Mormor lever fortfarande, men hon blir bara sämre och sämre.
Jag har varit med familjen på sjukhuset mest hela tiden det senaste, förutom igår då vi hade kurs i stallet som jag var med och arrangerade och inte kunde lämna över på någon annan.
Men idag har vi hunnit vara där både förmiddag och kväll. Mormor ligger mest och sover. Hon drömmer mycket och pratar i sömnen, men rätt som det är har hon sina klara ögonblick då hon är medveten om vad som händer och sker runtomkring. Dessa ögonblick blir färre och färre.

Jag fick en ensam stund med henne ikväll då hon hade ett av sina klara ögonblick, innan mamma och morbror hade hunnit dit. Då sa hon att jag inte ska tänka på att hon ligger på sjukhus, utan att vi ska åka till Grekland ändå.
- Alla människor kan ju bli sjuka och hamna på sjukhus, sa hon.
- Ja, men alla människor är inte min mormor, svarade jag.
- Äh, så ska du inte tänka, sa mormor med ett leende och somnade om.
Nästa gång hon vaknade upp började hon mumla något osammanhängande om potatismos.

Jag vet att hon vill att jag ska åka, men det känns ändå vemodigt att lämna familjen i den svåra stund som vi alla befinner oss i nu. Mamma tycker också att vi ska åka. Hon menar att det finns ju ingenting jag kan göra åt situationen ändå, vilket hon förvisso har rätt i. Vi vet ju inte hur länge hon kommer att ligga såhär sjuk heller, det kan dröja flera veckor, eller hända i natt. Varje gång jag lämnar henne på sjukhuset så säger jag farväl. Eftersom vi aldrig vet om vi kommer få se henne i livet nästa gång vi kommer.

Medan vi sitter där på sjukhuset och mormor sover, så brukar vi spela yatzy eller lösa suduko, eller bara prata lite lågmält. Men jag tror hon tycker det är skönt att vi är där.

Jag klarar inte av att jobba, så jag har tagit ledigt. Jag skulle egentligen på kurs tis-ons, men den kommer jag troligtvis att ställa in. Det ger mig två dagar till att hinna säga farväl till mormor innan vi åker till Grekland.
Jag klarar inte av att ta några beslut, det är nästan så att jag har svårt att ge sonen något svar när han frågar "Kan vi köpa apelsinjuice?" för jag är så splittrad eller tom i huvudet att jag inte vet någonting.
Jag orkar inte svara ens mina närmaste vänner i telefon, det är knappt så jag orkar svara på sms.
Jag orkar inte ta tag i någonting alls. Det är massor kvar att packa upp här hemma efter flytten fortfarande, men jag orkar inte. Världen har verkligen stannat upp och det enda jag kan tänka på är att jag hoppas mormor får dö snart, men får samtidigt dåligt samvete över att jag önskar henne död.

Det här är bland det jobbigaste jag har gått igenom. Utan tvekan.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Augusti är här. Jag har en månad kvar hemma innan jag går tillbaka till jobbet. Separationsångest deluxe. Jag ser egentligen fram emot att jobba, men det är bara det här med att få tiden att räcka till för allt annat utöver jobbet. Om en månad kommer...

Den åttonde veckan är här, snart springer jag 30 minuter i sträck! Jag var ute i motionsspåret igår och sprang då 20 minuter i sträck, detta ska jag enligt programmet successivt öka så att jag når mitt mål i slutet av veckan. Om inte det förbannade h...

Det har gått en månad lite drygt sedan jag skrev sist. Vädret har varit på min sida och jag är ute så mycket jag bara kan om dagarna. Hela maj månad har varit underbar! Nu är jag inne på min sjätte vecka på löpträningsprogrammet. Jag springer 9 minut...

Jag följer ett "lär-dig-springa-30-minuter-i-streck-på-8-veckor"-program (du hittar det här: http://www.babyvarlden.se/Kronikor-Olga-Ronnberg/Olgas-snabba-joggingskola/) och var ute i motionsspåret i måndags kväll. Det var inte särskilt jobbigt att g...

Jag försvinner mer och mer från internet. Både på facebook och bloggen. Misstänker att det är våren som tagit mig i sitt grepp, då jag hellre är ute än inne. Dottern lärde sig dessutom krypa igår, så nu finns inte mycket tid över för statusuppdaterin...