Jag tog med mig sonen och hans ett år äldre kusin och åkte till Skara sommarland i onsdags, därefter åkte vi hem till min pappa på Kållandsö utanför Lidköping och stannade där i fyra dagar.

Jag tror jag har nämnt tidigare att min och pappas relation inte är den bästa. Jag ska väl inte säga att den är dålig, men min pappa är mycket speciell och det är få personer jag lyckas irritera mig på så som jag irriterar mig på honom. 
Han är så klumpig och säger opassande saker vid helt fel tillfällen utan att tänka på det. Och om han ska berätta om något som har hänt så slutar det alltid tragiskt. Jag har otaliga exempel på historier han har berättat för mig, där twisten är att någon dör eller blir skadad för livet eller andra tragiska slut så man blir helt deprimerad. Ett annat exempel är när familjen (både min och sambons) samlades på min födelsedag, då vi berättade för de som inte redan visste att jag var gravid och min pappa (givetvis) drar en historia om någon avlägsen släkting han hade som fick ett dödfött barn efter att navelsträngen strypt bäbisen i magen. Tack för den, liksom. Smidigt...

Eller som nu när vi kom hem till honom i onsdags kväll, barnen spelade dataspel och jag satt i vardagsrummet och bläddrade igenom en tidning när pappa började prata om farmor som dog någon vecka innan min mormor. Jag lyssnade och berättade sedan att min mormor dött och att begravningen är på torsdag. Hans sätt att hantera sådana här konversationer irriterar mig. Han tröstar inte. Han beklagar inte. Istället går han och hämtar en broschyr med gravstenar som jag kan bläddra i. Schysst.

- Vi ska inte ha någon gravsten till mormor. 
- Jasså, varför inte då?
- Hon ville inte ha det.
- Vill inte morfar ha det då? Som minne?

- Nej, han vill inte gå emot hennes önskan och vi tycker det är bra att hon får spridas i minneslunden. Trots att vi bor så nära minneslunden är det så sällan vi besöker gravarna, det är bättre att ha en minneslund istället.

- Vad tråkigt. Ofta ångrar man sig efteråt. Man vill gärna ha en plats att gå till för att sörja.

Suck.
- Men vi vill göra som mormor vill...
- Ni kommer säkert att ångra er, det brukar man göra.

Tack för de tröstande orden, pappa! Känns bra...
Irriterad som ett bi började jag bläddra i min tidning igen för att markera att konversationen var avslutad. Broschyren med gravstenarna förblev liggandes orörd på soffbordet.

Dag två säger han något annat klumpigt som gör att jag går runt och är superirriterad ännu en gång.
Han började bland annat prata om att Daniel är så liten och späd, att han är så mager och ställde frågan "äter han verkligen ordentligt?". 
Min son är inte mager! Han är spänstig som en normal tolvåring som är ute och leker om dagarna bör vara. 
När han inte gnällde på att Daniel är mager, så var det att vi åt för sent om kvällarna. "Ska ni verkligen äta nu? Jag förstår inte hur folk kan äta efter klockan 19 på kvällen..." 
Eller så var det att killarna var uppe för sent på kvällen. Han skulle helst se att alla gick upp kl 07.00 på morgonen.

Jag svarade kort och gick gärna iväg när han började gnälla, för att jag helt enkelt inte orkade lyssna på en inskränkt man som knappt varit delaktig i mitt liv tidigare - varför skulle han ha något att säga till om nu?
Efter tre dagar slog det mig också att han inte någon gång kommenterat min stora gravidmage, eller ens frågat något om hur jag mådde. Även det irriterade mig. Det borde väl varit det första en omtänksam far skulle ha frågat, eller? 
Jag ska inte säga att jag snäste åt honom, men jag tror han förstod att jag vid några tillfällen blev irriterad. 
Men sedan kom jag att tänka på att jag nog inte var den lättaste att ha och göra med heller så då fick jag istället dåligt samvete. Det kan inte vara lätt att ha varit en sådan frånvarande far och nu försöka göra rätt för sig, men gång på gång bara göra fel istället. Eller försöka hitta på samtalsämnen för att konversera med mig, när jag knappt svarar honom, utan är kort i tonen och går iväg. Det kan inte vara så lätt.

