Jag står min familj väldigt nära. Framförallt min mamma och min mormor. Det skiljer inte så många år mellan generationerna - min mormor är 18 år äldre än min mamma, som är 22 år äldre än mig, som i min tur är 18 år äldre än min son.

För ett år sedan fick min mormor en kraftig hjärtattack och tillbringade 9 veckor på hjärtintensiven, med familjen vakande över henne flera timmar varje kväll. 
Hon återhämtade sig riktigt bra och fick till slut komma hem.
Men sedan dess har bekymrena bara blivit fler och fler.
Medan hon låg inne så länge på sjukhus fick hon ett liggsår på hälen som till slut ledde till att läkarna diskuterade amputation, men hon klarade sig med en hudtransplantation och med mycket tur. Men strax därefter fick hon ett nytt negativt besked med tårna på andra foten. Två tår var döda och skulle bokstavligen trilla av, så läkarna fick operera bort dem.
Jag vet inte hur många turer vi har gjort till alla olika sjukhus i göteborg, många har det varit iaf.
Att ligga på sjukhus och att hela tiden kämpa i motgång har varit jobbigt för mormor. Hon vill inte vara till besvär för någon - varken oss i famlijen eller för sköterskorna på sjukhuset, samtidigt som hon känner sig väldigt ensam och uppskattar våra besök. Hon vill ju inget hellre än bli frisk. Hon har stundtals varit riktigt deprimerad, men när jag talade om för henne att hon skulle bli gammelmormor på nytt lyfte det hela hennes vardag och hon hade något att se fram emot.
 
Allt detta med fötterna gjorde att mormor blev tvungen att vara sängliggande, eller sitta i rullstol och blev mer och mer beroende av min morfar och min mamma. Min mamma bor granne med mina morföräldrar, så hon har haft heltidsjobb dygnet runt. Först har hon varit på sitt dagliga jobb, för att komma hem till sina föräldrar som sitter som hungriga fågelungar i vardagsrummet och väntar på att hon ska laga mat. Visst har mormor den sista tiden haft stor hjälp av hemsjukvården, men min mamma har haft det riktigt tufft. Mormor har många nätter varit ängslig och ångestfull, så flera kvällar har min mamma fått ligga på morfars plats i dubbelsängen och vänta tills mormor har somnat.

När mormor inte klarar av att gå eller röra sig, så har hon ingen ork. Vätska samlas i kroppen och hjärtat orkar inte pumpa runt allting. 
På sin 72'a födelsedag, den 30 april i år, fick hon på nytt åka till akuten på östra sjukhuset. Hon hade svårt att andas. Detta p.g.a hjärtsvikten som orsakas av vätskan i kroppen. 
Igår ringde mamma mig kl. 9.00 på morgonen och sa att sjukhuset hade ringt. Mormor hade varit medvetslös en stund under morgonen och var riktigt illa däran, så familjen skulle åka dit. Jag kände på mig att slutet är nära...

Jag grät en stund i sängen och blev omfamnad av sambons trygga famn. Ringde jobbet och förklarade lite snabbt, så de skulle ordna allt.
Jag slängde på mig kläder och kastade i mig lite frukost. Körde sedan till sjukhuset för att möta familjen som hunnit dit lite tidigare än mig. I bilen kom tårarna när jag hörde Lalehs låt "vårens första dag" och lyssnade till texten;

Kom våren, kom skratten,
kom tårarna om natten.
Låt mig vara, låt mig vara
litet till, jag är,
jag är inte beredd att gå än.

Låt mig finnas, låt mig att finnas,
litet mer, jag är,
jag är inte beredd att dö än,
inte än.

När jag parkerat bilen mötte jag mamma i entrén. Hon kramade om mig och grät. Jag frågade "Har hon somnat in nu?", men mamma skakade på huvudet. Hon berättade däremot att hon nyss haft ett samtal med läkaren. Mormor kommer aldrig att bli bra igen. Vätskan vill inte gå ur kroppen, hjärtat orkar inte pumpa runt allt. Hon har vätska i lungor och tarmar som gör att hon lättare får sår som inte läker. Hon har kanske timmar, dagar, på sin höjd några veckor kvar, och man har börjat med s.k palliativ vård - d.v.s "Lindrande vård i livets slutskede".  
Även om vi varit beredda på att det här beskedet förr eller senare skulle komma, så kan man aldrig förbereda sig. Jag vill ha kvar min mormor! Men jag vill att hon ska vara frisk... Jag vill att hon ska få uppleva sitt andra barnbarnsbarn och vara en lika trygg gammelmormor för bäbisen som hon varit för min son.
Som mormor är nu, så är hon inte sig själv. Hon är min mormor i huvudet, men fast i en sjuk kropp. Det är så orättvist att hon ska behöva utstå det här. 

