Min farmor dog i förrgår, 92 år gammal. Inte mormor, som jag har skrivit om tidigare i bloggen, utan farmor alltså. 
När pappa ringde och berättade att hon hade somnat in så kände jag ingenting. Verkligen ingenting. Han ringde mig en halvtimme efter att det hade hänt och sa att hon hade kämpat i två dagar, när det slutligen hade slutat med en suck i sängen på ålderdomshemmet som hon bodde på de senaste åren. Jag kunde inte komma på något mer att säga än att hon hade levt ett långt och friskt liv och att det säkert var en befrielse att få somna in.
Han var ledsen, det hörde jag. Pappa kommer nog bli ganska ensam nu när han inte har någon mamma att hälsa på längre och det gjorde mig lite nedstämd. Men att farmor dog - det kändes inte alls.

Det är en sådan märklig kontrast om man jämför med min mormor som jag har gråtit floder över trots att hon fortfarande är i livet, men som jag är så otroligt nära och älskar så mycket. 
Jag har inte samma relation till min farmor, eller hade får jag väl skriva, som jag har till min mormor. 
Det beror förmodligen på att min relation till min pappa är som den är och jag har därmed aldrig fått samma kontakt till min farmor som jag har till mormor.

Min mamma och pappa var bara tillsammans under en kort period innan jag föddes. Jag var nog inte ens ett år gammal när min pappa flyttade från Göteborg till sitt barndomshem på Kållandsö utanför Lidköping. 
Av förklarliga skäl - såsom pendlingsavståndet - träffade jag inte min pappa särskilt mycket. De få gånger jag åkte till honom när jag var ett litet barn är lätträknade. Jag hade dessutom alltid sådan tröstlös hemlängtan att han fick köra hem mig igen. Av den anledningen slutade jag åka dit alls och jag tror det fortsatte en bra bit upp i tonåren att jag knappt träffade honom alls. Kanske en handfull gånger om året då han åkte ner och hälsade på hos oss, men det var aldrig några långa besök. Och det kändes alltid väldigt ansträngt.

Det var först efter att jag själv fått barn som kontakten blev mer regelbunden. För min son Daniels skull besökte vi alltid min pappa några dagar varje sommar och har så gjort sedan det att han var liten. Men jag har alltid känt mig som en utböling på den sidan av släkten. 
Det minns jag särskilt väl år 2000 då vi hade stort släktkalas hemma hos pappa för att samtidigt fira min farmors 80-årsdag. Alla mina farbröder, fastrar och kusiner var där. Jag kände mig inte som en del av dem utan kände mig istället extremt utanför. De kände varandra väl och skojade och skrattade hjärtligt med varann, men jag hade aldrig fått lära känna någon av dem. Jag fick känslan av att de istället tyckte att jag var konstig. 
Många gånger har jag beskyllt min pappa för allt utanförskap jag kände. För den besvikna känslan som för alltid sitter inne i mitt bröst. En dov känsla av övergivenhet som kommer att följa med mig hela mitt liv.
Han hade kunnat hålla bättre kontakt med mig. Han hade kunnat försöka lite mer, gjort lite till, kämpat lite hårdare. 

Exakt samma besvikna känsla har jag när det gäller min sons pappa, om inte den känslan känns ännu värre. Han hade också kunnat försöka lite mer. Eller MYCKET mer. Han kan fortfarande kämpa mycket hårdare för att få en bra relation till vår son.
Men det är som att han har gett upp. Och jag kan för mitt liv inte förstå varför.

Det tog slut mellan oss för över åtta år sedan och det var en tuff period. Jag vet att jag har sårat honom och att han är besviken på att jag bröt förlovningen och gav honom det chockartade beskedet att jag inte älskade honom. Det tog över ett år innan han klarade av att träffa mig efter separationen, så redan där fick relationen med vår son sig en ordentlig törn. Men då var han så liten att han inte tänkte så mycket på det. Precis som jag inte tänkte så mycket på varför min pappa aldrig hörde av sig när jag var liten.

