Nu har vi flyttat.
Vilken tur att det inte sker oftare! Den senaste tiden har bestått av stress, städning, rensning, packning och att bo i en labyrint av banankartonger. Dessutom har vi haft otroligt skilda meningar om hur saker och ting bör packas. Min käre sambo vill skruva isär precis allting, medan jag själv anser att till exempel ett skoställ i aluminum är hur lätt som helst och därför INTE bör skruvas isär för att undvika merjobb. Oj, vilka diskussioner vi har haft. Det är verkligen tur att vi inte flyttar oftare...

Vi flyttade igår och fick hjälp av både familj och vänner. Jag är så glad att jag känner folk som ställer upp utan att tveka för vi hade aldrig fixat den här flytten utan dem. Ingen nämnd, ingen glömd, men de har alla en stor plats i mitt hjärta.

Vi bor förvisso fortfarande i en labyrint av banankartonger, men nu känner vi inte längre av den tunga stressen utan kan ta allt i vår egen takt med själva uppackningen. Det finns ingen deadline på när det MÅSTE vara klart och det är förbannat skönt.

Under allt packandet så hittade jag sådant som jag vill ägna mig åt när jag blir mammaledig, när jag inte byter blöjor, torkar spyor eller leker i sandlådan förståss. Det här är vad jag kom fram till:

* Jag ska spela nintendo 8-bits. Jo, faktiskt. Jag tyckte det var så sjukt kul när jag var liten! När jag packade ner alla spelen så fick jag ett sånt enormt sug efter att sätta mig och spela Snake Rattle n' Roll eller Lolo. Sådetså.
* Jag ska börja måla igen. Jag är rätt estetiskt av mig, men mina kreativa konstnärliga sidor kommer sällan fram numera. Det ska bli ändring på det.
* Jag ska försöka ta tag i släktforskningen och hitta min morfars biologiska pappa. Jag har redan ett namn på honom, men jag skulle så gärna vilja veta mer. För morfars skull.
* Jag ska göra en resebok med bilder från våra utomlandsresor.

Jag saknar redan morgonsolen som väckte mig gott om mornarna i förra lägenheten. Å andra sidan har jag numera sol i från kl 13 och fram till dess att den går ner. På gott och ont...

Imorse tog vi den sista promenaden tillsammans. Jag ville att hon skulle få röra lite på sig, då hon resten av förmiddagen skulle tillbringa timmarna i en hästtransport som skulle ta henne hem till sin ägare i Södertälje. 
Det har varit en fin tid ihop med Rose. Jag fick hem henne som foderhäst i oktober 2010 efter att sonens ponny Ricky dog efter en senskada samma sommar. Vi ville ha en till häst att rida på då både sambon och lillgrabben börjat rida lite smått. Sonens intresse har sedermera varit ganska svalt, så det är mest jag som har ridit Rose och sambon som ridit min egen koloss Kevin. Och det har varit helt underbart. Rose blev en familjemedlem. Snäll, trygg och positiv. Alltid pigg och framåt. Det bästa av allt var att jag och sambon fick ett delat intresse. Sen vet jag inte om han gjorde det enbart för min skull, men jag tror faktiskt att han hade roligt de flesta av våra ridturer tillsammans. Om inte annat så tror jag att han definitivt har fått en större förståelse för att jag tillbringar så mycket tid i stallet hos de fyrbenta vännerna. 

Så imorse kom då hennes ägare och hämtade hem henne igen. Hon har längtat efter henne och jag är glad för deras skull. Jag vet att Rose kommer att få det bra och jag hoppas att hon kommer att trivas på sitt nya ställe.
Det kom ju även rätt lägligt, att hon ville hämta hem henne nu när vi snart ska ha barn.

Men samtidigt känns det så tomt.

Om hennes ägare inte hade beslutat sig för att ta hem henne så hade Rose mer än gärna fått stanna kvar på gården. 
Jag kommer att sakna henne enormt mycket.  