Jag försökte efter detta tänka på hur jag själv betedde mig och vistelsen blev lite lättare. 
Sista dagen frågade jag om han hade lite virke jag kunde få köpa, då vi ska bygga om foderkammaren i stallet och han fixade fram ett gäng plank (med hjälp av min underbara sambo) och ska köra ner det med släpkärran nästa gång han ska till göteborg. Det är väl hans sätt att visa omtänksamhet på, antar jag. 

Han är trots allt min far. Om än en mycket speciell sådan...

Hursom, fyra dagar med fistävlande tonårskillar och x-antal timmar spelandes "göteborgsvarvet" (typ monopol), så var det riktigt skönt att komma hem igår. Borta bra, men hemma bäst, så är det ju. 
Jag väntar fortfarande på besked från försäkringskassan, om jag ska få beviljad havandeskap eller ej.
Jag måste få in rutiner i min än så länge lediga vardag, annars kommer varje dag se ut som den här - stillasittande endast iklädd linne och trosor i soffan fram till kvart i fyra på eftermiddagen, frukost alldeles för sent och jag har inte ens kammat håret än. Sambon är på jobbet och jag bara väntar på att klockan ska gå så jag kan åka för att hämta honom och "börja min dag". Suck.
Imorrn ställer jag klockan på 07.00 så jag kommer upp och får nånting gjort. 

Jag har en granne som tror hon är nån slags övermänniska. Jag gillar inte henne. Särskilt inte efter gårdagen.

Sonen är ute och longboardar med sin kusin och grannpojkarna (sönerna till grannen jag inte gillar). Grabben åker för fort i en backe, råkar styra fel, snubblar omkull och krockar med en passerande man i 40-årsåldern. Daniel hade hjälm på sig, men dock inga knäskydd och fick därmed ett skrapsår på knät som svullnade upp.
Hade han varit yngre hade han nog stortjutit, men nu är han trots allt snart tonåring så han reste sig upp och borstade av sina kläder som om det inte var någon big deal. Mannen han krockade med tog det hela bra och klarade sig också utan några större skråmor. 
Pojkarna tar sig hem och sonen ropar på mig när han kommer innanför dörren. 
- Mamma, Jag behöver lite hjälp! 
Men det är mest "kolla-vad-jag-har-gjort!" istället för "shit-jag-tror-jag-svimmar-jag-har-så-ont"-tonläge.
Jag och sambon håller på och skruvar ihop en ikea-möbel i sonens rum, så jag kliver över brädorna som ligger på golvet och tar med mig sonen in på toaletten där vi börjar tvätta av såret. Det är ett ytligt skrapsår, som säkert kommer bli ett stort fint blåmärke om några dagar, men han har klarat sig lindrigt undan. 
Medan jag går iväg för att hämta desivon och plåster så ringer det på dörren, varpå sonen öppnar.
Det är grannen jag inte gillar som står där och inspekterar hans sår. Jag förmodar att hennes söner hade berättat om incidenten när de kom hem.
Jag är på övervåningen och letar efter medicinlådan som står i bäbisrummet bland en massa andra flyttkartonger vi inte tagit tag i än och går ner för trappan när jag ser hur grannen tvingar sig in och ojar sig med min son i badrummet. 
- Åh, din stackare, det här måste göra jätteont, kom jag ska ta hand om dig! utbrister hon. 
Jag känner hur jag får en rynka i pannan och funderar på om jag borde säga något till henne. Typ - du kan gå hem igen, jag har läget under kontroll, eller nåt. Men jag får inte fram orden och går in i badrummet där grannen sitter på alla fyra och blåser min son på knäet där han sitter på toastolen. 
Jag blev helt paff. Här har hon knött sig in i mitt hem och bara tagit över hela situatuinen, utan att jag bett henne om det. Det hade varit toppen om inte jag hade varit hemma, men nu var både jag och sambon hemma och jag tror att jag - förutom att jag faktiskt också har varit mamma i snart 13 år - också har en grundkurs i medicinsk omvårdnad - klarar av att ta hand om min sons ytliga skrapsår.
Men nähä, det trodde visst inte hon. Eller så ville hon känna sig behövd. Hon rusar hem till sig för att hämta något descificerande. Jag hittar inte sårsalvan utan sätter mig istället och kyler ner sonens svullna knä med några isbitar insvept i en handduk.
Det är verkligen inget farligt sår. Det blöder knappt och kommer läka fort.
Snart rycks dörren upp igen och grannen nästan knuffar undan mig för att komma fram till min son med en första-hjälpen-väska hon tagit med sig.
Sen frågar hon "Vill du ha nånting att bita i? Det här kommer att göra ont" samtidigt som hon vecklar ut en desinfikterande sårservett ur sin förstahjälpen-låda.
Daniel tar en handduk och stoppar i munnen medan hon tvättar rent såret (som jag redan hade tvättat rent...) Sedan tar hon en två meter lång gasbinda och virar runt och säger åt Daniel att han måste ta det lugnt idag. Jag tycker hon skrämmer upp honom i onödan när hon säger åt honom att lägga benet högt, annars kan det börja spruta blod igen (sprutat blod har det aldrig gjort...). 
Jag behöver bita mig hårt i läppen vid det här laget för jag var skitirriterad.
När hon har lindat in min sons knä med ett onödigt stort bandage (såret behöver luft och hade klarat sig med plåster) reser hon sig upp och utbrister stolt "Det märks att jag har fyra söner va?!":
Jag drar inte ens på mungipan utan går ut ur badrummet varpå hon följer efter och säger "Det är bara att hojta om ni behöver mer hjälp!".
- Mmm, jag tror jag fixar det annars, muttrade jag till svar och stängde dörren om henne. 