Sen kom en period då det gick riktigt bra. När vi bodde i samma kvarter och hade sonen hos oss varannan vecka. Men sedan flyttade han till en annan stadsdel - till frölunda på andra sidan stan. Vi försökte ha Daniel hos oss varannan vecka, men jag märkte snart att han mådde mycket dåligt av det.
Han kom alltid hem efter en vecka hos sin pappa och var på väldigt dåligt humör. Han hade ont i magen och det gick inte bra för honom i skolan. Det tog mig nästan hela min vecka att få honom på bra humör och se lite ljusglimtar i tillvaron, lagom till han skulle tillbaka till sin pappa och det hela började om igen när han kom tillbaka till oss igen.
Så vi kom överens om att det bästa för Daniel vore om han bodde hos oss på veckodagarna och att han kunde vara hos sin pappa på helgerna. Åtminstone var det vad JAG trodde att vi kom överens om.
Hans pappa tycktes tro att Daniel skulle vara hos oss jämt, året runt. Inklusive alla högtider som vi så rättvist delat upp varannan gång mellan oss tidigare - varannan jul - varannan nyår osv - existerade inte längre.
Snart slutade han höra av sig. Sedan gick det inte att få tag i honom. Någon mobiltelefon har han aldrig ägt och på hemnumret hördes bara ödsliga ringsignaler i andra änden. 
Förra året hörde han inte ens av sig på självaste julafton. Gav inte bort någon julklapp och ringde inte heller och önskade gott nytt år på nyårsafton. Sådana där saker som man vill att ens pappa ska göra. Särskilt om man är 12 år. 

Jag är så besviken att jag saknar ord. När jag bröt upp förlovningen med honom kunde jag aldrig för mitt liv se detta hända. I min värld betyder ens barn allt för en, verkligen ALLT. Då beter man sig inte på det här sättet, oavsett vad man anser sig ha för anledningar. Ett litet telefonsamtal någon gång i veckan (eller månaden) kan väl knappast vara för mycket begärt? Och om det nu är jobbigt att ringa - så ett litet sms då? Bara en lite textrad som får Daniel att förstå att hans pappa tänker på honom och saknar honom jättemycket. Att han inte är bortglömd. Att han slipper känna sig övergiven av sin pappa.
Men jag är rädd att Daniel växer upp och kommer få en liknande relation till sin pappa som jag har till min far. 

Nu mår Daniel bra, det är inte det. Han har haft min älskade sambo under större delen av sin uppväxt och min sambo är en underbar låtsaspappa. Utan honom hade nog inte någon av oss mått såhär bra. Han är vår trygghet och stöttepelare i vått och torrt. Och jag vet att Daniel älskar honom också.
Men ens pappa är alltid ens pappa. Och självklart måste det gnaga i honom nån gång ibland. Det kommer att komma dagar då han undrar varför hans pappa aldrig hör av sig. Då han undrar om det är något han har gjort som är fel. Då han kommer att ifrågasätta varför hans pappa inte kämpade lite hårdare för hans skull.

Och en dag kanske hans pappa ringer och talar om att hans farmor är död och han känner samma likgiltighet som jag gör nu...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Augusti är här. Jag har en månad kvar hemma innan jag går tillbaka till jobbet. Separationsångest deluxe. Jag ser egentligen fram emot att jobba, men det är bara det här med att få tiden att räcka till för allt annat utöver jobbet. Om en månad kommer...

Den åttonde veckan är här, snart springer jag 30 minuter i sträck! Jag var ute i motionsspåret igår och sprang då 20 minuter i sträck, detta ska jag enligt programmet successivt öka så att jag når mitt mål i slutet av veckan. Om inte det förbannade h...

Det har gått en månad lite drygt sedan jag skrev sist. Vädret har varit på min sida och jag är ute så mycket jag bara kan om dagarna. Hela maj månad har varit underbar! Nu är jag inne på min sjätte vecka på löpträningsprogrammet. Jag springer 9 minut...

Jag följer ett "lär-dig-springa-30-minuter-i-streck-på-8-veckor"-program (du hittar det här: http://www.babyvarlden.se/Kronikor-Olga-Ronnberg/Olgas-snabba-joggingskola/) och var ute i motionsspåret i måndags kväll. Det var inte särskilt jobbigt att g...

Jag försvinner mer och mer från internet. Både på facebook och bloggen. Misstänker att det är våren som tagit mig i sitt grepp, då jag hellre är ute än inne. Dottern lärde sig dessutom krypa igår, så nu finns inte mycket tid över för statusuppdaterin...