Jag försvinner mer och mer från internet. Både på facebook och bloggen. Misstänker att det är våren som tagit mig i sitt grepp, då jag hellre är ute än inne. Dottern lärde sig dessutom krypa igår, så nu finns inte mycket tid över för statusuppdateringar på dagarna och om kvällarna är jag social med familjen eller för trött för att sitta vid datorn.

Morfar mår förhållandevis bra. Hade vi inte vetat om att han har en dödlig sjukdom, som jag blir smärtsamt medveten om varje gång han hostar, så hade jag trott att allt var precis som vanligt. Jag ser verkligen upp till honom. Jag ser också mycket av mig själv i honom, vilket ju inte är så konstigt då jag har haft honom som idol sedan jag var liten och säkert tagit efter mycket av hans personlighet.
Igår och idag har jag tagit med dottern och hjälpt honom kratta i trädgården. Lillan har suttit på en filt i gräset bredvid min mamma (som är sjukskriven pga bruten tå) och jag har tagit på mig rollen som trädgårdsarbetare.
Morfar har hjälpt till med att klippa pinnar i mindre bitar och lägga ner i sopsäckar, som vi senare ska köra till tippen. Men orken är inte riktigt densamma.
Idag höll han upp en sopsäck, medan jag krattade ihop löv och kastanjer som fallit ner från de två gigantiska kastanjeträden, när han plötsligt utbrast "Det är tur att du finns..!" . Han menade på att jag orkar så mycket mer och att jag också kommer att förstå hur han känner det när jag själv blir 80 år. Jag tolkar det också som ett sätt för honom att tala om att han är tacksam och bryr sig om mig. Min fina morfar. Jag hoppas vi får många år till. Jag är iaf glad att dottern får möjligheten att träffa honom, det finns en del av min mormor i honom också och det gör mig glad.

Appråpå mormor så skulle hon ha fyllt 73 år för några dagar sedan. Jag ställde ut en blomma och ett ljus i minneslunden, där hjärtat och änglarna jag lagt dit tidigare fortfarande finns kvar. Ingen annan i familjen besöker minneslunden. De klarar inte av det, säger de. De blir för ledsna då. Jag själv tycker om att gå dit. Titta på alla änglar och små stenar med kärleksfulla ord på, som folk har lagt dit åt sina nära och kära. Sätta sig ner och bara andas och ta det lugnt en liten stund.

Varje gång jag har varit där har en hackspett suttit i en gatulykta intill lunden och hackat i plåten för att få uppmärksamhet. Min spirituella sida vill tro att det är mormor som är där och säger till mig att hon finns hos mig ännu. Fast jag slår bort tankarna lika fort som de dyker upp, då jag inte längre har någon vidare kontakt med just min spirituella sida. Men ibland känns det fint att tänka så.

Börjar fasa för att det snart är dags att börja jobba heltid igen. Det är bara fyra månader kvar. Jag säger "snart" och "bara" för att jag tycker tiden går så jävla snabbt. Snart kommer jag definitivt inte ha någon tid över vid datorn.
Jag har lite ångest över att börja jobba igen, har inte alls lust med det och trivs verkligen bra med att vara hemmamamma. Jag drömmer jätteofta om jobbet dock och varje gång jag drömmer om det är det raka motsatsen till hur jag känner nu - det är jätteroligt, jag mår jättebra när jag är där, det går jättebra och allt är guld och gröna skogar. Jag undrar vad det är mitt undermedvetna försöker säga mig med detta...

Det känns som att början på det här året inte riktigt fick någon bra start och en massa små skitsaker händer hela tiden. Det är inte hälsans år direkt, då sjukdomarna avlöser varandra inom familjen. Morfars cancer, mammas brutna tå, min onda inflammation i nedre hörselgången och nu envis förkylning som drabbat varenda familjemedlem.
Dessutom behandlas hästen för fotskabb och CPL (Chronic Progressive Lymphaedema).

Ju mer skit som händer, desto argare och envisare blir jag. Vad än universum försöker knäcka mig med, så LYCKAS DET INTE. Jag vägrar. Jag ska bara rida ut den här stormen och sen vänder det. Nån gång måste ju uppförsbacken ta slut och åtminstone plana ut, eller?