Jag drömde om mormor i natt. Det kändes fint. I drömmen var hon pigg och glad, trots att hon fortfarande befann sig i någon slags sjukhusmiljö. Hela familjen blev så glatt överraskade när hon pratade som hon gjorde förr och hade den där livsglädjen i ögonen. Hon hade inga problem med sina fötter eller hjärta och hade betydligt mer ork. 
I ett annat ögonblick i drömmen så kom hon gåendes som om hon aldrig haft ont och jag omfamnade henne när hon kom emot mig och utbrast "nejmen, vad roligt att du kan gå idag!". Mormor har inte kunnat gå det senaste året, mer än några få steg från rullstolen till sängen/toaletten. 
Mormor log mot mig och jag kramade om henne och sa "mormor, jag älskar dig. Jag älskar dig verkligen!". Sedan grät jag. Och hon med. 

Därefter var det något som väckte mig. 
Det kändes fint att få drömma en bra dröm om henne. 
En del av mig vill tro att det är hennes sätt att förmedla till mig att hon mår bra nu, att jag inte ska vara ledsen. Där hon är nu kan hon gå och hon har inte ont. Och tänker jag på det sättet känns det fint. 

Den andra delen av mig som är lite mer tveksam och mer vetenskapligt lagd ignorerar jag för tillfället.