Jag är mindre rastlös sedan jag bestämde mig för att tänka på att bebisen kommer att komma först den 2/9, då känns det som att det är ett tag kvar och jag har fortfarande tid att göra klart mitt projekt i stallet och kanske t.om måla några fler tavlor. Skulle bebisen få för sig att komma imorrn så skulle det bara bli en glad överraskning jag inte hade räknat med. 
Win-win! Jag slipper rastlösheten och känslan av att vara fullkomligt begränsad p.g.a att bebin kanske vill titta ut och bebin får en gladare mamma.

Igår tillbringade vi sju timmar i stallet åt att bygga upp hyllorna i foderskjulet. Det är ju mitt projekt, men då jag inte klarar av att lyfta för tungt så får sambon hjälpa till, så det har blivit vårt projekt. Han bygger och jag tittar på. Fast lite hjälper jag faktiskt till. Jag gör det jag kan och avstår från att bära saker bara. Också win-win! Jag får hjälp med att göra färdigt mitt projekt och min sambo får en gladare och mer kärleksfull sambo. För oj vad jag känner enorm tacksamhet för att han hjälper mig. Jag känner att han verkligen gör det av kärlek till mig och det går inte att beskriva i ord hur fint det är. Men jag uppskattar det verkligen.

Det är hur som helst skönt att vara tillbaka i mitt aktiva jag, där jag känner att jag tar tillvara på dagen och inte bara låter tiden rinna ur händerna på mig. Jag tar det ganska lugnt ändå och brukar ta lite sovmorgon, då det tycks vara enda tiden på dygnet då jag kan sova ordentligt utan kissepaus en gång i timmen. 
Det tar på krafterna kan jag säga! Att behöva vakna en gång i timmen och dessutom försöka knuffa upp sig själv från sängen för att gå på toaletten...puh! 

Innan hade jag svårt för att sova på rygg. Nu har det börjat bli jobbigt att sova på sidan också. Känns som att jag ligger på någons fötter/händer då och det rör sig och känns bara inte särskilt behagligt. Så jag halvsitter upp och sover. Eller så somnar jag på rygg iaf, fastän det är jobbigt med andningen då.

Det har blivit en hel del gnäll ang graviditeten, men det är faktiskt jättemysigt att vara gravid också. Jag brukar klappa och stryka mig själv över magen och känna på bäbisen som ligger där innanför. Jag brukar prata lite med den också, lite sådär tyst för mig själv när jag är ensam hemma och ibland frågar jag rakt ut vad bebisen håller på med när det känns som om den leker karatekid och man ser både knän och fötter sticka ut lite varstans. Jag kommer garanterat att sakna magen en aning sedan. Men då kommer vårt kärleksbarn att finnas utanför magen istället och det är ju egentligen tusen gånger bättre.