Jag glömde min mobil i stallet när jag var där igår kväll. Kom på det när jag stod i hissen på väg upp till lägenheten och då var det inte läge att åka tillbaka för att hämta den. Skulle ju snart dit igen och nuförtiden är det ändå så sällan som folk ringer till mig. 
Men vad ovant allt känns utan mobil!
Brukar alltid kolla klockan på mobilen de tillfällen dottern vaknar om nätterna eftersom vi inte har någon annan klocka i rummet, men det kunde jag ju inte göra nu. Inte heller kunde jag ställa något alarm, som jag annars gör på mobilen. 
I vanliga fall brukar jag inte ställa något alarm heller, nu när vi är lediga om dagarna, men just igår somnade dottern så himla sent och jag var tvungen att komma upp i tid för att hinna tillbaka till stallet där vi skulle hjälpa bonden köra ut hö. 

Sambon fick ringa hemtelefonen från jobbet och väcka mig klockan 08.00 och det var tur att han gjorde det, för både jag och lillan hade nog kunnat sova både en och två timmar till. 
Förberedde mig på en heldag i stallet med dottern och packade ner både lunch och mellanmål till oss båda innan vi åkte iväg kl. 10.00. 

När jag kom fram till stallet och såg den kvarglömda mobilen på hyllan i sadelkammaren så upptäckte jag att batteriet var så gott som dött. Stängde därför av telefonen för att spara lite batteri tills dess att jag skulle åka hem.
Hjälpte bonden när han kom och pysslade därefter med hästarna. Hade bestämt mig för att raka av hovskägget på min bjässe, då jag håller på och behandlar honom mot fotskabb nu. Men för att kunna göra detta i lugn och ro behövde jag få dottern till att sova i barnvagnen. För att få henne att somna behövde vi gå en promenad, så jag tog barnvagnen med ena handen och hästen i den andra och knatade iväg. Måste ha sett ganska roligt ut, där jag kom gåendes med min enorma häst i "koppel" bredvid barnvagnen. Men han var så snäll. Lunkade på och skötte sig exemplariskt.

Mycket riktigt somnade dottern i vagnen, så när vi kom tillbaka till gården ställde jag vagnen en bit ifrån mig innan jag band fast bjässen och rakade bort skägget. Han såg så himla fånig ut efteråt! Eftersom han normalt har så väldigt mycket skägg och nu plötsligt bara hade ben, så såg det så väldigt oproportioneligt till den långa rufsiga manen. Så den tänkte jag också raka av. Mest för att eksemperioden börjar nu snart och det är lättare att behandla utan allt trassel. Även om det tar emot litegrann nu när manen har blivit så lång.
Klockan var då 13 och jag slog på mobilen för att knäppa några kort på min hästs nyrakade ben. Tyckte det var ett under att mobilen inte dog, det fanns liksom inte ett enda batteristreck kvar, inte ens det där sista illröda strecket som talar om att telefonen kommer att dö jävligt snart om du inte laddar den.

Vid det här laget hade dottern vaknat, så jag tyckte det var dags för en paus och lät bjässen gå ut i en mindre rasthage under tiden som jag och dottern åt lite lunch. Satt på altanen i solen och kunde till och med ta av mig tröjan, då det blev så himla varmt och gott i solen. +17 grader stod termometern på!
Plötsligt ringde telefonen.
Det var grannen.
Jag svarade snabbt och sa att telefonen kommer att dö vilken sekund som helst, ifall jag försvann.

