Jag sover så ytligt numera. Får aldrig riktigt någon djupsömn, utan sover lite då och då istället. De säger ju att man gör det som en förberedelse inför vad som komma skall med bebisen. Oavsett anledning så sover jag alltså inte särskilt bra. Slumrade till en stund på soffan för några timmar sedan och när jag sedan vaknade (för att gå och kissa såklart) så kunde jag inte somna om efteråt. Så nu sitter jag här igen. Ensam när alla andra sover.

Sneglar in i barnkammaren som står tom och orörd i väntan på bebis ankomst. Vi gjorde iordning övervåningens hall till barnkammare som ett av mina projekt nu under sommaren. Målade väggar och fixade ett draperi för dörren som aldrig används som in-utgång, satte upp spjälsäng, köpte nytt skötbord och lade ner lite gamla kläder som tonåringen hade när han var liten i byrån. Såhär blev resultatet:

 

Mitt andra projekt var att måla lite tavlor att pryda väggarna med, så även dem fick komma upp. 
Som den djurälskare jag är var djur ett självklart motiv och gärna i skarpa färger och kontraster.
Jag lovade ju mig själv att börja måla igen, så jag är glad att jag fick tid att sätta mig ner och återuppta bekantskapen med penslarna. Det är otroligt avkopplande att måla.

Såhär blev väggen:

 

Det har tillkommit en mysig lampa och några gosedjur på byrån och en kudde med samma fodral som draperiet i fåtöljen, så nu är rummet så redo det bara kan bli...

Och jag med. 
Jag vill byta blöjor, klä på kläder, amma, torka spyor och trösta bebisskrik. Jag orkar inte vänta längre!

Tänk att min lilla buspojk blir tonåring idag.... Helt otroligt vad tiden går. Mitt lilla busfrö med det lockiga blonda håret har nu förvandlats till en lång ung man i målbrottet, som vill ha på sig för stora kläder, spela dataspel och kolla in tjejer mest hela tiden. Det blonda håret är kvar, dock inte längre lockigt, utan mer fixat i uppåtspretande spikes. Min fina, fina pojk. Han är fortfarande min fina, fina pojk, men han är tonåring! Han måste bo hemma minst sex år till har jag sagt. "Eller kanske fem", tyckte han då. FEM?! Det går ju hur snabbt som helst! Det får nog bli tio år till, när jag tänker efter... 

Hans pappa ringde faktiskt igår, till min stora förvåning. Det var första livstecknet från honom sedan vi sågs på skolavslutningen i mitten av juni, sisodär tre månader sedan... Han har alltså inte hört av sig varken via telefonsamtal, mail, eller sms - till sin alldeles egna son som delar hans gener och blod - under tre månaders tid. Fastän han lovade efter skolavslutningen att han snart skulle höra av sig så de kunde hitta på något. Tomma ord. Tomma löften. Jag blir så trött. Hade det inte varit för att sonen fyller år så hade vi säkerligen inte hört av honom förrän eventuellt på julafton. Men inte ens det är ju säkert, sonen fick ingen julklapp av honom förra året heller ju...

Det var sonen som svarade när han ringde, men efter ett tag ropade han på mig då hans pappa ville byta några ord. Jag fick samla mig innan för att inte låta irriterad och försökte hantera samtalet så gott jag kunde. Egentligen vill jag bara skrika åt honom och förbanna honom hur han kan behandla sin egen son på detta sätt, men det kunde jag ju inte göra när sonen stod bredvid. 
De ska fira sonen hos farmor och farfar imorrn. Lillgrabben, eller numera kanske jag får titulera honom som "tonåringen", hoppade förväntansfullt bredvid telefonen när jag och hans pappa bestämde detaljer med hämtning och lämning. För en gångs skull så ställde hans pappa upp med att lösa det hela, då vi ju faktiskt inte vet när bebis anländer och jag därför har svårt att lova något. I det stora hela var det ett bra samtal och jag kände mig inte så arg efteråt. Men jag kommer aldrig kunna förlåta honom för hans ständiga försummande och frånvaro. 
I min värld gör man inte så mot sina egna barn. 
Barnen är det viktigaste man har och man måste vårda den relationen ömt, oavsett hur smärtsamt eller jobbigt det kan vara för en själv. Man måste sätta barnen i främsta rummet och borste från egoistiska känslor, det är inte barnen som har valt DIG som förälder, det är DU som har satt dem i den här världen, då måste man också ta sitt ansvar - för resten av livet om det är så. 
I min värld spelar det ingen roll om jag så skulle vara dödssjuk, min son kommer alltid först oavsett vad som händer. Och det viktigaste för mig tror jag är att han vet om det. Villkorslös kärlek.

