Vafan. Kom ut nu dååå... Det är ju den andre september! 
Nu börjar väntan bli olidlig. Inte så mycket för att det är tungt och jobbigt, för det kan jag överleva (åtminstone några dagar till), men jag är så förbaskat nyfiken på varelsen som levt i min mage större delen av ett år och hur den här lilla varelsen ser ut. Jag vill veta nu! Jag vill hålla bebis i min famn, ammandes vid mitt bröst och bara titta på underverket som vi lyckats skapa bara min man och jag. Jag har väntat länge nog!

Jag tycker att jag har gjort allt. Gått i trappor, trampat runt i den varierade terrängen i hagen, ätit ananas i mängder, hållt i gång som tusan, vilat mig och slappnat av - you name it.
Men jag ger mig inte. Det är några timmar kvar av den andre september och det är helt okej om bebis vill titta ut i natt. Vi får ta till färdknäppen.
Håll tummarna att det funkar!