Efter hon har gått så tror nu alltså min son att han måste vila sig (dvs. han har en ursäkt att sitta framför datorn) och han kan absolut inte gå ut (i det fina vädret) för då kan det börja spruta blod - det har ju grannmorsan sagt. 
Hade jag fått hantera det på mitt sätt så hade han inte tyckt att det var någon big deal, kanske tyckt lite synd om sig själv, men snart gått ut och lekt i det fina vädret igen, istället för att ödsla dötid framför datorn.

Jävla kärring, låt mig vara mamma till min egen son, för fan. 

Jag drömde om mormor i natt. Det kändes fint. I drömmen var hon pigg och glad, trots att hon fortfarande befann sig i någon slags sjukhusmiljö. Hela familjen blev så glatt överraskade när hon pratade som hon gjorde förr och hade den där livsglädjen i ögonen. Hon hade inga problem med sina fötter eller hjärta och hade betydligt mer ork. 
I ett annat ögonblick i drömmen så kom hon gåendes som om hon aldrig haft ont och jag omfamnade henne när hon kom emot mig och utbrast "nejmen, vad roligt att du kan gå idag!". Mormor har inte kunnat gå det senaste året, mer än några få steg från rullstolen till sängen/toaletten. 
Mormor log mot mig och jag kramade om henne och sa "mormor, jag älskar dig. Jag älskar dig verkligen!". Sedan grät jag. Och hon med. 

Därefter var det något som väckte mig. 
Det kändes fint att få drömma en bra dröm om henne. 
En del av mig vill tro att det är hennes sätt att förmedla till mig att hon mår bra nu, att jag inte ska vara ledsen. Där hon är nu kan hon gå och hon har inte ont. Och tänker jag på det sättet känns det fint. 

Den andra delen av mig som är lite mer tveksam och mer vetenskapligt lagd ignorerar jag för tillfället.

När jag läser mina tidigare blogginlägg så inser jag hur deppig och nedstämd jag låter hela tiden. Men jag antar att det blir den bilden av mig eftersom jag skriver när jag befinner mig i ett sådant känslomässigt tillstånd.
Jag är i vanliga fall - när inte jobbet är för stressigt, gravidhormonerna tar över, sonens pappa är ett arsel, mormor avlider eller när morfar lider av sorg  - en mycket glad och positiv tjej med båda fötterna på jorden. Men jag antar att det är bilder av mig som får komma fram lite senare. 

