Jag har nog tjatat om att jag vill åka till Grekland sedan vi kom hem därifrån förra sommaren. Jag älskar Grekland. Jag älskar semester där jag kan ligga på en sandstrand, bli solbrun och doppa mig i det turkosfärgade vattnet. Jag älskar att uppleva nya ställen, delta i andra kulturer, äta annan mat och betrakta nya människor.
Jag älskar att kunna koppla bort allt som händer runtomkring, känna att livet tar en paus och jag kan bara njuta av stillheten och lugnet. Jag är en människa som alltid har så mycket om mig och kring mig annars, men när jag åker på semester till utlandet så blir det verkligen en riktig semester för mig. Det spelar ingen roll om någonting händer här hemma, vare sig med familj eller hästar, för jag kan ändå inte åka hem på stört och göra något åt det. Det blir en totalt annorlunda avkoppling mot vad det blir av en semester på hemmaplan. Om det händer något under en semester hemma, så kan jag garanterat säga att jag avbryter min semester och åker hem. Men det kan jag inte göra i Grekland. Och därför kan jag slappna av lite extra. För de som inte lever som jag, kanske det är svårt att förstå. Men en utlandsvistelse betyder verkligen mycket för mig.

Just den här sommaren kändes det extra viktigt för mig att komma bort. Bara vi tre; mannen, sonen och jag. För snart blir livet totalt annorlunda. Säkerligen till det bättre, men jag ville passa på att ha en "sista semester", bara vi tre. Som en uppladdning inför vad som komma skall. Jag vet ju att vi inte kommer att åka utomlands nästa år, för då är bäbisen inte ens ett år gammal och jag känner mig inte tillräckligt trygg i att ta med ett spädbarn utomlands. Och tanken på att INTE åka någonstans i år, när det verkligen är så mycket som händer, får mig att bli håglös, trött och ledsen. Nånting i mig saknas. En energi som jag bara kan få av någonting unikt som en resa till ett annat land.

En resa utomlands är dock inte lika självklar för min bättre hälft. 
Han tycker att vi bör spara pengarna då det kommer att bli mycket utgifter nu med bäbis, dyrare lägenhet och ny bil osv. Han är lite mer av en realist än vad jag är, medan jag själv mer än gärna flyr verkligheten för en stund. För mig är det inget negativt att fly verkligheten. Det är bara ett sätt för mig att återhämta mig och samla kraft. Men givetvis har min älskade sambo rätt. Även om jag inte vill erkänna det alla gånger.

Så satt vi i bilen häromdagen, tisdagen den 2 april, och mannen säger lugnt och stilla "...om det finns platser kvar till Karpathos så kan vi boka det också..."
Att jag inte körde av vägen! Jag blev så lycklig att min första impuls var att köra åt sidan och överösa honom med pussar och kramar, men jag körde vidare med ett lyckligt ansiktsuttryck som försökte förstå om det han sa verkligen var sant. Och det var det. 
Jag vet inte vad som fick honom att ändra sig, men gladare än så har jag inte känt mig på länge. Och jag behövde verkligen känna det där lyckoruset just nu. 

På kvällen förlovade vi oss dessutom. Efter vi hade bokat resan till Karpathos.
Det går bra nu!