Jag har nog tjatat om att jag vill åka till Grekland sedan vi kom hem därifrån förra sommaren. Jag älskar Grekland. Jag älskar semester där jag kan ligga på en sandstrand, bli solbrun och doppa mig i det turkosfärgade vattnet. Jag älskar att uppleva nya ställen, delta i andra kulturer, äta annan mat och betrakta nya människor.
Jag älskar att kunna koppla bort allt som händer runtomkring, känna att livet tar en paus och jag kan bara njuta av stillheten och lugnet. Jag är en människa som alltid har så mycket om mig och kring mig annars, men när jag åker på semester till utlandet så blir det verkligen en riktig semester för mig. Det spelar ingen roll om någonting händer här hemma, vare sig med familj eller hästar, för jag kan ändå inte åka hem på stört och göra något åt det. Det blir en totalt annorlunda avkoppling mot vad det blir av en semester på hemmaplan. Om det händer något under en semester hemma, så kan jag garanterat säga att jag avbryter min semester och åker hem. Men det kan jag inte göra i Grekland. Och därför kan jag slappna av lite extra. För de som inte lever som jag, kanske det är svårt att förstå. Men en utlandsvistelse betyder verkligen mycket för mig.

Just den här sommaren kändes det extra viktigt för mig att komma bort. Bara vi tre; mannen, sonen och jag. För snart blir livet totalt annorlunda. Säkerligen till det bättre, men jag ville passa på att ha en "sista semester", bara vi tre. Som en uppladdning inför vad som komma skall. Jag vet ju att vi inte kommer att åka utomlands nästa år, för då är bäbisen inte ens ett år gammal och jag känner mig inte tillräckligt trygg i att ta med ett spädbarn utomlands. Och tanken på att INTE åka någonstans i år, när det verkligen är så mycket som händer, får mig att bli håglös, trött och ledsen. Nånting i mig saknas. En energi som jag bara kan få av någonting unikt som en resa till ett annat land.

En resa utomlands är dock inte lika självklar för min bättre hälft. 
Han tycker att vi bör spara pengarna då det kommer att bli mycket utgifter nu med bäbis, dyrare lägenhet och ny bil osv. Han är lite mer av en realist än vad jag är, medan jag själv mer än gärna flyr verkligheten för en stund. För mig är det inget negativt att fly verkligheten. Det är bara ett sätt för mig att återhämta mig och samla kraft. Men givetvis har min älskade sambo rätt. Även om jag inte vill erkänna det alla gånger.

Så satt vi i bilen häromdagen, tisdagen den 2 april, och mannen säger lugnt och stilla "...om det finns platser kvar till Karpathos så kan vi boka det också..."
Att jag inte körde av vägen! Jag blev så lycklig att min första impuls var att köra åt sidan och överösa honom med pussar och kramar, men jag körde vidare med ett lyckligt ansiktsuttryck som försökte förstå om det han sa verkligen var sant. Och det var det. 
Jag vet inte vad som fick honom att ändra sig, men gladare än så har jag inte känt mig på länge. Och jag behövde verkligen känna det där lyckoruset just nu. 

På kvällen förlovade vi oss dessutom. Efter vi hade bokat resan till Karpathos.
Det går bra nu! 

I morse var vi på rutinultraljud och det är en till synes frisk och normal liten bäbis som växer inuti mig.

Med den bekräftelsen kunde vi också göra det hela officiellt på självaste facebook, så nu behöver jag inte längre tänka på vilka som vet eller inte. Har man gått ut med det på facebook så vet åtminstone halva bekantskapskretsen nyheten redan ikväll. Nåja.

Det gick inte att se vilket kön det är på den livliga lilla krabaten i magen. Antingen var navelsträngen i vägen eller så rörde den på sig för mycket för att sköterskan skulle kunna göra någon bedömning. Det var inte heller hennes uppgift, påtalade hon flertalet gånger, utan hon gjorde en medicinsk bedömning och ingen könsbestämning. 
Vi får väl se om det blir något mer ultraljud just för den sakens skull, men känner oss lite kluvna i huruvida det kan vara skadligt för barnet eller ej. Man läser ju så mycket hela tiden. 

Fast klart det hade varit roligt att veta vad det blir i förväg den här gången. 
 

