Imorse tog vi den sista promenaden tillsammans. Jag ville att hon skulle få röra lite på sig, då hon resten av förmiddagen skulle tillbringa timmarna i en hästtransport som skulle ta henne hem till sin ägare i Södertälje. 
Det har varit en fin tid ihop med Rose. Jag fick hem henne som foderhäst i oktober 2010 efter att sonens ponny Ricky dog efter en senskada samma sommar. Vi ville ha en till häst att rida på då både sambon och lillgrabben börjat rida lite smått. Sonens intresse har sedermera varit ganska svalt, så det är mest jag som har ridit Rose och sambon som ridit min egen koloss Kevin. Och det har varit helt underbart. Rose blev en familjemedlem. Snäll, trygg och positiv. Alltid pigg och framåt. Det bästa av allt var att jag och sambon fick ett delat intresse. Sen vet jag inte om han gjorde det enbart för min skull, men jag tror faktiskt att han hade roligt de flesta av våra ridturer tillsammans. Om inte annat så tror jag att han definitivt har fått en större förståelse för att jag tillbringar så mycket tid i stallet hos de fyrbenta vännerna. 

Så imorse kom då hennes ägare och hämtade hem henne igen. Hon har längtat efter henne och jag är glad för deras skull. Jag vet att Rose kommer att få det bra och jag hoppas att hon kommer att trivas på sitt nya ställe.
Det kom ju även rätt lägligt, att hon ville hämta hem henne nu när vi snart ska ha barn.

Men samtidigt känns det så tomt.

Om hennes ägare inte hade beslutat sig för att ta hem henne så hade Rose mer än gärna fått stanna kvar på gården. 
Jag kommer att sakna henne enormt mycket.