Igår var mormors begravning. En liten skara människor samlades utanför kapellet på kyrkogården och meningar som "nu träffas vi av en tråkig anledning igen.." kunde höras titt som tätt bland släktingarna som annars inte träffas särskilt ofta. 

Prästen kom och tog oss i familjen i hand och gav oss en kram kind mot kind i kapprummet en stund innan vi gick in i själva begravningsrummet. Prästen kramade om morfar länge och sa tröstande att dagen nu var kommen när morfar skulle säga adjö till sin kära och lämna över henne till Gud. Morfar nickade sorgset och prästen fortsatte tröstande att han hade bett för honom. 

Min pappa dök också upp. Men han gjorde det inte för min skull, utan för min mammas. Det märktes så tydligt. Han grät så fort han kom fram till henne och därför var det också svårt att höra vad han mumlade, men något om att han var ledsen för hennes skull. När prästen sedan hälsade på min pappa så sa pappa lite förvirrat att "ja...jag var med...jag och..." också nickade han bort mot min mamma, så jag avbröt honom och förklarade för prästen att det var min pappa. Hade inte det varit enklare att säga bara? "Jag är pappa till..."? Nåja. 

Så fort vi kom in i begravningsrummet började tårarna rinna på mig. De hade lagt en fin pläd över kistan och smyckat rummet med alla blomsterkransar som folk skickat. 
Organisten spelade stycket "Kristallen den fina" och sedan började prästen prata. 

Jag har svårt för begravningar. Mycket tror jag beror på att jag inte är troende själv, så när prästen står med ryggen mot församlingen och ber med armarna upp mot korset på väggen, så har jag väldigt svårt att ta in det som sägs. 
Att vi nu lämnar över mormor till evigheten, att hennes tid på jordelivet var kommen och att Herren kallade på henne från andra sidan tröskeln. 

Vi sjung tre psalmer (Tryggare kan ingen vara, Närmare Gud till dig samt Blott en dag) och prästen pratade lite emellan dem. Han återberättade fint om mormor, från det han snappat upp efter samtalet hemma hos oss några veckor tidigare. Så det var en fin begravning. Inte ett öga var torrt efter att vi alla lämnat våra rosor på kistan och sagt några sista ord. Bach's "Air" spelades som avslut.

Men jag kände inte att det här blev ett avslut för mig, som så många ser det som. Det här är inte mitt sista farväl. Avslutet fick jag på sjukhuset när jag såg henne ligga död i sängbädden. Men jag kommer aldrig att ta helt farväl, för hon kommer alltid att finnas i mitt hjärta. Begravningen var bara "överlämningen" enligt kristen tradition. Jag hoppas dock att det kändes som ett avslut för morfar så att han kan bearbeta sorgen lite lättare och så småningom gå vidare med sitt liv. 

Jag tänker på mormor varje dag, men det är inte alltid jag gråter. Men hemma hos pappa kom en riktig våg av extrem saknad svepandes över mig och jag grät så det sved i hjärtat. Jag saknar henne så fruktansvärt mycket.
Ibland är det så ofattbart och svårt att greppa att hon faktiskt är borta på riktigt. Det kommer ta tid att vänja sig vid att inte längre ha henne hos oss. 

Älskade lilla mormor, jag älskar dig.