Den 8 september kl. 18.19 kom vår älskade bäbis äntligen ut. En stor flicka på 4,8 kg och 54,5 cm lång. Trots enorma smärtor som fick mig att fundera på vad sjutton jag gett mig in på och om jag nånsin kunde tänka mig att gå igenom det igen, så försvann allt på ett ögonblick så snart hon kom och vi hörde henns skrik för första gången. Så vacker, så underbar, så perfekt på alla sätt. Lyckan är total och allt har gått så bra. 
Jag har inte hunnit att sitta så mycket vid datorn, därav det sena inlägget, men allt rullar på och vi lever i vår lyckobubbla och försöker hitta lite rutiner i vardagen. Elsa är så snäll. Äter, sover och bajsar mest hela tiden. Precis som det ska vara. Jag får t.om sova lite om nätterna, ibland fyra timmar i streck och det får man ju absolut vara nöjd med.

Jag är så enormt glad över att min sambo finns vid min sida, han är en underbar pappa - precis som jag förutspådde - och han hjälper mig så mycket med allt det praktiska som jag inte hade klarat av utan hans hjälp. Han skämmer bort mig med frukost, lunch, middag, kvällsmat och hjälper till att handla, städa och gå ut med morfars hund. Han byter blöjor och underhåller Elsa och jag blir varm i hela kroppen när jag ser dem tillsammans och ser den stolthet och kärlek han lyser med när han håller i henne. Hennes storebror är också stolt och han är också jätteduktig på att hjälpa till. Jag är så otroligt lyckligt lottad och är enormt tacksam.

Det enda som gör mig lite sorgsen, mest om kvällarna när jag är trött och hormonerna virrar omkring i kroppen, är att jag saknar min mormor så fruktansvärt mycket och det gör så ont i mig att hon aldrig hann träffa Elsa. Det gör mig jätteledsen och jag gråter. Det spelar ingen roll hur väl jag vet att hon var sjuk och aldrig skulle orka, det är liksom inte det - jag är bara ledsen att hon inte fick vara frisk lite längre, så hon kunde vara med oss ett tag till. 

När jag blir så ledsen så trycker jag Elsa lite tätare intill mig och viskar i hennes små öron att jag älskar henne och att hennes gammelmormor också gör det, även om hon aldrig fick chansen att se henne. Elsa kommer att få lära känna sina gammelmormor ändå, genom mig och resten av familjen som kommer att berätta om alla goda minnen vi har av henne. Då känns det lite bättre. Mormor hade inte velat se mig ledsen.