Tänk att min lilla buspojk blir tonåring idag.... Helt otroligt vad tiden går. Mitt lilla busfrö med det lockiga blonda håret har nu förvandlats till en lång ung man i målbrottet, som vill ha på sig för stora kläder, spela dataspel och kolla in tjejer mest hela tiden. Det blonda håret är kvar, dock inte längre lockigt, utan mer fixat i uppåtspretande spikes. Min fina, fina pojk. Han är fortfarande min fina, fina pojk, men han är tonåring! Han måste bo hemma minst sex år till har jag sagt. "Eller kanske fem", tyckte han då. FEM?! Det går ju hur snabbt som helst! Det får nog bli tio år till, när jag tänker efter... 

Hans pappa ringde faktiskt igår, till min stora förvåning. Det var första livstecknet från honom sedan vi sågs på skolavslutningen i mitten av juni, sisodär tre månader sedan... Han har alltså inte hört av sig varken via telefonsamtal, mail, eller sms - till sin alldeles egna son som delar hans gener och blod - under tre månaders tid. Fastän han lovade efter skolavslutningen att han snart skulle höra av sig så de kunde hitta på något. Tomma ord. Tomma löften. Jag blir så trött. Hade det inte varit för att sonen fyller år så hade vi säkerligen inte hört av honom förrän eventuellt på julafton. Men inte ens det är ju säkert, sonen fick ingen julklapp av honom förra året heller ju...

Det var sonen som svarade när han ringde, men efter ett tag ropade han på mig då hans pappa ville byta några ord. Jag fick samla mig innan för att inte låta irriterad och försökte hantera samtalet så gott jag kunde. Egentligen vill jag bara skrika åt honom och förbanna honom hur han kan behandla sin egen son på detta sätt, men det kunde jag ju inte göra när sonen stod bredvid. 
De ska fira sonen hos farmor och farfar imorrn. Lillgrabben, eller numera kanske jag får titulera honom som "tonåringen", hoppade förväntansfullt bredvid telefonen när jag och hans pappa bestämde detaljer med hämtning och lämning. För en gångs skull så ställde hans pappa upp med att lösa det hela, då vi ju faktiskt inte vet när bebis anländer och jag därför har svårt att lova något. I det stora hela var det ett bra samtal och jag kände mig inte så arg efteråt. Men jag kommer aldrig kunna förlåta honom för hans ständiga försummande och frånvaro. 
I min värld gör man inte så mot sina egna barn. 
Barnen är det viktigaste man har och man måste vårda den relationen ömt, oavsett hur smärtsamt eller jobbigt det kan vara för en själv. Man måste sätta barnen i främsta rummet och borste från egoistiska känslor, det är inte barnen som har valt DIG som förälder, det är DU som har satt dem i den här världen, då måste man också ta sitt ansvar - för resten av livet om det är så. 
I min värld spelar det ingen roll om jag så skulle vara dödssjuk, min son kommer alltid först oavsett vad som händer. Och det viktigaste för mig tror jag är att han vet om det. Villkorslös kärlek.

Alltså, nu börjar det ju bli lite tröttsamt att hålla på och vänta hela tiden... Inget har alltså hänt ännu och bebis verkar trivas mycket bra i magen där den ligger, för ut kommer den inte iaf... 
Färdknäppar, trappspring, ananas och allt annat löjligt jag försökt med har inte gett något resultat, så nu vill jag bara sova igenom dagarna tills dess att bebis äntligen behagar komma ut. 

Jag var på mitt sista MVC-besök i måndags. Alla värden var bra och barnmorskan tyckte att bebis kändes stor nog så att den gott kunde komma ut nu, fixerad har den ju varit länge. Vi bokade en tid för överburenhetskontroll på lördag, för då har det enligt MVC's uträkning gått 14 dagar över tiden. (Enligt min uträkning så är jag idag bara fyra dagar över tiden). Om ingenting har hänt innan lördag kommer de att gå igenom mina och bebis värden, känna hur livmodertappen verkar, hur bebis ligger, kolla CTG och ultraljud osv. Troligtvis blir jag inte igångsatt samma dag, utan barnmorskan trodde nog snarare på början av nästa vecka. Men hon tröstade mig med att hon trodde det var på gång - mitt undertryck hade höjts en aning (det var fortfarande normalt, men högre än tidigare) och det är tydligen ett tecken på att förlossningen närmar sig. 
Men jag vet inte om jag tror på sådana där grejer längre. Det är så många tecken jag har som tyder på att bebis kan komma vilken sekund som helst, men den gör ju inte det ändå.

Tidigare i veckan har jag trott att det varit på gång varje kväll, för magen har sjunkit ner ytterligare, det är ÄNNU tyngre och jobbigare och sammandragningarna håller i sig längre, men när jag legat i sängen och inväntat ytterligare tecken har det istället klingat av och det är likadant dagen efter. 
Så idag känner jag att det inte kommer hända något nu heller, så jag kan lika gärna sikta in mig på den där överburenhetskontrollen på lördag...

Kanske lika bra, sonen blir tonåring imorrn (eller idag, den 6/9 rättare sagt). Så då kan vi fira honom med presenter och uppmärksamhet istället för att ligga på BB och krysta. 

Oh well, det är inte så många dagar kvar till lördag ändå trots allt... Jag biter ihop och håller ut lite till...