Det händer lite för mycket dåligt omkring och runt mig just nu. Känns som att jag simmar i skiten, ungefär.
Jag försöker fokusera på det som är bra, så att det som är jobbigt och tungt inte drar ner mig alldeles. 
Dessutom har jag en underbar sambo, som inte bara står ut med att jag är kroppsligt frånvarande då jag har tankarna på så mycket annat, utan också hjälper mig att se det positiva i tillvaron. Vad skulle jag ta mig till utan honom?

Tidigare idag upptäckte vi att sonen suttit på Instagram kl. 06.30 på morgonen. Han spenderade helgen hos sin kusin och jag vet att det ibland blir sena kvällar där, men att lägga sig halv sju på morgonen är totalt oacceptabelt och jag blev fly förbannad. Ringde sonen direkt. Då var klockan nästan 12 och sonen kan inte ha sovit många timmar. Han ljög såklart och sa att han hade lagt sig vid 03. Då blev jag ännu argare just för att han ljög. 
Sen blev det fart på mig. Klädde mig snabbt som fasiken och åkte iväg för att hämta honom, för inte f*n skulle han ha möjlighet att somna om. Nej, nu jävlar skulle han få vara trött hela dagen och riktigt känna att det var ett förbaskat dumt val att lägga sig så sent på morgonen. 

Försöker tänka ut hur jag ska hantera ilskan medan jag kör dit. För jag är så arg så jag skakar och det ryker nästan ur öronen på mig. Vara uppe till halv sju, hur sjutton tänkte han nu?! Bestämmer mig för att behandla honom med "the silent treatment". Jag tänkte inte säga ett ord till honom och sen skulle han få tillbringa resten av dagen i sitt rum, utan vare sig dator eller mobil. Där kunde han få ligga och tänka över det han gjort.
Sagt och gjort. Sonen hoppar in i bilen och säger ett försiktigt och trött "hej", men jag sätter näsan i vädret, snörper på munnen och kör iväg. Jättebarnsligt och säkert emot varenda good parenting-regel som finns, men just då var jag så arg och sket i vilket. 

Tänkte att han minsann skulle få svettas lite, så jag körde en sväng till hästarna. Han hade väl hoppats på att få komma hem och gå och lägga sig i soffan, men jag såg till att han fick hålla sig vaken och alert ett tag till. Sade fortfarande inte ett ord till honom på hela vägen till stallet eller medan vi var där. 
När jag pysslat färdigt med hästarna körde vi iväg igen. Tänkte att jag kunde passa på att ta vägen om Plantagen och köpa så-jord. Fortfarande utan att säga något till sonen. Jag hade den här sammanbitna minen, ni vet när man är så arg att man nästan spricker och det pulserar vid tinningarna.
- Vart ska vi? frågade han när han såg att vi inte var på väg hem. 
Jag fäste blicken på vägen och svarade inte. Jag var så arg. Så arg, så arg, så arg. 

Det gick fort inne i butiken. Gick med raska steg och tog det jag skulle ha, fram till kassan, hej - betala - tack, ut till bilen igen. Sonen följde snällt med och körde sin lillasyster i en kundvagn.
Smällde igen bildörren och DÄR kunde jag inte hålla mig längre.
Sonen fick en utskällning han aldrig fått tidigare, saliven flög ur munnen på mig fram till vindrutan och han blev nog nästan förvånad, eftersom jag så sällan blir särskilt arg. 
Samtidigt försökte jag hålla mig till en inte allt för arg stämma när jag skällde, eftersom lilla dottern satt högst ovetande om sin mammas ilska i baksätet. 

Utskällningen pågick nog i en kvart - tjugo minuter. Jag påtalade gång på gång varför jag var så arg, så att han verkligen skulle förstå.
"Jag tycker inte om när du ljuger för mig! Säg sanningen från början, så blir jag mindre arg. Jag kanske inte alltid gillar vad jag hör, men jag kommer alltid uppskatta att du säger sanningen till mig och då blir konsekvenserna betydligt mildare. Jag vill att vi ska kunna prata om allt, du ska kunna känna att du kan berätta allt för mig och jag blir bara arg när du ljuger." 
Till slut grät han. Sa förlåt flera gånger om. Förklarade med att han inte tänkte. Han visste inte vad han gjorde uppe så sent. 