Grannen frågade om jag var hemma (på engelska, ska tilläggas, då hon är från Taiwan och inte talar så mycket svenska). Jag förklarade att jag var i stallet och tänkte vara kvar där i några timmar till.
Hörde på grannen en slags oro i hennes röst, för hon behövde hjälp med en sak.
Jag frågade vad hon behövde hjälp med och bad henne säga det fort, då jag var livrädd att batteriet skulle lägga av.
Grannen berättade då att hon var på sjukhuset p.g.a njursten och att hennes man behövde åka till Kina om några timmar. Hon undrade därför om jag kunde hjälpa henne med deras barn, de två döttrarna i åldrarna 9 månader och 3 år.
Självklart kunde jag det. Jag kan klippa manen en annan dag, tänkte jag, och sa att jag kunde skynda mig hem.
Helt otroligt fungerade batteriet fortfarande.

Det blev till att snabbt plocka undan och spola av hästens ben innan jag släppte ut honom i stora hagen igen. Knappt en halvtimme senare packade jag in dottern i bilen och körde hemåt.  
Skickade ett sms till grannen på vägen;
"I'm on my way home now. Don't worry. I will take care of your kids as long as you need!"

Knackade på granndörren när jag kom hem. Mannen öppnade. Vi pratade lite och han sa att han skulle försöka få tag i sjukhuset och se hur det var med henne, för om hon behövde stanna kvar över natten så skulle han stanna hemma. 
Jag sa åt honom att han kunde knacka på när han visste hur det blev och att jag nu skulle vara hemma resten av dagen. Men jag kunde absolut passa barnen, det var inga problem.

Kl. 14.30 ringer det på dörren. Jag tar dottern på höften och öppnar. Utanför står treåringen med sin pappa som håller 9-månadersbebisen i famnen. I ena handen håller han ett halvt paket blöjor.
- Vi ska komma in till dig! berättade 3-åringen och hade redan klivit ur sina blåa stövlar.
- Ja, det får ni så gärna göra, svarade jag.
Mannen berättade då att frugan var på röntgen, men att hon troligtvis skulle få komma hem ikväll. Sen fick jag ett par nycklar hem till dem, ifall jag behövde hämta andra kläder till barnen m.m

Timmarna gick ganska fort, med så mycket liv och rörelse i hemmet. Treåringen var precis överallt hela tiden, hämtade grejer och ställde frågor. 
- Vad är det här? Vad har du den till? Varför då? Kan jag få den? Gillar du den? Jag vill också ha! Vad är det för nåt då? Har du smakat den här? Kan jag få glass? osv osv...
9-månadern kröp runt och ställde sig upp mot allt som gick att ställa sig upp emot och just då var jag väldigt glad åt att dottern inte lärt sig krypa än, utan hon var ganska nöjd med sina leksaker på mattan.
Jag försökte ge båda bebisarna lite morotrpurée med varierad framgång, under tiden som treåringen satt och målade vid (och förmodligen på) köksbordet. Min dotter åt väl tre skedar, grannflickan en halv.
Var lite orolig att hon inte hade ätit så mycket innan hon kom över, men än så länge verkade hon inte ledsen för iaf.
 
Vid 17-tiden blev båda småtjejerna trötta. Jag viskade till treåringen att vi behövde vara lite tysta nu och mutade henne med en glass om hon åt den stilla i fåtöljen framför barnkanalen. Det gick hon med på. 
Ammade min dotter till sömns och när hon somnat på golvet kunde jag lägga den andra lilltjejen bredvid. Hon brukar bli ammad av sin mamma under dagarna fortfarande då hon är lite kinkig med maten och var säkert jättehungrig. Så jag erbjöd henne bröstet som hon tog utan problem och åt som bara den! Det kan säkert råda lite delade meningar i huruvida man ska/bör amma andras barn, men i det ögonblicket hade jag inget bättre alternativ. Snart hade även grannflickan somnat gott på mattan. 
Vilken lättnad när det fungerade!

 
 
Jag fick väl åtminstone en halvtimmes andningspaus innan dottern vaknade igen och strax därpå även granntjejen. 
Treåringen hade hållt sig förvånansvärt lugn och jag berättade för henne att vi skulle laga pannkakor snart så hon också kunde äta litegrann. 
Som tur var kom sambon hem från jobbet, så han kunde steka pannkakor medan jag höll koll på barnen. Vi har ju en trappa i lägenheten mellan de båda våningarna, men har inte skaffat någon barngrind ännu, så det gällde att inte vända ryggen till, för grannflickan tyckte ju trappan var jätteintressant. 

