När jag läser mina tidigare blogginlägg så inser jag hur deppig och nedstämd jag låter hela tiden. Men jag antar att det blir den bilden av mig eftersom jag skriver när jag befinner mig i ett sådant känslomässigt tillstånd.
Jag är i vanliga fall - när inte jobbet är för stressigt, gravidhormonerna tar över, sonens pappa är ett arsel, mormor avlider eller när morfar lider av sorg  - en mycket glad och positiv tjej med båda fötterna på jorden. Men jag antar att det är bilder av mig som får komma fram lite senare. 

Prästen som ska begrava mormor ringde mig för några dagar sedan. Mamma orkar inte ta hand om det, så det är jag som har varit kontaktperson både för begravningsbyrån och nu prästen. Jag förstår att hon inte orkar så jag tar på mig det för familjens skull. 
Men när prästen, med sin lugna, stillsamma och typisk prästaktiga omtänksamma sätt att prata med mig i telefon just konstaterade att jag hade fått ta på mig väldigt mycket, så fick jag svälja gråten några gånger. Vi bokade in ett hembesök hos morfar, så att prästen kan träffa hela familjen och då vi ska gå igenom lite detaljer inför begravningen. Jag hoppas att det också kan hjälpa morfar litegrann - att få prata med någon utomstående.

Morfar är fortfarande ett orosmoment för oss i familjen. Jag har varit hemma hos honom och suttit som sällskap och bara pratat en stund några dagar denna veckan. Han sover inte om nätterna, han ligger och tänker på allt med mormor, allt som de gjort och upplevt tillsammans, och som han säger så är det ingenting man bara kan glömma över en natt. Han var så upprörd över folk som säger att "tiden läker alla sår", för han menade att det gör den inte alls det. Han kommer aldrig läka efter det här.
Jag höll med honom och sa att man aldrig glömmer, men att det såsmåningom blir lite lättare att leva med. Just nu är mormor så otroligt saknad av oss allihop och säkert allra mest av sin äkta make, men med tiden så blir det lite lättare att minnas henne med ett leende på läpparna istället för ett tungt hjärta fyllt av saknad och längtan. 
Morfar berättade att Gerhard, en av hans pingiskompisar, förlorade sin fru för några år sedan. Gerhard hade berättat att det var tungt till en början just efter hennes bortgång, men att det blev ännu värre efter ett halvår. 
Det kändes som om morfar var orolig för att han också skulle känna så.

För att få morfar på andra tankar så bjöd jag med honom, mamma och morbror Christer till stallet på en grillkväll där jag och sambon stod för maten. Det var trevligt, men efter att maten och efterrätten var uppäten så behövde morfar gå på toaletten och utedasset i stallet passade inte riktigt hans behov, så då blev han gnällig och behövde åka hem ögonaböj, vilket resulterade i att det blev en ganska abrupt avslutning på den annars så trevliga kvällen, när mamma och Christer fick skynda sig att åka iväg. Nåja, det var värt ett försök iaf...

Eftersom mamma jobbar denna veckan har hon bett mig ringa till morfar och påminna honom att ta sina tabletter och sin insulinspruta. I går hade han glömt ta sina tabletter och idag frågade han mamma hur man gjorde med insulinsprutan, då han hade glömt bort det.

När jag ringde honom i morse, vid 9.45, så sa han att han precis kommit tillbaka med Rasmus från en morgonpromenad och att han just skulle äta. Tabletterna låg på bordet. 
När mamma ringde kl. 11.00 sa han samma sak till henne...

Hon fick iaf i honom två lugnande tabletter nu ikväll, så förhoppningsvis kan han sova lite bättre i natt, men det känns ändå jobbigt. 
Nu är han ju ensam liksom. Och om han glömmer att ta sin viktiga medicin så kan det bli ännu värre. Mamma tror att han har börjat inse att mormor är borta nu, för som han har varit idag har han inte varit innan. Sorgeprocessen har väl sina egna steg man måste gå igenom, som ser olika ut för olika personer, antar jag.

Jag hoppas att det blir bättre efter att prästen har gjort hembesök (han kommer på lördag), men i övrigt tycker jag att det är konstigt att ingen har frågat familjen hur vi mår och om vi behöver prata med någon. Jag förmodar att det är var och ens ansvar, men har man en gammal morfar som inte gärna öppet pratar om sina känslor, så kommer han aldrig själv att ta tag i den biten och gå och prata med någon. Det måste vara någon utifrån som erbjuder sig och som frågar rakt ut hur han mår. Även om vi är bra på att fråga honom hur han mår så tror jag ändå att han öppnar sig på ett annat sätt för en som inte tillhör familjen. 

Jag bara hoppas att han får styrka nog att gå igenom det här, annars dröjer det inte länge till innan han också lämnar oss för att göra sällskap med sin älskade.