När jag frågade "Vad tyckte faster om att ni var uppe så sent då?" så fick jag höra något som fick mig att om möjligt bli ännu argare, men inte på min son den här gången. 
Det visade sig att faster och hennes man hade festat till det med sonens farmor och farfar och var, jag citerar, "jättefulla". Sonen hulkade fram att han hade varit jätterädd, för farmor hade kräkts en massa och sen hade de vuxna pratat om att ringa ambulansen för att hon var så dålig, men han visste inte om det hade kommit någon ambulans. Men det var därför han inte kunde sova och de vuxna hade också varit uppe så länge.

Då gjorde det plötsligt ont i mammahjärtat. Här hade jag behandlat honom med "the silent treatment" och sen gett honom en tjugo minuter lång utskällning och får höra det här. Var det någon som borde få sig en utskällning så var det ju faster!
Sonen grät och grät. Dels för att jag hade varit så arg och besviken på honom, men också för att han var trött. 
När jag fick höra vad som hade hänt så lugnade jag ner mig och förklarade ännu mer varför jag var så arg.
"Du börjar bli så stor nu. Jag är livrädd att något ska hända dig och jag blir arg på dig bara för att jag är rädd om dig. Jag älskar ju dig mest av allt i hela världen och jag skulle aldrig förlåta mig själv om det hände dig något som jag hade kunnat förhindra." Sonen grät lite till. Han var så ledsen för att han hade gjort mig besviken. Och sen var han ledsen för att han hade blivit rädd att nånting var fel med farmor, så jag fick passa på att förklara att ibland kan man kräkas om man druckit för mycket alkohol.

Jag förklarade också att han inte får sova över hos kusinen något mer, utan kusinen får komma hem till oss istället. Jag påtalade också att jag inte accepterar att man som vuxen dricker sig full när barnen är hemma och att jag tänkte prata med hans faster om det. Sonen nickade förstående. 

I hissen hem kramade jag om honom hårt, hårt. Tryckte hans kind intill min fastän jag nästan får stå på tå för att nå numera, och sa återigen att jag älskar honom. "Glöm aldrig bort det!". Han kramade hårt tillbaka. Min fina pojk. Han är allt bra underbar ändå. 

Jag förstår verkligen inte hur det vuxna sällskapet hos kusinen tänkte. Varför dricka sig full när man har barn hemma? Barn ska inte behöva se vuxna berusade. Jag säger inget om en öl till maten eller ett glas vin framför teven, men att slå till med riktigt brakfirande och bli jättefull är fullständigt respektlöst! Det är illa nog om de gör det inför sitt eget barn, men när barnet har en lekkamrat hemma är det ännu värre. Spelar ingen roll om de är släkt, så gör man bara inte. Och att låta barnen vara uppe till 06.30 dessutom är rena vansinnet! 
Ska bli ytterst intressant att höra fasterns förklaring...

Var är våren? 
Jag vill se knoppar på träden, höra vårfåglarna sjunga och känna den ljumma vinden mot mina kinder.
Istället ser jag snön falla från skyn, vårfåglarna har knappast vågat sig hit än och satans va kall blåsten är!

Tog med bebis och Rasmus till hästarna tidigare idag. Bebis sov gott i bilen, medan jag fyllde på vattenkaret i hagen och höll på att blåsa bort och frysa ihjäl på kuppen. Rasmus tyckte väl det var lagom kul att vara ute, men skuttade tappert efter mig i varenda fotsteg.
Under tiden vi var i stallet så var morbror med morfar på sjukhuset. Morfar skulle tillbaka idag för njurfunktionskontroll. En sk. Crom-Clearence. De sprutar in krom i blodet för att se hur bra njurarna "städar upp" och kontrollerar alltså detta med ett nytt blodprov imorgon. 
Han känns som vanligt, älskade morfar, om än något tröttare och kanske lite blekare. 
Å andra sidan har det varit något som saknats hos honom sedan mormor dog. Utan henne är han inte hel.