När klockan närmade sig 19 kom jag på att jag inte hade kissat på nästan hela dagen och skulle bara springa på toa. Sambon satt på golvet och försökte underhålla barnen, men när grannflickan såg att jag försvann blev hon jätteledsen och började gallskrika. Då blev dottern rädd och skrek sig halvt fördärvad. Då blev grannflickan rädd för att dottern skrek och skrek ännu högre. Jag flög ut ur badrummet med byxorna halvknäppt och fick ta en tös på varje höft och trösta så gott jag kunde. Samtidigt hade treåringen kommit på en jätterolig lek som gick ut på att lägga alla våra soffkuddar i en hög på golvet.
Kände att det började bli lite svettigt just då.

Som tur var så dröjde det inte länge till innan grannen knackade på dörren. Både jag och sambon drog en lättnadens suck. Självklart hade vi löst natten om det hade behövts, på ett eller annat sätt hade det väl gått, men just då var det väldigt skönt att grannen kom hem.
Hon kom med en pizza till mig, så hon hade nog förstått att jag inte hade haft tid att äta. Under tiden vi pratade grät hon och var så otroligt tacksam, kramade mig flera gånger och kallade mig "lifesaver". 
Att se den uppriktiga tacksamheten gjorde det värt alla tuffa timmar med barnen.

Lite senare under kvällen ringde hon in till mig och rådfrågade mig om tabletterna hon hade tagit. Hon sa tack flera gånger om och visste inte vad hon kunde göra för att återgälda det. 
Jag behöver ingen återgällning. Jag vet att hon hade gjort samma sak för mig, så att hjälpa henne med barnen tvekar jag inte en sekund på. 
Jag har även erbjudit mig att avlasta henne litegrann imorgon, eftersom hennes man nu sitter på ett flygplan på väg till Kina och jag vet att hon har ont. 

Men jag kan inte låta bli att tänka - vilken tur att hon nådde mig på mobilen.
Var det ödet, eller var det en slump?

"Kommer en dålig nyhet kommer oftast flera"
"När dynga jäser, då jäser den över alla bäddar"
"Vårt korta liv blir längre genom olyckor"

...och så vidare. Varför är det alltid så?

Jag har försökt få tid att skriva i bloggen massor av gånger det senaste, men inte lyckats få något tillfälle i lugn och ro. Händer inte det ena, så händer det andra. 

Bortsett från dotterns RS-virus, sonens berusade farföräldrar och morfars cancer, så råkade jag dessutom spräcka trumhinnan med en örontops för ett tag sedan. Gjorde förbannat ont vid tillfället (tips: peta inte öronen med tops. Vrid absolut inte på huvudet om någon ropar på dig. Särskilt inte om du i samma veva trycker in topsen, för då gör det J Ä V L I G T ont!), men det gick över under dagen så jag tänkte inte mer på det.
Dagen efter hade det runnit lite blod ur örat, men inte heller då gjorde jag någon vidare reflektion. Förrän i söndags - då började örat dunka och banka, det började kännas som en öroninflammation.
Besökte därför vårdcentralen i måndags. Läkaren tittade i örat och skrev ut penicillin, kortisonsalva och värktabletter. Besöket tog max 5 minuter, varav 4 av dem gick åt till att skriva e-recept.

