det också..."
Att jag inte körde av vägen! Jag blev så lycklig att min första impuls var att köra åt sidan och överösa honom med pussar och kramar, men jag körde vidare med ett lyckligt ansiktsuttryck som försökte förstå om det han sa verkligen var sant. Och det var det. 
Jag vet inte vad som fick honom att ändra sig, men gladare än så har jag inte känt mig på länge. Och jag behövde verkligen känna det där lyckoruset just nu. 

På kvällen förlovade vi oss dessutom. Efter vi hade bokat resan till Karpathos.
Det går bra nu!