Jag tror han tänker mycket på sin sjukdom. Fast han säger inte mycket om det. Än. 
Igår hade han sagt till mamma att om något händer honom så kanske det vore bra om det inte fanns så mycket pengar på kontot. Mamma försökte förklara att det inte spelade någon roll, eftersom han inte har några skulder att betala. Så nog funderar han säkert en del.
När vi fått lite mer klara besked från läkarna så tänkte jag att jag skulle prata med honom om det. Jag tror han behöver det. Jag behöver det. 

Idag hjälpte jag honom koppla in DVD-spelaren så han kunde titta på filmerna jag gav honom i julklapp, om "Göteborg - staden i våra hjärtan" (http://www.discshop.se/filmer/dvd/goteborg_i_en_resa_i_tiden_1911_1974/P33967), något som kunde vara ett avbrott från verkligheten en stund. Han gillar ju sånt där. Göteborgs historia. Majorna. Gamlestan. Hamnen. Byggnader han kan känna igen, gator och områden han lekte i som barn. 

Oavsett vad som händer, så tänker jag inte tillåta mig själv att lamslås av nedstämdhet eller sorg så länge morfar faktiskt lever och finns här ibland oss. Jag tänker ta tillvara på varje ögonblick och se till att träffa honom så ofta jag kan. Jag ska ta med penna och papper och skriva ner hans livshistorier. Jag ska lyssna som om det vore första gången jag hörde de där historierna han berättar, fastän jag hört dem tusen gånger förut. Och jag ska hjälpa honom att fortsätta se positivt och få ett så lyckligt slut som möjligt.
Är det någonting jag har lärt mig av mormors bortgång så är det att verkligen ta till vara på tiden. Att spendera tid med dem du älskar och som betyder mycket för dig. 

Det jag ska börja med är att sammanfatta det jag fått fram om morfars biologiska pappa, så att jag vet hur jag ska gå vidare med att hitta mer information. Om jag inte får hjälpa morfar med att reda ut alla frågor han har om sin riktiga pappa innan han dör, så vet jag att det kommer att gnaga i mig resten av livet...

Varje nyår brukar jag få en känsla för hur kommande år kommer att bli. Jag såg fram emot att få en bra känsla inför det här året, men den infann sig liksom aldrig och jag kunde inte förstå varför. Vad kunde gå fel nu liksom? Jag har fått världens vackraste dotter, jag har en underbar familj och trivs med livet som hemmamamma.
Jag ägnade inte så mycket tanke åt det först, men den där dystra känslan inuti kroppen ville inte försvinna. 
Nu börjar jag förstå varför...

Urologen Sahlgrenska
2013-03-07 - 2013-03-15
Initialt blev du inlagd p.g.a ryggvärk och blod i urinen. Man gjorde en röntgenundersökning där man fann en förändring på ena njuren. Du försämrades och fick en blodförgiftning. Efter att ha fått behandling förbättrades du successivt. Sedan fick du genomgå diverse röntgenundersökningar för att bedöma förändringen man hittat på njuren. Det var en njurtumör. Undersökningarna har också visat att det finns misstanke om att sjukdomen har spridit sig till lungorna. (...)
- utdrag ur morfars sjukhusjournal -

