Så gott som alla vet ju att man är gravid i 40 veckor. Man beräknar graviditeten två veckor innan från det att man i själva verket blivit befruktad, eftersom befruktningen bara kan ske då man har ägglossning, och man brukar därmed räkna graviditeten efter senaste menstruationens första dag. Halvsnurrigt förklarat. 

Innan jag blev gravid hade jag haft hormonspiral i sex-sju år och därmed inte haft någon direkt mens (lovprisa hormonspiralen!) utan mest ett litet stänk så att jag ändå visste att det var den perioden i månaden. Jag tog ut min spiral i september 2011 när jag och sambon beslutat oss för att försöka skaffa barn och jag började inte direkt räkna hur många dagar det gick mellan varje menstruationscykel. Inte heller skrev jag upp någonstans när i månaden jag fick mens, men den brukade komma ungefär i mitten. Trodde väl inte att jag bara skulle ha två menstruationer innan jag blev på smällen, så när barnmorskan frågade när jag senast hade mens kunde jag bara höfta fram ett svar. 
Däremot är jag bombsäker på när själva befruktningen hände. Den 11 december 2011.
O ja, detaljerna slipper ni, men jag vet att det var då nånting simmade upp och fastnade i ägget som idag är den underbara lilla bäbisen i min mage. Men nu räknar man ju inte från befruktningsdagen eftersom det är omöjligt att veta exakt vilken dag det var ägglossning och själva befruktningen faktiskt skedde, eftersom spermien kan simma runt ett tag... 
Men OM vi nu skulle räkna med att den 11 december 2011 var själva befruktningsdagen, så räknade jag ut (med hjälp av http://www.babyhjalp.se/gravid-forlossningsdatum) att förlossningsdatumet kommer att ske den 2 september 2012. Några dagar senare än rutinultraljudet visade. Nu ska ju ultraljudet vara det mest exakta, men jag tycker det är intressant att räkna på det. 
Enligt rutinultraljudet så är det beräknat till den 25 augusti, men då ska jag enligt uträkning ha blivit befruktad (ungefär) den 4 december, vilket är en hel vecka innan jag faktiskt kan ha blivit det.

Å andra sidan vet man inte när den lille/lilla behagar titta ut. Den kan ju känna för att komma redan imorrn, eller stanna kvar längre än väntat också. Det är bara jag som längtar så otroligt efter honom/henne och gärna vill veta hur länge till jag behöver vänta... 

Det är inget snack om saken att det närmar sig iaf. Allt är tungt nu. Trappan till övervåningen kan ibland kännas som att bestiga mount everest. Igår fick jag jäkligt ont i ryggen efter att ha grejat (kanske lite för mycket) på gården hos hästarna och inte blev det bättre av att jag idag fick för mig att måla en husvägg i stallet, men jag var så fruktansvärt rastlös och kände att jag behövde göra något. Värst är det efter allting, för precis när jag håller på med nåt så känner jag mig inte så utmattad mer än att jag svettas enorma mängder och blir andfådd för minsta lilla. Men sedan sätter jag mig i bilen och känner först av hur kroppen mår när jag ska kliva ur en stund senare. Jag ser ut som en gammal pensionär som håller en hand på handtaget inne i bilen för att dra mig upp och den andra handen på ryggen när jag sedan framåtlutad stapplar fram ett par steg för att räta på mig och stänga bildörren. Sedan blir det myrsteg från parkeringen till ytterdörren innan jag har leat upp mig. 

Jag som tyckte att det var en pärs att resa sig upp ur soffan/sängen redan för en månad sedan har nu ständiga bekymmer med att klara av att komma upp över huvudtaget. Det gäller att planera redan innan man lägger sig så att man inte behöver resa sig i onödan. Men jag ska inte klaga - jag har haft privilegiet att må ganska bra i stort sett hela graviditeten och sluppit både morgonspyor och foglossning, så det här lilla jag gnäller över är väl ingenting i jämförelse med dem som har det värre.