Prästen som ska begrava mormor ringde mig för några dagar sedan. Mamma orkar inte ta hand om det, så det är jag som har varit kontaktperson både för begravningsbyrån och nu prästen. Jag förstår att hon inte orkar så jag tar på mig det för familjens skull. 
Men när prästen, med sin lugna, stillsamma och typisk prästaktiga omtänksamma sätt att prata med mig i telefon just konstaterade att jag hade fått ta på mig väldigt mycket, så fick jag svälja gråten några gånger. Vi bokade in ett hembesök hos morfar, så att prästen kan träffa hela familjen och då vi ska gå igenom lite detaljer inför begravningen. Jag hoppas att det också kan hjälpa morfar litegrann - att få prata med någon utomstående.

Morfar är fortfarande ett orosmoment för oss i familjen. Jag har varit hemma hos honom och suttit som sällskap och bara pratat en stund några dagar denna veckan. Han sover inte om nätterna, han ligger och tänker på allt med mormor, allt som de gjort och upplevt tillsammans, och som han säger så är det ingenting man bara kan glömma över en natt. Han var så upprörd över folk som säger att "tiden läker alla sår", för han menade att det gör den inte alls det. Han kommer aldrig läka efter det här.
Jag höll med honom och sa att man aldrig glömmer, men att det såsmåningom blir lite lättare att leva med. Just nu är mormor så otroligt saknad av oss allihop och säkert allra mest av sin äkta make, men med tiden så blir det lite lättare att minnas henne med ett leende på läpparna istället för ett tungt hjärta fyllt av saknad och längtan. 
Morfar berättade att Gerhard, en av hans pingiskompisar, förlorade sin fru för några år sedan. Gerhard hade berättat att det var tungt till en början just efter hennes bortgång, men att det blev ännu värre efter ett halvår. 
Det kändes som om morfar var orolig för att han också skulle känna så.

För att få morfar på andra tankar så bjöd jag med honom, mamma och morbror Christer till stallet på en grillkväll där jag och sambon stod för maten. Det var trevligt, men efter att maten och efterrätten var uppäten så behövde morfar gå på toaletten och utedasset i stallet passade inte riktigt hans behov, så då blev han gnällig och behövde åka hem ögonaböj, vilket resulterade i att det blev en ganska abrupt avslutning på den annars så trevliga kvällen, när mamma och Christer fick skynda sig att åka iväg. Nåja, det var värt ett försök iaf...

Eftersom mamma jobbar denna veckan har hon bett mig ringa till morfar och påminna honom att ta sina tabletter och sin insulinspruta. I går hade han glömt ta sina tabletter och idag frågade han mamma hur man gjorde med insulinsprutan, då han hade glömt bort det.

När jag ringde honom i morse, vid 9.45, så sa han att han precis kommit tillbaka med Rasmus från en morgonpromenad och att han just skulle äta. Tabletterna låg på bordet. 
När mamma ringde kl. 11.00 sa han samma sak till henne...

Hon fick iaf i honom två lugnande tabletter nu ikväll, så förhoppningsvis kan han sova lite bättre i natt, men det känns ändå jobbigt. 
Nu är han ju ensam liksom. Och om han glömmer att ta sin viktiga medicin så kan det bli ännu värre. Mamma tror att han har börjat inse att mormor är borta nu, för som han har varit idag har han inte varit innan. Sorgeprocessen har väl sina egna steg man måste gå igenom, som ser olika ut för olika personer, antar jag.