H e l v e t e !
Morfar besökte vårdcentralen torsdagen den 7 mars. Mamma var med honom. Då jag var och tränade i närheten så gick jag dit när mitt gympapass var slut, för att avlösa mamma så hon kunde gå på toaletten eftersom hon inte vågade lämna morfar ensam. Morfar var blek, hade hög feber och skakade. 
Läkaren på vårdcentralen gjorde bedömningen att de skulle åka till sjukhuset istället, då morfar hade så lågt blodvärde och läkaren misstänkte att han behövde ligga inne ett par dagar för att få blodtransfusion.
Tidigt morgonen därpå, vid 4-tiden, ringde sjukhuset till mamma och lät meddela att morfar hade hamnat på intensivvårdsavdelning. Misstänkt urosepsis. D.v.s blodförgiftning. Som i sig är ett livshotande tillstånd. 
Morfar återhämtade sig redan samma eftermiddag som tur var och fick åka tillbaka till vårdavdelningen. 
Där genomgick han ju då alla dessa röntgenundersökningar och familjen bestående av mig, mamma och morbror, besökte honom varje eftermiddag.
 
Första dagen på sjukhuset hade jag en tryckande känsla över bröstet när jag gick där i de långa vita korridorerna. Inte igen. Fan också, inte det här året också! Det räcker nu! Alla minnen från fjolåret när vi gick där i sjukhuskorridorerna för jämnan spelades upp i huvudet igen. Från när vi satt hos mormor i den opersonliga sjukhussalen och vakade. Oroade oss. Spelade Yatzy, Grät. Allt gick i repris.

Jag, mamma och morbror turades om att ta hand om morfars hund Rasmus. Han fick sova över hos mig några nätter och några nätter hos mamma. Det blev lite extra pusslande eftersom våra katter inte är överförtjusta i hundar, men det fick gå. Sambon sov på soffan och jag delade säng med Rasmus. Var på promenader flera gånger om dagen och tog med honom så han fick springa lös i stallet.
När morfar blev piggare kändes det genast mycket bättre. Åh, han har inte blodförgiftning längre, tänkte jag. Vad skönt. Då kanske han snart kan få komma hem och allt kan bli som vanligt igen. 

Men det kommer inte att bli som vanligt.
Morfar har njurcancer. 
Som har spridit sig till lungorna.
Är inte det en dödsdom som heter duga? 
Jag hade verkligen inte en tanke på att det var cancer han blivit drabbad av. Det kom som en iskall chock när sjuksköterskan sa det. Fast han sa aldrig "du har cancer", utan han nämnde det här med "förändringar" och "tumör". Jag fick bita mig i läppen för att inte utbrista "CANCER!?" rätt ut. Ville inte skrämma upp morfar. 
Men det var det... 

Fastän vi inte vet än hur omfattande cancern är, så skenar tankarna iväg. Vem ska ta hand om Rasmus när morfar dör? Vad gör vi med lägenheten? Vem kommer att flytta in där? Vart ska alla grejer ta vägen?
Sen blir jag så hysteriskt ledsen att jag får lust att ge mig själv en käftsmäll. 
Det är morfar ju. Stålmorfar. Han är aldrig sjuk. Han kan ju faktiskt fixa det här!
Men samtidigt. Det är ju cancer. Fucking jävla cancer. Jag är så otroligt rädd för cancer.

Sen läser jag på lite. 
"Hälften av patienterna med njurcancer botas. De som inte botas kan dock leva flera år med sin sjukdom."
Nu känns det lite bättre igen. Ok, han kanske kan få några år till iaf? Istället för veckor/månader som jag har ställt in mig på nu. 
Om njurcancern däremot bildat metastaser (dottersvulst) - när tumören övergår från att verka lokalt och börjat sprida sig till andra organ - så som det verkar ha gjort i fallet med morfar - så kallas den malign (elakartad). 
Nu känns det fan inte bättre längre.
Skit skit skit skit skit!

Morfar ska på fler undersökningar under morgondagen och på torsdag. Sjuksköterskan som hade samtalet med oss, påpekade att läkarna efter nästa undersökning kunde ge mer klara besked. Jag är jätteorolig. 
Morfar vet inte själv hur allvarligt sjuk han är. Trots att läkarna pratat med honom flera gånger och fastän han fått hem sjukjournalen med ovan skrivna text samt andra liknande ord som "nyupptäckt njurcancer". Dels hör han så himla dåligt och sen har han så dåligt minne, att han lätt glömmer av vad läkarna berättat.
Om han inte har läst igenom journalerna nu efter hemgång och låtit det sjunka in. 
För till mig sa han nämligen "bara det inte är cancer man fått, det är ju det man är rädd för", när vi väntade på att morbror skulle köra fram bilen till sjukhusentrén när vi hämtade hem morfar i fredags.