Jag och mamma åkte upp till hjärtintensiven på sjunde våningen, där mormor låg på ett enskilt rum. Min morfar och morbror satt i varsin stol vid hennes säng. 
Mormor, som också är diabetiker, hade haft lågt socker under natten vilket orsakade hennes medvetslösa tillstånd, men när vi var där så sov hon. Vi satt i timmar vid hennes sida. Morfar och morbror åkte hem en stund mitt på dagen för att vila sig lite och komma tillbaka senare, medan jag och mamma var kvar. Sköterskorna var jättegulliga, både mot mormor och mot oss. Vi fick t.om mat på eftermiddagen, när vi suttit och vakat över henne i sju timmar. 
Mormor sov hela tiden, men framåt eftermiddagen började hon vakna till lite smått. Vi förstod att hon hade hört oss prata emellanåt, för hon frågade mumlande varför vi hade varit där så länge. 
Vi vill ju inte heller oroa henne, då vi inte vet om hon själv vet att hon inte har så långt kvar. 

Framåt kvällen fick hon byta rum, till ett annat enkelrum, fast på avdelningen mittemot. Hon behöver inte längre någon intensivvård, då inga livsuppehållande insatser kommer att göras och därför hamnade hon på eftervårdsavdelningen. Mormor låg och blundade mest, men var vid medvetande. 
När jag stod vid hennes säng och strök handen över hennes hår öppnade hon ögonen och lade sin svaga hand på min mage. Jag lade min hand över hennes och sa att bäbisen nog sover, men att det för en stund sedan kändes som om det pågick en brottningsmatch inne i magen. Då spred sig ett brett leende i mormors trötta ansikte. Jag blinkade bort tårarna och försökte hålla mig lugn, för vi vill som sagt inte oroa mormor. 
Men hon blev ändå misstänksam över att vi alla var där. Hon frågade igen varför vi varit där så länge och om vi inte skulle åka hem. Jag förklarade för henne att hon hade haft så lågt socker på morgonen och att vi hade varit oroliga för henne och därför ville stanna lite extra länge. 

På kvällen började det bli jobbigt för henne. Hon låg inte bekvämt. Sköterskorna fick flytta på henne flera gånger. Hon hade svårt att andas. Hon började tycka att det var jobbigt att vi var där, för då trodde hon att det var något allvarligt. Så vi beslutade oss för att åka hem. När mamma bäddade ner henne lite extra så utbrast mormor;

- Ann-Gret - jag vill att du tömmer mitt konto och sätter in pengarna på ditt.

- Va? Men så du säger...
- Ja, men jag vill det. Jag vill inte att de ska ta mina pengar. Jag vill att du tömmer mitt konto.
- Okej, men du får tillbaka dem sen, svarade mamma.

Då var det svårt att hålla tillbaka tårarna. Det kändes som en bekräftelse på att hon är medveten om vad som komma skall. När någon dör så fryser banken kontona och det kan krångla en del för de efterlevande innan pengarna löser sig, och det är väldigt viktigt för mormor - att inte famlijen drabbas. 

Jag kramade om henne och viskade "gonatt min skatt, sov gott i natt och dröm om mig som älskar dig" i hennes öra. En ramsa som jag hört från henne sedan jag var liten.
Sedan var jag tvungen att lämna rummet, för jag kunde inte hålla tårarna inne längre. 

Sjuksköterskorna lovade att ringa om det inträffade något under natten. 
Jag åkte med mamma hem och satt hos henne en stund. Vi grät tillsammans. Önskade att det här får gå fort och hoppades nästan att sjukhuset skulle ringa ganska snart. Låt henne inte plågas mer. Låt henne få somna in i lugn och ro utan ångest eller oro. Ta hand om min mormor.

Jag kom hem vid 21-tiden. Då hade sambon redan förberett sonen med ett samtal om hur gammelmormor mådde, så han mötte mig i hallen och tittade oroligt på mig samtidigt som han frågade hur det var med henne. 
Jag sa att hon fortfarande lever, men att vi inte vet hur länge till. 
Sedan kramades vi och jag grät igen. Han fick vara uppe en timme extra den kvällen, bara för att jag ville ha dem jag älskar så innerligt nära mig. 
 