Jag hoppas att det blir bättre efter att prästen har gjort hembesök (han kommer på lördag), men i övrigt tycker jag att det är konstigt att ingen har frågat familjen hur vi mår och om vi behöver prata med någon. Jag förmodar att det är var och ens ansvar, men har man en gammal morfar som inte gärna öppet pratar om sina känslor, så kommer han aldrig själv att ta tag i den biten och gå och prata med någon. Det måste vara någon utifrån som erbjuder sig och som frågar rakt ut hur han mår. Även om vi är bra på att fråga honom hur han mår så tror jag ändå att han öppnar sig på ett annat sätt för en som inte tillhör familjen. 

Jag bara hoppas att han får styrka nog att gå igenom det här, annars dröjer det inte länge till innan han också lämnar oss för att göra sällskap med sin älskade.

Vi är lite oroliga för morfar... Vi tror att han sörjer mormor mycket, men han säger ingenting om det. 

Jag har tagit med Rasmus, morfars hund, till stallet de två senaste dagarna, så att morfar ska kunna vila sig ordentligt. Vi har varit borta i flera timmar så att han verkligen ska kunna sova då han inte sover på nätterna. 
I går hade han jättehögt socker dessutom (diabetiker) och vi tror att han kanske har glömt av att ta sin insulinspruta. 
Idag hade han ramlat inne i lägenheten och inte klarat av att ta sig upp på egen hand. Som tur är bor min mamma granne med honom och var på väg in för att titta till honom, så hon kunde hjälpa honom upp. Men vad hade hänt om hon inte kom? Hur länge hade han blivit liggande på golvet då?

Morfar är i fysisk god form för sin ålder (han är 79 år), spelar pingis en gång i veckan med några andra pensionärer och går raska promenader med Rasmus flera gånger om dagen. Han är sällan sjuk och bortsett från sin åldersdiabetes så mår han nog ganska bra. Men så försvann hans livskamrat. Jag kan bara tänka mig vilken otrolig omställning det måste vara. Från att ha levt med varandra i över 57 år, tillbringat varje dag tillsammans (förutom den sista tiden då hon var sängliggande på sjukhus), sovit bredvid varandra, stöttat och älskat varandra i vått och torrt - till att hon inte längre finns kvar. 

Tanken på att förlora min egen livskamrat gör mig livrädd. Och då har vi ändå bara varit tillsammans i åtta år...

Vad gör man? Hur hjälper man en anhörig som förlorat någon de levt ihop med hela livet?
Jag är bara så rädd att han ska sörja sig själv till döds. Det har ju hänt att folk gör det. Och förlorar jag min morfar nu också, så vet jag inte vad jag tar mig till.

Igår kväll sköljde en våg av tung, svart, sorg mitt hjärta och jag satt och grät medan jag tittade igenom gamla bilder från när mormor var ung. Minnet av hur hon såg ut då blandades med minnen från vårt sista avsked där hon låg på dödsbädden alldeles kall och vit. Ibland kommer tårarna bara plötsligt, som från ingenstans, och tränger ur genom tårkanalerna utan att jag är beredd på det och ibland kommer de som igår kväll när jag tittar på foton och känner en sådan enorm saknad. Jag vill ha min mormor som hon var för några år sedan, när hon var friskare och piggare. Den mormor vill jag ha kvar, och jag blir så ledsen när jag inser att hon inte finns längre. 
Jag undrar hur mycket den här sorgen jag känner påverkar min bäbis i magen... Det känns jobbigt att vilja vara stark och klara av det här, om inte annat så för att inte påverka bäbisen allt för mycket, men samtidigt måste jag tillåta mig själv att sörja och gråta för att kunna gå vidare.

Idag var familjen på begravningsbyrån.
Det var tungt och mamma grät, Christer var tyst och sammanbiten som vanligt och morfar satt och sov. Jag tror inte han sover så bra om nätterna just nu. Jag själv klarade av att hålla tillbaka tårarna ända fram tills att vi började prata dödsannonsen i tidningen. Den blev verkligen vacker och precis så som mormor hade velat ha det. Hon har i flera år sparat en dikt i sin plånbok som hon tyckte mycket om, så vi satte den i slutet av annonsen. Den lyder såhär:

Den dagen jag går för

att ej vända åter

Jag vill att Ni minns

mig precis som

jag var

Det blir bara värre,

mina kära, om Ni

gråter

För inget kan ändra det

öde vi har

Den dagen Ni står här

och kanske mig 

saknar

Jag vill att Ni lever och

livslusten har

Mina älskade, kära, jag

vill att Ni vaknar

Och "lever" de dagar,

den tid ni har kvar

Det är verkligen min mormor upp i dagen. Jag har starka minnen från när jag var yngre och vi pratade om begravningar o dylikt, att hon alltid sa att hon inte ville att folk skulle gråta och vara ledsna när hon var borta. Hon ville att vi skulle minnas henne med glädje och lycka och inte med sorg. 
Men det är svårt, för jag saknar henne så otroligt mycket!

I går morse, tisdag, ringde mamma mig klockan 6 på morgonen. Sjukhuset hade ringt och märkt en försämring av mormors tillstånd och tyckte att vi skulle åka dit. En halvtimme senare satt hela famlijen samlad runt henne; morfar, morbror Christer, mamma och jag.
Hon hade haft en orolig natt, men låg nu och sov djupt utan rynkor i pannan. Sköterskan som ringde in oss sa att hon hellre ringde en gång för mycket än ingen alls och vi tackade henne för det. Hon berättade också att mormor haft en jobbig natt och att sköterskan tyckte sig märka en förändring när hon blivit så lugn. Det var väl förmodligen också p.g.a den jobbiga natten som hon sov så hårt när vi kom dit.

Vi satt hos henne hela dagen. Morfar åkte hem på förmiddagen för att gå ut med hunden och ta igen sig lite, han har alltid haft svårt för sjukhus. Men vi andra stannade kvar ett tag till.
Mormor började vakna till igen efter några timmar och då började oron och rynkorna att komma tillbaka. Vi satt hos henne, strök henne över armen och försökte prata lugnande med henne. Det gick inte riktigt att få kontakt, utan hon låg mest och vred sig och hade ett ständigt jämmer och mummel för sig.

När hon på nytt lyckades somna efter en ny dos morfin och lugnande bestämde vi oss för att åka hem och äta något och komma tillbaka om två timmar.
Sagt och gjort, jag somnade som en stock i soffan efter maten och vaknade lagom till mamma skickade ett sms om att de var redo att åka och så var vi snart tillbaka på sjukhuset igen.

Det var en riktig helvetesdag. Nu förstod vi verkligen att det var ångest hon hade och när vi var tillbaka på sjukhuset lyckades vi få kontakt med henne så att hon kunde svara ja eller nej på vissa frågor.
Jag frågade henne om hon hade ont, men då svarade hon nej.
Då frågade jag henne istället om hon var orolig och då svarade hon ja.
Timmar gick åt att prata lugnande med henne och försöka vagga in henne i en fridfullhet, vi sa att hon inte behövde känna sig ensam och att vi satt hos henne om hon ville sova en stund.
De få tillfällen hon lyckades slappna av utan det ständiga jämrandet och ropet efter mamma så spelade vi kort vid ett litet bord i fotändan av hennes säng. Det fick tiden att gå litegrann och det behövdes då det verkligen var en lång dag igår.

När klockan var närmare 22.30 på kvällen hade mormor lugnat ner sig någorlunda. Vi beslutade oss för att åka hem och sova litegrann, så fick sjukhuset ringa igen om det skulle hända något. Sköterskorna tyckte vi gjorde det rätta, vi hade trots allt suttit där i stort sett hela dagen. Innan vi gick talade vi om för mormor att vi skulle hem och sova en stund och att vi skulle komma tillbaka i morgon. Mormor nickade och mumlade ja. Sen lyfte hon upp huvudet och sa "hejdå" och vi log åt henne. Jag strök henne över armen och sa åt henne att sova så gott.

Telefonen ringde 08.41 imorse. När mamma grät i andra änden förstod jag direkt.
- Har hon somnat in nu? frågade jag och mamma fick fram ett ja med darrande röst.
Sköterskorna hade inte märkt någonting förrän de gick in och tittade till henne. Vi vet inte vilken tid det hände, men de hade gett henne smärtstillande vid sex-tiden på morgonen och då hade hon somnat gott, så någon gång efter det fick hon äntligen komma till ro.