Jag har ont i magen och känner ständig oro. Förhoppningsvis kan denna veckans undersökningar ge mig något att gå på. Något att ställa mig in på.

Den enda lilla trösten jag ser i det här, är om jag tänker att morfar får återförenas med mormor om han dör. Men det är ju så fånigt. Jag vet ju inte ens om jag tror på sånt. 

Min blogg verkar vara lite utdöende. Jag skriver mest i min pappersdagbok om kvällarna och glömmer av att skriva här. 
Nu har det gått en månad sedan förra inlägget. 

Polisen hörde av sig angående DNA-provet på sonens jacka och SKL kunde inte hitta några andra avtryck än sonens egna, så nu har polisen inte mycket att gå på. Utredaren sa att han inväntar en övervakningsfilm från när grannpojken såg männen som rånade honom på spårvagnen. Men det verkar långsökt. Grannpojkens rånare verkar inte vara samma som sonens. Så vi får nog lägga ner hoppet om att sätta dig dem. 
Som tur är verkar varken sonen eller hans kusin ha några större men efter händelsen. 

Dottern har hunnit bli hela tre månader och kärleken till henne växer sig bara starkare och starkare hela tiden. Det är svårt att beskriva hur man kan älska någon såhär starkt. Nu har vi lärt känna varandra och är bästa vänner. Kärleken lyser i hennes ögon när hon tittar på mig och jag besvarar det med ett varmt leende. Hon och sonen är det finaste jag har.
Jag blir så glad över att se hur sonen tittar på henne. Han älskar henne också. Det värmer i hjärtat, eftersom jag själv inte har några syskon och därmed inte vet hur syskonkärlek känns. Men nu vet jag iaf hur den ser ut.

Jag brukar träffa några andra mammor lite då och då. Vi tar en powerwalk varje måndag för att komma i form igen. Är det fint väder har vi träffats för lite längre promenader, men nu när det har blivit så himla kallt har det hänt lite mer sällan. Igår hade vi bebisträff hemma hos oss. 8 bebisar och lika många mammor. Det var faktiskt jättetrevligt. Jag och dottern sov som stockar på kvällen efter alla nya intryck. 
Jag tycker dock fortfarande att det är så förbannat trist att mina gamla vänner inte längre hör av sig. Jag försöker höra av mig till dem och styra upp en träff, men det rinner alltid ut i sanden. 
Folk som jag trodde var nära vänner har inte hört av sig på flera månader, knappt sagt grattis till bebisen. Folk som jag verkligen trodde skulle vara bland de första att komma hit och krama om mig, gratulera mig till ett bra jobb och beundransvärt titta på bebisen, hör jag inte ett pip ifrån. Det är jättetråkigt. Jag känner mig bortglömd.  
Jag lovar mig själv att inte bli sådan själv. När mina nära vänner får barn ska jag vara bland de första att höra av mig och visa omtanke. 

Jag tänker fortfarande på mormor varje dag. Oftast när jag ska gå och lägga mig. Eller egentligen närsomhelst och hela tiden. Jag tänker på henne med glädje och värme. Så som jag vet att hon ville att jag skulle minnas henne. Vi var också bästa vänner. 
Snart är det jul och det kommer kännas konstigt att fira utan henne. Förra året låg hon visserligen på sjukhus på julafton, så redan då var det annorlunda, men den här gången är hon inte någonstans. Det finns inget ställe jag kan besöka henne på annat än i minneslunden. Men där kan jag inte hålla hennes hand eller stryka henne över håret. 
Åh, mormor, som jag älskar och saknar dig!
Det är första julen vi kommer att fira hemma hos oss. Mamma, morbror och morfar kommer hit. Svärföräldrarna kunde inte. Jag hoppas det blir en tradition att fortsätta med. 