I onsdags började det göra ännu ondare. Det sved inuti örat och jag kunde knappt gapa eller tugga utan att det gjorde så ont i örat att jag knappt visste vart jag skulle ta vägen. Dunkandet fortsatte och dessutom hade örat och området runt omkring börjat svullna upp. Jag grät, som ett förtvivlat litet barn, då det gjorde så ont.
Jag hade stått ut hela dagen, så först framåt kvällen ringde jag sjukvårdsupplysningen. Jag ville mest bara veta när penicillinet skulle börja göra sin verkan, för jag hade ju ändå knaprat tabletter i några dagar. Sköterskan jag talade med blev dock orolig över svullnaden. Hon ville rådfråga öronspecialisten på Sahlgrenska och när hon gjort det ringde hon upp mig och beordrade mig "åk dit".  

Så jag gjorde vad jag blev tillsagd och satt i väntrummet på akuten i tre timmar, snyftandes i ett hörn då det fortsatte göra så förbannat ont, innan jag tillslut fick träffa örondoktorn. 
Han rengjorde örat och gav mig en ny antibiotika, ny kortison och nya värktabletter, som jag skulle ta istället för det som läkaren på vårdcentralen gett mig två dagar tidigare. Dessutom lindade han in örat i ett bandage som jag får knyta runt huvudet, så jag ser ju inte riktigt klok ut.
Jag har infektion och inflammation i nedre hörselgången. "Det gör oftast väldigt ont", konstaterade läkaren. Jotack, jag känner det...
Det gör fortfarande förbannat ont och nu är det två dagar sedan jag satt på akuten. Men nu får jag ta lite fler värktabletter och jag som aldrig tar något smärtstillande annars har knaprat piller som aldrig förr. Dagtid går det hyfsat bra, för då håller jag mig sysselsatt, men nätterna är djävligt jobbiga. Jag har nog inte sovit ordentligt på fem dygn. Vaknar när jag vrider mig och får ont. Går upp och tar ännu en tablett, sedan ligger jag och våndas innan den börjar verka och jag kan somna om igen. I natt bunkrade jag upp en massa kuddar bakom mig och satt upp och sov, då blev trycket lite mindre på örat, men jag sov inte speciellt gott kan jag ju inte påstå. 
Återbesök på ÖNH-avdelningen imorrn för uppföljning. Måtte penicillinet kicka in snart!

Som om det inte vore nog, så fick vi lite andra tråkiga nyheter som jag inte kan gå in på ännu och jag vet inte heller hur det kommer att påverka framtiden. Den som lever får se.  

Nåväl. Efter regn kommer solsken, inte sant?

Dottern tillfrisknade från sin förkylning efter några dagar, som väl var, och mår nu bra. Hon blev 7 månader för några dagar sedan och håller precis på att komma på hur man gör när man kryper, men har inte riktigt fått till det ännu. Det är väldigt spännande och roligt att titta på henne i hennes försök. Hon och tonåringen (och hästen) lyfter verkligen min dag. Under mörka stunder när jag kan tänka på vilken ond värld vi lever i och funderar över hur rätt det är att sätta barn till livet när allt är så ondskefullt, så lättar tankarna när jag tittar på mina barn. Det lyser godhet över dem och hoppet för den framtida världen tittar fram. Vi måste helt enkelt sätta fler barn till världen så vi goda kan övervinna de onda. 
Oj, undrar om det är tabletterna som får mig att flumma iväg såhär...

Morfar har fått bromsmedicin på njurcancermottagningen. Det är för tidigt att säga hur den påverkar honom, då han började med den i förrgår, men förhoppningsvis ger den oss lite mer tid tillsammans.
Jag har sedan vi fick reda på hans sjukdom försökt att träffa honom oftare och försöker uppskatta varje samtal vi har. Under denna tiden har jag kommit fram till att vi är så otroligt lika i sättet, morfar och jag.
Han tar heller aldrig värktabletter. Han skämtar bort allvarligheter, men han ser ljust på framtiden och är en otroligt stark man psykiskt, något jag beundrar alldeles kolossalt mycket.
Om den här bromsmedicinen kan ge oss i alla fall ett år till, så ska jag ta tillvara på varje dag.