Jag tog med mig sonen och hans ett år äldre kusin och åkte till Skara sommarland i onsdags, därefter åkte vi hem till min pappa på Kållandsö utanför Lidköping och stannade där i fyra dagar.

Jag tror jag har nämnt tidigare att min och pappas relation inte är den bästa. Jag ska väl inte säga att den är dålig, men min pappa är mycket speciell och det är få personer jag lyckas irritera mig på så som jag irriterar mig på honom. 
Han är så klumpig och säger opassande saker vid helt fel tillfällen utan att tänka på det. Och om han ska berätta om något som har hänt så slutar det alltid tragiskt. Jag har otaliga exempel på historier han har berättat för mig, där twisten är att någon dör eller blir skadad för livet eller andra tragiska slut så man blir helt deprimerad. Ett annat exempel är när familjen (både min och sambons) samlades på min födelsedag, då vi berättade för de som inte redan visste att jag var gravid och min pappa (givetvis) drar en historia om någon avlägsen släkting han hade som fick ett dödfött barn efter att navelsträngen strypt bäbisen i magen. Tack för den, liksom. Smidigt...

Eller som nu när vi kom hem till honom i onsdags kväll, barnen spelade dataspel och jag satt i vardagsrummet och bläddrade igenom en tidning när pappa började prata om farmor som dog någon vecka innan min mormor. Jag lyssnade och berättade sedan att min mormor dött och att begravningen är på torsdag. Hans sätt att hantera sådana här konversationer irriterar mig. Han tröstar inte. Han beklagar inte. Istället går han och hämtar en broschyr med gravstenar som jag kan bläddra i. Schysst.

- Vi ska inte ha någon gravsten till mormor. 
- Jasså, varför inte då?
- Hon ville inte ha det.
- Vill inte morfar ha det då? Som minne?

- Nej, han vill inte gå emot hennes önskan och vi tycker det är bra att hon får spridas i minneslunden. Trots att vi bor så nära minneslunden är det så sällan vi besöker gravarna, det är bättre att ha en minneslund istället.

- Vad tråkigt. Ofta ångrar man sig efteråt. Man vill gärna ha en plats att gå till för att sörja.

Suck.
- Men vi vill göra som mormor vill...
- Ni kommer säkert att ångra er, det brukar man göra.

Tack för de tröstande orden, pappa! Känns bra...
Irriterad som ett bi började jag bläddra i min tidning igen för att markera att konversationen var avslutad. Broschyren med gravstenarna förblev liggandes orörd på soffbordet.

Dag två säger han något annat klumpigt som gör att jag går runt och är superirriterad ännu en gång.
Han började bland annat prata om att Daniel är så liten och späd, att han är så mager och ställde frågan "äter han verkligen ordentligt?". 
Min son är inte mager! Han är spänstig som en normal tolvåring som är ute och leker om dagarna bör vara. 
När han inte gnällde på att Daniel är mager, så var det att vi åt för sent om kvällarna. "Ska ni verkligen äta nu? Jag förstår inte hur folk kan äta efter klockan 19 på kvällen..." 
Eller så var det att killarna var uppe för sent på kvällen. Han skulle helst se att alla gick upp kl 07.00 på morgonen.

Jag svarade kort och gick gärna iväg när han började gnälla, för att jag helt enkelt inte orkade lyssna på en inskränkt man som knappt varit delaktig i mitt liv tidigare - varför skulle han ha något att säga till om nu?
Efter tre dagar slog det mig också att han inte någon gång kommenterat min stora gravidmage, eller ens frågat något om hur jag mådde. Även det irriterade mig. Det borde väl varit det första en omtänksam far skulle ha frågat, eller? 
Jag ska inte säga att jag snäste åt honom, men jag tror han förstod att jag vid några tillfällen blev irriterad. 
Men sedan kom jag att tänka på att jag nog inte var den lättaste att ha och göra med heller så då fick jag istället dåligt samvete. Det kan inte vara lätt att ha varit en sådan frånvarande far och nu försöka göra rätt för sig, men gång på gång bara göra fel istället. Eller försöka hitta på samtalsämnen för att konversera med mig, när jag knappt svarar honom, utan är kort i tonen och går iväg. Det kan inte vara så lätt.

Jag försökte efter detta tänka på hur jag själv betedde mig och vistelsen blev lite lättare. 
Sista dagen frågade jag om han hade lite virke jag kunde få köpa, då vi ska bygga om foderkammaren i stallet och han fixade fram ett gäng plank (med hjälp av min underbara sambo) och ska köra ner det med släpkärran nästa gång han ska till göteborg. Det är väl hans sätt att visa omtänksamhet på, antar jag. 

Han är trots allt min far. Om än en mycket speciell sådan...

Hursom, fyra dagar med fistävlande tonårskillar och x-antal timmar spelandes "göteborgsvarvet" (typ monopol), så var det riktigt skönt att komma hem igår. Borta bra, men hemma bäst, så är det ju. 
Jag väntar fortfarande på besked från försäkringskassan, om jag ska få beviljad havandeskap eller ej.
Jag måste få in rutiner i min än så länge lediga vardag, annars kommer varje dag se ut som den här - stillasittande endast iklädd linne och trosor i soffan fram till kvart i fyra på eftermiddagen, frukost alldeles för sent och jag har inte ens kammat håret än. Sambon är på jobbet och jag bara väntar på att klockan ska gå så jag kan åka för att hämta honom och "börja min dag". Suck.
Imorrn ställer jag klockan på 07.00 så jag kommer upp och får nånting gjort. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Augusti är här. Jag har en månad kvar hemma innan jag går tillbaka till jobbet. Separationsångest deluxe. Jag ser egentligen fram emot att jobba, men det är bara det här med att få tiden att räcka till för allt annat utöver jobbet. Om en månad kommer...

Den åttonde veckan är här, snart springer jag 30 minuter i sträck! Jag var ute i motionsspåret igår och sprang då 20 minuter i sträck, detta ska jag enligt programmet successivt öka så att jag når mitt mål i slutet av veckan. Om inte det förbannade h...

Det har gått en månad lite drygt sedan jag skrev sist. Vädret har varit på min sida och jag är ute så mycket jag bara kan om dagarna. Hela maj månad har varit underbar! Nu är jag inne på min sjätte vecka på löpträningsprogrammet. Jag springer 9 minut...

Jag följer ett "lär-dig-springa-30-minuter-i-streck-på-8-veckor"-program (du hittar det här: http://www.babyvarlden.se/Kronikor-Olga-Ronnberg/Olgas-snabba-joggingskola/) och var ute i motionsspåret i måndags kväll. Det var inte särskilt jobbigt att g...

Jag försvinner mer och mer från internet. Både på facebook och bloggen. Misstänker att det är våren som tagit mig i sitt grepp, då jag hellre är ute än inne. Dottern lärde sig dessutom krypa igår, så nu finns inte mycket tid över för statusuppdaterin...