Jag är inte så aktiv vid datorn, utan kollar mest facebook från mobilen. Mest för att ha något att sysselsätta mig med medan jag ammar. Sedan har jag börjat skriva i min egna dagbok. En sådan på papper. När man använder en riktig penna att skriva med och inget tangentbord. Fick lite inspiration när jag plockade upp mina gamla dagböcker och insåg att jag har elva års tankar och händelser nedskrivna och förvarade i bokhyllan. Satt och läste igenom hela 2004 års dagbok för ett tag sedan och det var efter det som jag återupptog skrivandet i 2012-dagboken.
Kanske är det också därför jag inte varit så aktiv med bloggandet.

Livet rullar på. Dottern har hunnit bli två månader och är fortfarande världens bästa bebis. Hon somnar av sig själv när jag lägger ner henne i sin säng på kvällen vid 21-tiden och sover hela natten fram till 6-tiden då hon vaknar och vill ha mat. Sen somnar hon om och sover oftast till 9-10. Underbart!

Jag brukar äta frukost framför "Desperate housewifes" på TV under tiden som dottern ligger och sprattlar och är på glatt humör i soffan bredvid mig. Sen är det amningsdags och runt 12 är det dags för en ny tupplur.
Sovstunderna är inte så långa längre, utan hon sover kanske en halvtimme - 45 minuter innan hon vaknar och vi har en ny mysstund med amning, blöjbyte, skratt o gos framför oss. För hon är allt som oftast på strålande humör. Det är också underbart!
Därefter går vi antingen ut på promenad eller så åker vi till stallet och pysslar med hästarna.

På eftermiddagen äter hela familjen middag tillsammans och sen brukar jag få lite egentid med tvättmaskinen medan sambon sysselsätter dottern. Numera har jag tvätten som terapiarbete. Det är jätteskönt att stå och sortera och vika kläder, faktiskt. Jag brukar tycka om att hålla rent i köket också. Mitt nyfunna intresse för hushållssysslor är nog sambon ganska glad för. Nu är det städat och rent så vi slipper få panik om nån ringer på dörren. Frågan är om det kommer att fortsätta vara lika fint sen när jag börjar jobba igen. Men det är långt tills dess... Det tänker vi inte på nu... 

För två veckor sedan blev sonen och hans kusin överfallna och rånade på sina mobiltelefoner när de var på väg hem från affären strax efter 19 på kvällen. Två betydligt äldre killar hade stannat dem, tagit tag i dem och hotat med stryk om de inte gav ifrån sig sina telefoner. Det gjorde verkligen ont i mammahjärtat när pojkarna förtvivlat kom hem och berättade det hela, kusinen gråtandes och sonen alldeles uppjagad. Särskilt med tanke på att det var jag själv som bad dem gå till affären. Hade sonen varit ensam hade jag aldrig skickat iväg honom, men nu var de ju två - inte ger sig väl någon på två tonåringar? Men jo, det gjorde de visst det. Känns genomruttet. Ilskan har dock lagt sig nu, två veckor senare. Och pojkarna mår förhållandevis ganska bra. De har fått nya mobiler.
Polisen utreder fallet och har skickat sonens jacka och kusinens tröja till SKL för DNA-analys. Vi hade en polis hemma hos oss häromdagen som tog DNA-prover på både sonen och kusinen för att kunna urskilja dem från andra DNA-märken på klädesplaggen. 
Jag hoppas att polisen kommer få fram något av det. Så att odjuren åker dit. Inte för att de lär få något hårt straff, men så att tonåringarna känner sig bättre till mods - att rättvisa blev skipad. 

Fortsättning följer...

