Mormor ligger fortfarande på sjukhus. I samma ensliga rum bredvid sjuksköterskeexpeditionen som tidigare. Men nu är det inte mycket av henne kvar. Armarna och benen som tidigare varit så svullna är mer som skelett med lite skinn på. Mormor som alltid har haft lite hull börjar tyna bort allt mer. Den mormor som jag minns henne kommer aldrig att komma tillbaka.

Idag hade jag och mamma ett samtal med hennes läkare. Vi satte oss i ett enskilt rum där läkaren förklarade att hon och hennes kollegor skulle ta ställning till var mormor kommer att tillbringa sin sista tid - om det blir på ett hem eller på en annan avdelning på sjukhuset, men hon betonade att hon aldrig kommer att komma hem igen. Jag frågade läkaren hur länge hon trodde att mormor hade kvar, men hon svarade att "det är det endast Gud som vet". Hon kan ligga såhär i veckor, månader eller bara några dagar.
Jag sa att det känns lite frustrerande, eftersom de sa precis samma sak sist - fast då rörde det sig om timmar - och helt plötsligt blir hon såpass bra att hon fick komma hem igen. Och nu känns det som om de säger samma sak igen, samtidigt som vi själva vet och upplever att hon är i betydligt sämre skick nu än vad hon var sist.

Vi uttryckte vår önskan om att det skulle få gå fort, att det inte är ett värdigt liv att ligga såhär och ha så ont som hon har. Läkaren sa att det är bra att vi är medvetna om vad som händer och att hon kommer att anteckna vad vi sagt. Hon nämnde också att mormor har svårt att svälja tabletter, så nu får hon det bara intravenöst. Hon sa också att de inte kommer att göra några återupplivningsförsök om hjärtat skulle stanna. Men det har vi förstått sedan länge och mormor hade inte heller velat att de gjorde det.

Jag frågade läkaren, med tanke på att mormor inte längre äter någonting, om det inte brukar gå lite fortare då?
Då berättade hon att man kan leva utan mat i 40 dagar. Hon förklarade också att det är en svår fråga huruvida de skulle sätta dropp eller ej, med tanke på att mormor är på ett sjukhus vars uppgift är att rädda liv, men i mormors fall så finns det ingen anledning att ge henne det. I hennes fall skulle det bara innebära att kroppen samlar på sig vätska och att hjärtat inte orkar pumpa runt allting, och mormor skulle slutligen kvävas av sina egna vätskor.
40 dagar. Jag hoppas innerligt att hon slipper ligga såhär i 40 dagar.

Det var en riktig tuff dag idag. Mormor yrade mycket och var inte bekväm med någonting. Hon ropade på "mamma" och sa "aj aj aj" hela tiden, men varje gång vi frågade om vi kunde hjälpa henne med något så svarade hon att hon inte hade ont någonstans och att hon inte visste vad hon ville. Hon bara fortsatte att jämra sig med rynkad panna. Kanske är det dödsångesten som tar sig i uttryck?
Hon fick både smärtstillande och lugnande vid flera tillfällen, men det hjälpte ändå inte och i flera timmar låg hon och jämrade sig och ropade på sin mamma.

Jag var övertygad om att hon skulle få somna in på midsommarafton, men nu har det gått ytterligare två dagar till. Det känns verkligen som att döden närmar sig nu. Tidigare i förra veckan var hon ändå med vid några tillfällen. Då kunde hon halvsova och plötsligt vakna till för att fråga om vi hade stickat något åt bäbisen än, eller om vi hade kommit på några namn. Men idag har hon varit tämligen okontaktbar.
Hon varken äter eller dricker utan ligger bara och yrar och har ont. Idag slog hon vid ett tillfälle upp ögonen och tittade på mig och jag frågade om hon kände igen mig, men hon svarade nej. Jag tror inte hon såg ordentligt.  Vi fick i henne lite vatten och några klunkar svampsoppa, men det var nog också det enda hon fick i sig på hela dagen. 
Det var oerhört tungt att sitta så många timmar hos henne idag och dela hennes oro. Man känner sig så enormt maktlös. När det inte finns någonting vi kan göra för att hon ska må bättre.

Kan hon inte snälla få komma till ro någon gång?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Augusti är här. Jag har en månad kvar hemma innan jag går tillbaka till jobbet. Separationsångest deluxe. Jag ser egentligen fram emot att jobba, men det är bara det här med att få tiden att räcka till för allt annat utöver jobbet. Om en månad kommer...

Den åttonde veckan är här, snart springer jag 30 minuter i sträck! Jag var ute i motionsspåret igår och sprang då 20 minuter i sträck, detta ska jag enligt programmet successivt öka så att jag når mitt mål i slutet av veckan. Om inte det förbannade h...

Det har gått en månad lite drygt sedan jag skrev sist. Vädret har varit på min sida och jag är ute så mycket jag bara kan om dagarna. Hela maj månad har varit underbar! Nu är jag inne på min sjätte vecka på löpträningsprogrammet. Jag springer 9 minut...

Jag följer ett "lär-dig-springa-30-minuter-i-streck-på-8-veckor"-program (du hittar det här: http://www.babyvarlden.se/Kronikor-Olga-Ronnberg/Olgas-snabba-joggingskola/) och var ute i motionsspåret i måndags kväll. Det var inte särskilt jobbigt att g...

Jag försvinner mer och mer från internet. Både på facebook och bloggen. Misstänker att det är våren som tagit mig i sitt grepp, då jag hellre är ute än inne. Dottern lärde sig dessutom krypa igår, så nu finns inte mycket tid över för statusuppdaterin...