Natten var en riktig pärs. Jag sov jättedåligt då jag hela tiden väntade mig ett samtal från mamma som skulle meddela att nu - nu har det hänt, nu har hon somnat in. Men det kom aldrig något samtal. Jag vände och vred på mig. Tänkte på mormor hela tiden. Slumrade till då och då, vaknade igen och tittade på klockan var och varannan timme. Jag gick upp kl. 8.00 för jag kände inte att det var någon idé att försöka sova längre. Hela kroppen är stel, huvudet dunkar. Mamma har nog haft en likadan natt.
Hon hade dessutom fått förklara för morfar igår kväll, som inte riktigt har förstått allvaret. Han hade frågat mamma när hon trodde att mormor skulle komma hem...
Föreställ dig att behöva tala om för någon att dens livsparner sedan över 50 år tillbaka, inte kommer att komma hem igen. Att han snart ska tvingas leva utan henne,

Jag älskar min mormor så ofantligt mycket. Hon har varit en sådan stor del av mitt liv, ända sedan jag var liten. 
Hon har alltid ställt upp för mig, alltid haft goda råd eller ett gott öra. Hon är en speciell människa, en godhjärtad och mycket älskad person. Klok och varm. En förebild. Någon som jag verkligen skulle vilja fanns kvar i mitt liv i många år till. 

Jag har suttit och gråtit hela morgonen. Mamma, morfar och morbror skulle åka till sjukhuset nu snart, så ska jag åka dit lite senare och avlösa morfar och morbror. 
Mamma skulle höra av sig när hon visste hur det var med mormor, men eftersom vi inte har hört något från sjukhuset så förmodar vi att läget är ganska oförändrat.
Det känns verkligen som om hela vår värld har stannat upp. Jag kan inte ta några beslut, jag vet inte hur det blir med greklandsresan, jag vet knappt hur morgondagen kommer att se ut.

Jag bara hoppas att det får gå fort.
Min älskade, älskade, mormor. 
 

 

nina.m.aakesson@hotmail.com

11 maj 2012 13:29

Det vackraste jag har läst, det känns som jag känner din mormor nu. Det är så svårt med alla känslor som brottas inom en när en som har betytt så mycket för en genom alla åren ändras. Oavsett vad det beror på. Sjukdom i alla dess hemska former.
Du är en så fin människa. Sätt nu dig själv i första hand ett tag, snälla. Åk till Grekland och vara bara Anna för en stund. Det som spelar någon roll är hur det har varit mellan er hela ditt liv, och det beskriver du ju så tydligt. Nu i livets slutskede kan man inte göra så mycket för människan som skall gå bort.

Jag tänker på dig nu och vill att du skall tänka på dig själv, och din lilla familj som snart skall bli större. Och ta med dig till den lilla sen allt som din mormor lärt dig <3

Hälsningar Nina Åkesson

nangilima

13 maj 2012 21:00

Tack snälla Nina. Dina ord betyder mycket. Kram.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Augusti är här. Jag har en månad kvar hemma innan jag går tillbaka till jobbet. Separationsångest deluxe. Jag ser egentligen fram emot att jobba, men det är bara det här med att få tiden att räcka till för allt annat utöver jobbet. Om en månad kommer...

Den åttonde veckan är här, snart springer jag 30 minuter i sträck! Jag var ute i motionsspåret igår och sprang då 20 minuter i sträck, detta ska jag enligt programmet successivt öka så att jag når mitt mål i slutet av veckan. Om inte det förbannade h...

Det har gått en månad lite drygt sedan jag skrev sist. Vädret har varit på min sida och jag är ute så mycket jag bara kan om dagarna. Hela maj månad har varit underbar! Nu är jag inne på min sjätte vecka på löpträningsprogrammet. Jag springer 9 minut...

Jag följer ett "lär-dig-springa-30-minuter-i-streck-på-8-veckor"-program (du hittar det här: http://www.babyvarlden.se/Kronikor-Olga-Ronnberg/Olgas-snabba-joggingskola/) och var ute i motionsspåret i måndags kväll. Det var inte särskilt jobbigt att g...

Jag försvinner mer och mer från internet. Både på facebook och bloggen. Misstänker att det är våren som tagit mig i sitt grepp, då jag hellre är ute än inne. Dottern lärde sig dessutom krypa igår, så nu finns inte mycket tid över för statusuppdaterin...