Dagarna rullar vidare, Elsa växer så det knakar och jag börjar trivas med att vara i hemmets lugna vrå utan flera bollar i luften samtidigt. 
Igår var arbetskamraterna på besök. Kanske var det allt snack om jobbet, eller av att höra hur de inte trivs, som fick mig att sakna arbetet lite mindre. Jag har det ju faktiskt riktigt bra nu. Vara hemma med världens goaste bebis liksom. Det vill jag verkligen inte byta bort.

Några rutiner kan man väl inte direkt påstå att jag har fått in direkt. Men lägenheten blir oftare städad numera! Disken plockas bort, tvätten tvättas innan det samlas i stora drivor och golvet blir dammsuget.
Jag försöker ta mig ut varje dag, men då sovrutinerna är lite sisodär så blir det inte promenad varje morgon som jag tänkt mig. Antingen tar vi en promenad efter lunch eller så åker vi till stallet. Men åker jag till stallet blir det ingen promenad o vice versa, för då sover hon för länge.

Igår somnade Elsa i sin egen säng för första gången. Annars har jag haft henne bredvid mig i sängen, men nu sov hon hela natten (6,5 timmar iaf) i streck. Kändes skönt att sova så många timmar på raken, men när hon vaknade vid halv åtta på morgonen lyfte jag över henne till mig så att jag fick gosa med henne bredvid mig ett par timmar till. Jag hade förmodligen sovit lite längre om det inte vore för att pappa kom på besök, så jag var tvungen att ställa klockan på nio. 
Han kom en timme senare och tittade lite på Elsa. 
- Ja nu är hon några månader gammal..., sa han när det hade varit tyst i soffan lite för länge.
- Nej, hon är fem veckor, svarade jag.
- Jasså, det är hon... 

Det är ju faktiskt ganska stor skillnad på en månad gammal bebis och en "några månader" gammal bebis... 
Men men, det är en kommentar som kommer från pappa, så jag är inte förvånad över att han inte har bättre koll faktiskt. Elsa var på gott humör för det. Hon låg i soffan och bajsade.
Pappa stannade i en timme och efter det ammade jag Elsa när hon fått på sig en torr blöja och då somnade hon gott. Kunde därför passa på att sätta på datorn, annars undviker jag att ha igång den när hon är vaken för jag vill att hon ska få all min uppmärksamhet.

När man talar om trollen... Nu vaknade hon igen. Dags att stänga av och ägna mig åt bebismys!

Nu har det börjat "på riktigt". Sambon har återgått till jobbet efter fyra veckors ledighet och uppassning av både mig och dottern. Den tiden tillsammans alla fyra i familjen har varit underbar. Förvisso har sonen gått i skolan om dagarna då vi andra har umgåtts och lärt känna vårt nya tillskott, men på eftermiddagarna känns famlijen komplett. Nu är det på riktigt, vi är en familj. Tillsammans för alltid. Jag känner mig så lycklig och tacksam över all kärlek jag får uppleva!

Igår fick jag och dottern klara oss ensamma hemma hela dagen för första gången sedan lyckobubblan började. 
Men det gick bra. Vi har världens mest underbara dotter som är så snäll och lätt att tillfredställa och förstå, så jag myste mest hela tiden. Jag njuter verkligen av varje sekund när hon ligger i min famn och är sådär liten och underbar. Försöker etsa fast det i minnesbanken så jag kan plocka fram det sen när hon blivit större och man glömt bort hur mysigt det var när hon var bebis.

Medan hon sov passade jag på att städa och sätta upp gardinstänger i ett av rummen som inte fått så mycket uppmärksamhet sedan vi flyttade hit. En maskin tvätt hann jag sätta på och jag kunde både tömma och plocka i diskmaskinen. Jag trivs ganska bra med att vara hemmafru faktiskt! Det är lite terapiarbete att pyssla och vara huslig, något jag inte riktigt trivdes med att göra förut, när tiden inte riktigt räckte till, men nu när jag har tid att göra allt på så är det väldigt trivsamt. Vi får väl se hur länge jag har tid. Medan hon fortfarande är såhär liten går det ju bra, för då sover hon ju rätt mycket. Det blir väl svårare senare när hon kräver mer uppmärksamhet. 

