Jag har en granne som tror hon är nån slags övermänniska. Jag gillar inte henne. Särskilt inte efter gårdagen.

Sonen är ute och longboardar med sin kusin och grannpojkarna (sönerna till grannen jag inte gillar). Grabben åker för fort i en backe, råkar styra fel, snubblar omkull och krockar med en passerande man i 40-årsåldern. Daniel hade hjälm på sig, men dock inga knäskydd och fick därmed ett skrapsår på knät som svullnade upp.
Hade han varit yngre hade han nog stortjutit, men nu är han trots allt snart tonåring så han reste sig upp och borstade av sina kläder som om det inte var någon big deal. Mannen han krockade med tog det hela bra och klarade sig också utan några större skråmor. 
Pojkarna tar sig hem och sonen ropar på mig när han kommer innanför dörren. 
- Mamma, Jag behöver lite hjälp! 
Men det är mest "kolla-vad-jag-har-gjort!" istället för "shit-jag-tror-jag-svimmar-jag-har-så-ont"-tonläge.
Jag och sambon håller på och skruvar ihop en ikea-möbel i sonens rum, så jag kliver över brädorna som ligger på golvet och tar med mig sonen in på toaletten där vi börjar tvätta av såret. Det är ett ytligt skrapsår, som säkert kommer bli ett stort fint blåmärke om några dagar, men han har klarat sig lindrigt undan. 
Medan jag går iväg för att hämta desivon och plåster så ringer det på dörren, varpå sonen öppnar.
Det är grannen jag inte gillar som står där och inspekterar hans sår. Jag förmodar att hennes söner hade berättat om incidenten när de kom hem.
Jag är på övervåningen och letar efter medicinlådan som står i bäbisrummet bland en massa andra flyttkartonger vi inte tagit tag i än och går ner för trappan när jag ser hur grannen tvingar sig in och ojar sig med min son i badrummet. 
- Åh, din stackare, det här måste göra jätteont, kom jag ska ta hand om dig! utbrister hon. 
Jag känner hur jag får en rynka i pannan och funderar på om jag borde säga något till henne. Typ - du kan gå hem igen, jag har läget under kontroll, eller nåt. Men jag får inte fram orden och går in i badrummet där grannen sitter på alla fyra och blåser min son på knäet där han sitter på toastolen. 
Jag blev helt paff. Här har hon knött sig in i mitt hem och bara tagit över hela situatuinen, utan att jag bett henne om det. Det hade varit toppen om inte jag hade varit hemma, men nu var både jag och sambon hemma och jag tror att jag - förutom att jag faktiskt också har varit mamma i snart 13 år - också har en grundkurs i medicinsk omvårdnad - klarar av att ta hand om min sons ytliga skrapsår.
Men nähä, det trodde visst inte hon. Eller så ville hon känna sig behövd. Hon rusar hem till sig för att hämta något descificerande. Jag hittar inte sårsalvan utan sätter mig istället och kyler ner sonens svullna knä med några isbitar insvept i en handduk.
Det är verkligen inget farligt sår. Det blöder knappt och kommer läka fort.
Snart rycks dörren upp igen och grannen nästan knuffar undan mig för att komma fram till min son med en första-hjälpen-väska hon tagit med sig.
Sen frågar hon "Vill du ha nånting att bita i? Det här kommer att göra ont" samtidigt som hon vecklar ut en desinfikterande sårservett ur sin förstahjälpen-låda.
Daniel tar en handduk och stoppar i munnen medan hon tvättar rent såret (som jag redan hade tvättat rent...) Sedan tar hon en två meter lång gasbinda och virar runt och säger åt Daniel att han måste ta det lugnt idag. Jag tycker hon skrämmer upp honom i onödan när hon säger åt honom att lägga benet högt, annars kan det börja spruta blod igen (sprutat blod har det aldrig gjort...). 
Jag behöver bita mig hårt i läppen vid det här laget för jag var skitirriterad.
När hon har lindat in min sons knä med ett onödigt stort bandage (såret behöver luft och hade klarat sig med plåster) reser hon sig upp och utbrister stolt "Det märks att jag har fyra söner va?!":
Jag drar inte ens på mungipan utan går ut ur badrummet varpå hon följer efter och säger "Det är bara att hojta om ni behöver mer hjälp!".
- Mmm, jag tror jag fixar det annars, muttrade jag till svar och stängde dörren om henne. 

Efter hon har gått så tror nu alltså min son att han måste vila sig (dvs. han har en ursäkt att sitta framför datorn) och han kan absolut inte gå ut (i det fina vädret) för då kan det börja spruta blod - det har ju grannmorsan sagt. 
Hade jag fått hantera det på mitt sätt så hade han inte tyckt att det var någon big deal, kanske tyckt lite synd om sig själv, men snart gått ut och lekt i det fina vädret igen, istället för att ödsla dötid framför datorn.

Jävla kärring, låt mig vara mamma till min egen son, för fan.