Jag håller på och flyttpackar.
Började med kontorsdelen, dvs allt som funnits på hyllorna ovanför min stationära dator, som jag knappt använder längre. Rensade och slängde en hel del gamla papper och resten som skall sparas hamnade i banankartonger som numera ockuperar minst en kvadratmeter på vardagsrumsgolvet, staplade på hög.
Medan jag packade fastnade jag för en svart omärkt pärm. När jag öppnade den ingsåg jag att det var gamla dagboksinlägg från 2003, utskrivna från datorn på svagt lilafärgade papper. Jag satte mig ner i soffan och bläddrade igenom den. Mest handlade det om olycklig kärlek, fester och diverse citat ur Lisa Ekdahls eller Lars Winnerbäcks kärleksballader. Det kan kort och gott sammanfattas som en sjujäkla berg-och-dal-bana av känslor. 

2003 var året då jag bröt upp med min dåvarande fästman. Vi hade varit förlovade i tre år, tillsammans i fem och han är pappa till min 12-åriga son. Första sidan i den svarta dagbokspärmen minns jag så väl vad den handlar om. En låttext av just Lisa Ekdahl citerades, "Flyg vilda fågel", som prickade in varenda känsla jag hade just då och satte ord på det jag själv inte kunde uttrycka.

"Flyg vilda fågel,

flyg du som kan

hade jag dina vingar då flög jag min väg och försvann
för en tid

för att besinna

besinna vad jag i mitt hjärta vill
men jag har ingen vildfågels vingar

så jag står där jag står, jag står still"

Att bryta upp med honom var bland det jobbigaste och svåraste jag någonsin gått igenom, men jag ångrar inte en sekund av mitt val. Jag älskade honom inte. Jag hade aldrig ens varit kär i honom. Han var bara en trygghet och kanske en förälskelse, (som jag numera inte ens vill kännas vid), hos en ung, förvirrad, men lycklig 17-åring som blev gravid innan vi ens hade hunnit tänka igenom situationen. 
Min son är det viktigaste i mitt liv. Han är mitt allt och jag är så glad för att han trots allt blev till. Men jag var inte lycklig med hans pappa...
 

Jag hade redan drunknat i någon annans gröna ögon. Som restrerande dagboksinlägg i den svarta pärmen handlade om. Kryptiska inlägg om hur frustrerad jag var och hur ledsen jag blev när han inte hörde av sig eller ens verkade se mig på samma sätt som jag såg honom. Vartannat inlägg skrev jag att jag skulle ge upp honom, sluta tänka på honom och gå vidare med mitt liv. För att på nästa sida vara tillbaka i samma tankebanor, kunde inte släppa honom alls och visste varken ut eller in. Jag minns känslosvallet än idag. I ett halvår höll det på. Minst.

Tänk, jag hade aldrig kunnat föreställa mig att mannen, som jag så ofta syftade på i mina citat av de dystra kärleksballaderna, blev min. Att han har varit det i åtta år nu. Att jag har hans bäbis i min mage. Och att vi ska flytta till en etagelägenhet på 106 kvm. Jag hade verkligen aldrig kunnat föreställa mig det.

Det var väl kanske sisodär sex-sju år sedan jag skrev seriöst och offentligt senast. Eller ja, offentligt var det väl inte, men på internet. I det som på den tiden kallades nätdagbok, innan bloggandet blev populärt.

Sen kom facebook och offentligheten i det, även om du förstås kan välja dina vänner och sekretess. Men jag vill inte att alla mina facebookvänner ska kunna läsa det jag skriver. Alla inlägg kanske inte är så passande för min ex-mans syster eller min extremt religiösa faster. 
Eller för min chef heller för den delen.

Nej, jag skriver mest för min egen skull och det var längesedan nu. Oftast när jag väl börjar skriva, som nu, så slutar det i 9 av 10 fall att jag raderar hela texten när jag är klar och aldrig klickar på spara.

Men nu händer det såpass mycket i mitt liv, att jag vill kunna samla det på ett och samma ställe och låta några få invalda få läsa det som sker, eller förbli anonym för de som inte känner mig.