Jag klev upp ur sängen och det första som slog mig var att allt annat lever vidare. Fastän tiden har stannat för mormor så fortsatte allting annat. Fåglarna flyger utanför fönstret och nere på gräsmattan går en fastighetsskötare med sin gräsklippare, som om det är en helt vanlig dag.

Halv elva kom familjen och plockade upp mig så att vi kunde åka och ta farväl av mormor. Jag kände mig stark ända tills jag satte mig i bilen och vi var på väg till sjukhuset. När vi körde förbi kyrkogården som ligger här i området kom tårarna. Jag har ingen mormor längre. Hon är död. Det kändes så starkt.

Sällan har det känts så tungt att gå från parkeringen in genom entrén på sjukhuset och de hundra metrarna fram till hissen. När hissen slutligen stannat på sjunde våningen och vi strax kom in på mormors avdelning kände jag mig nästan svimfärdig. Jag blev yr och började se suddigt. Fick hålla mig i väggen.
Dörren till mormors rum var stängd och en liten skylt hängde på handtaget: "Tag kontakt med sjuksköterska innan du går in" stod det på den.
Vi sa till på sköterskeexpeditonen att vi var framme och den ansvariga sjuksköterskan visade oss in.
De hade städat hennes rum och ställt fram en ros med tre ljus på bordet.
Jag har aldrig tidigare sett en död människa, men hon såg ut som jag hade föreställt mig det hela. Som ett skal. Tyst och stilla. Jag strök henne över pannan och kinden och hon var alldeles kall. Min blick fastnade på hennes bröstkorg och det var nästan som om man förväntade sig att det skulle röra sig, nästan så mycket att man fick för sig att det faktiskt gjorde det - men det gjorde det såklart inte. Hon var död.

För längesen såg jag ett program på TV om just ett sjukhus som hanterade en familj i en liknande situation som vår. I programmet förklarade sköterskan att hon alltid brukade öppna fönstret till den avlidne för att "själen skulle få komma ut".
Jag vet inte om jag tror på andar eller spöken, men jag öppnade ändå fönstret till mormors rum, det kändes bättre på nåt sätt. 

Vi satt hos mormor i några timmar. Hennes äldre syster kom också dit, hon har också suttit mycket vid hennes sida när inte vi har varit där, så vi tyckte inte det var mer än rätt att hon också skulle få möjlighet till ett sista avsked.
Hon satt med oss en stund och lämnade oss sedan efter att ha sagt några kärleksfulla ord till sin syster i sängbädden.

Det kändes jobbigt att gå därifrån. Tårarna kom igen när vi var och en sa farväl och kramade om henne. Morfar har inte längre sin livskamrat sedan över 50 år vid sin sida. Mamma och Christer har ingen omhändertagande mamma och jag har inte längre någon kärleksfull mormor som kommer dela minnen och glädje med mig när bäbisen kommer.
Det var sista gången vi skulle få se henne och nu lämnar vi henne på sjukhusets bårhus fram till begravningen. Det känns tungt. Men jag påminner mig själv om att hon faktiskt inte är där. Det var bara en kropp, ett skal.

Jag älskar dig mormor. Jag är så glad att jag sa det till dig för en månad sedan, så att jag hann säga det till dig i vuxen ålder innan du somnade in. Jag kommer att sakna dig otroligt mycket, men jag kommer alltid att bära med dig i mitt hjärta. Du har format mig som människa och jag är dig evigt tacksam för att du varit en sådan stor del av mitt liv. Om det nu finns någon himmel, så är det där du är nu och kommer att hålla ett vakande öga över oss.
Nu är du äntligen fri från dina krämpor och slipper ha ont.

Jag älskar dig, mormor, jag älskar dig.