Igår var vi på familjerättsbyrån och skrev under papper om föräldraskap. Så nu är sambon pappa "på papper" också. Jag tycker det är lite fånigt att de som är gifta inte behöver skriva under samma papper som vi andra icke-gifta behöver göra. Som om gifta människor inte kan göra snedsteg liksom? Som om ett förhållande inte skulle betyda lika mycket bara för att man inte är gift?
Känns som en ganska gammal lag som behöver moderniseras... 

Idag har vi varit i stallet där Elsa fick sitta i bärselen medan jag grejade. Så där hängde hon och sov medan jag pysslade på gården och borstade Kevin. Inte alla som kan titulera sig tvättäkta hästtjej redan vid fyra veckors ålder!

Nu när mannen återgått till arbetet tänkte jag försöka få till våra rutiner här hemma, men det får väl ta den tiden det tar innan vi kommer in i det. Just nu sover hon ju lite närsom på dagen. 
Men jag har lovat mig själv att komma ut minst en gång om dagen iaf. Jag behöver det. Behöver luft och lite aktivitet. Nyttigt för bebis är det också.

En sak är då säker - även om mannen är på jobbet och jag är hemma med Elsa, så lever jag fortfarande i min lyckobubbla. Hon är så fin och jag är så lyckligt lottad som har två underbara barn. Jag hade inte kunnat önska mig något bättre, mina barn betyder allt för mig.

De är meningen med livet.

Den 8 september kl. 18.19 kom vår älskade bäbis äntligen ut. En stor flicka på 4,8 kg och 54,5 cm lång. Trots enorma smärtor som fick mig att fundera på vad sjutton jag gett mig in på och om jag nånsin kunde tänka mig att gå igenom det igen, så försvann allt på ett ögonblick så snart hon kom och vi hörde henns skrik för första gången. Så vacker, så underbar, så perfekt på alla sätt. Lyckan är total och allt har gått så bra. 
Jag har inte hunnit att sitta så mycket vid datorn, därav det sena inlägget, men allt rullar på och vi lever i vår lyckobubbla och försöker hitta lite rutiner i vardagen. Elsa är så snäll. Äter, sover och bajsar mest hela tiden. Precis som det ska vara. Jag får t.om sova lite om nätterna, ibland fyra timmar i streck och det får man ju absolut vara nöjd med.

Jag är så enormt glad över att min sambo finns vid min sida, han är en underbar pappa - precis som jag förutspådde - och han hjälper mig så mycket med allt det praktiska som jag inte hade klarat av utan hans hjälp. Han skämmer bort mig med frukost, lunch, middag, kvällsmat och hjälper till att handla, städa och gå ut med morfars hund. Han byter blöjor och underhåller Elsa och jag blir varm i hela kroppen när jag ser dem tillsammans och ser den stolthet och kärlek han lyser med när han håller i henne. Hennes storebror är också stolt och han är också jätteduktig på att hjälpa till. Jag är så otroligt lyckligt lottad och är enormt tacksam.

Det enda som gör mig lite sorgsen, mest om kvällarna när jag är trött och hormonerna virrar omkring i kroppen, är att jag saknar min mormor så fruktansvärt mycket och det gör så ont i mig att hon aldrig hann träffa Elsa. Det gör mig jätteledsen och jag gråter. Det spelar ingen roll hur väl jag vet att hon var sjuk och aldrig skulle orka, det är liksom inte det - jag är bara ledsen att hon inte fick vara frisk lite längre, så hon kunde vara med oss ett tag till. 

När jag blir så ledsen så trycker jag Elsa lite tätare intill mig och viskar i hennes små öron att jag älskar henne och att hennes gammelmormor också gör det, även om hon aldrig fick chansen att se henne. Elsa kommer att få lära känna sina gammelmormor ändå, genom mig och resten av familjen som kommer att berätta om alla goda minnen vi har av henne. Då känns det lite bättre. Mormor hade inte velat se mig ledsen.