Mormor ligger fortfarande på sjukhus. I samma ensliga rum bredvid sjuksköterskeexpeditionen som tidigare. Men nu är det inte mycket av henne kvar. Armarna och benen som tidigare varit så svullna är mer som skelett med lite skinn på. Mormor som alltid har haft lite hull börjar tyna bort allt mer. Den mormor som jag minns henne kommer aldrig att komma tillbaka.

Idag hade jag och mamma ett samtal med hennes läkare. Vi satte oss i ett enskilt rum där läkaren förklarade att hon och hennes kollegor skulle ta ställning till var mormor kommer att tillbringa sin sista tid - om det blir på ett hem eller på en annan avdelning på sjukhuset, men hon betonade att hon aldrig kommer att komma hem igen. Jag frågade läkaren hur länge hon trodde att mormor hade kvar, men hon svarade att "det är det endast Gud som vet". Hon kan ligga såhär i veckor, månader eller bara några dagar.
Jag sa att det känns lite frustrerande, eftersom de sa precis samma sak sist - fast då rörde det sig om timmar - och helt plötsligt blir hon såpass bra att hon fick komma hem igen. Och nu känns det som om de säger samma sak igen, samtidigt som vi själva vet och upplever att hon är i betydligt sämre skick nu än vad hon var sist.

Vi uttryckte vår önskan om att det skulle få gå fort, att det inte är ett värdigt liv att ligga såhär och ha så ont som hon har. Läkaren sa att det är bra att vi är medvetna om vad som händer och att hon kommer att anteckna vad vi sagt. Hon nämnde också att mormor har svårt att svälja tabletter, så nu får hon det bara intravenöst. Hon sa också att de inte kommer att göra några återupplivningsförsök om hjärtat skulle stanna. Men det har vi förstått sedan länge och mormor hade inte heller velat att de gjorde det.

Jag frågade läkaren, med tanke på att mormor inte längre äter någonting, om det inte brukar gå lite fortare då?
Då berättade hon att man kan leva utan mat i 40 dagar. Hon förklarade också att det är en svår fråga huruvida de skulle sätta dropp eller ej, med tanke på att mormor är på ett sjukhus vars uppgift är att rädda liv, men i mormors fall så finns det ingen anledning att ge henne det. I hennes fall skulle det bara innebära att kroppen samlar på sig vätska och att hjärtat inte orkar pumpa runt allting, och mormor skulle slutligen kvävas av sina egna vätskor.
40 dagar. Jag hoppas innerligt att hon slipper ligga såhär i 40 dagar.

Det var en riktig tuff dag idag. Mormor yrade mycket och var inte bekväm med någonting. Hon ropade på "mamma" och sa "aj aj aj" hela tiden, men varje gång vi frågade om vi kunde hjälpa henne med något så svarade hon att hon inte hade ont någonstans och att hon inte visste vad hon ville. Hon bara fortsatte att jämra sig med rynkad panna. Kanske är det dödsångesten som tar sig i uttryck?
Hon fick både smärtstillande och lugnande vid flera tillfällen, men det hjälpte ändå inte och i flera timmar låg hon och jämrade sig och ropade på sin mamma.

Jag var övertygad om att hon skulle få somna in på midsommarafton, men nu har det gått ytterligare två dagar till. Det känns verkligen som att döden närmar sig nu. Tidigare i förra veckan var hon ändå med vid några tillfällen. Då kunde hon halvsova och plötsligt vakna till för att fråga om vi hade stickat något åt bäbisen än, eller om vi hade kommit på några namn. Men idag har hon varit tämligen okontaktbar.
Hon varken äter eller dricker utan ligger bara och yrar och har ont. Idag slog hon vid ett tillfälle upp ögonen och tittade på mig och jag frågade om hon kände igen mig, men hon svarade nej. Jag tror inte hon såg ordentligt.  Vi fick i henne lite vatten och några klunkar svampsoppa, men det var nog också det enda hon fick i sig på hela dagen. 
Det var oerhört tungt att sitta så många timmar hos henne idag och dela hennes oro. Man känner sig så enormt maktlös. När det inte finns någonting vi kan göra för att hon ska må bättre.

Kan hon inte snälla få komma till ro någon gång?