Alltså, nu börjar det ju bli lite tröttsamt att hålla på och vänta hela tiden... Inget har alltså hänt ännu och bebis verkar trivas mycket bra i magen där den ligger, för ut kommer den inte iaf... 
Färdknäppar, trappspring, ananas och allt annat löjligt jag försökt med har inte gett något resultat, så nu vill jag bara sova igenom dagarna tills dess att bebis äntligen behagar komma ut. 

Jag var på mitt sista MVC-besök i måndags. Alla värden var bra och barnmorskan tyckte att bebis kändes stor nog så att den gott kunde komma ut nu, fixerad har den ju varit länge. Vi bokade en tid för överburenhetskontroll på lördag, för då har det enligt MVC's uträkning gått 14 dagar över tiden. (Enligt min uträkning så är jag idag bara fyra dagar över tiden). Om ingenting har hänt innan lördag kommer de att gå igenom mina och bebis värden, känna hur livmodertappen verkar, hur bebis ligger, kolla CTG och ultraljud osv. Troligtvis blir jag inte igångsatt samma dag, utan barnmorskan trodde nog snarare på början av nästa vecka. Men hon tröstade mig med att hon trodde det var på gång - mitt undertryck hade höjts en aning (det var fortfarande normalt, men högre än tidigare) och det är tydligen ett tecken på att förlossningen närmar sig. 
Men jag vet inte om jag tror på sådana där grejer längre. Det är så många tecken jag har som tyder på att bebis kan komma vilken sekund som helst, men den gör ju inte det ändå.

Tidigare i veckan har jag trott att det varit på gång varje kväll, för magen har sjunkit ner ytterligare, det är ÄNNU tyngre och jobbigare och sammandragningarna håller i sig längre, men när jag legat i sängen och inväntat ytterligare tecken har det istället klingat av och det är likadant dagen efter. 
Så idag känner jag att det inte kommer hända något nu heller, så jag kan lika gärna sikta in mig på den där överburenhetskontrollen på lördag...

Kanske lika bra, sonen blir tonåring imorrn (eller idag, den 6/9 rättare sagt). Så då kan vi fira honom med presenter och uppmärksamhet istället för att ligga på BB och krysta. 

Oh well, det är inte så många dagar kvar till lördag ändå trots allt... Jag biter ihop och håller ut lite till...

Vafan. Kom ut nu dååå... Det är ju den andre september! 
Nu börjar väntan bli olidlig. Inte så mycket för att det är tungt och jobbigt, för det kan jag överleva (åtminstone några dagar till), men jag är så förbaskat nyfiken på varelsen som levt i min mage större delen av ett år och hur den här lilla varelsen ser ut. Jag vill veta nu! Jag vill hålla bebis i min famn, ammandes vid mitt bröst och bara titta på underverket som vi lyckats skapa bara min man och jag. Jag har väntat länge nog!

Jag tycker att jag har gjort allt. Gått i trappor, trampat runt i den varierade terrängen i hagen, ätit ananas i mängder, hållt i gång som tusan, vilat mig och slappnat av - you name it.
Men jag ger mig inte. Det är några timmar kvar av den andre september och det är helt okej om bebis vill titta ut i natt. Vi får ta till färdknäppen.
Håll tummarna att det funkar!

Fortfarande ingen bebis. Jag tror mer och mer på att det är den 2/9 som gäller, som befruktningsuträkningen säger, men dröjer det mycket längre än så kommer jag bli frustrerad. 
Har gått både ner och upp för alla trapporna (från 9'e våningen), jag har ätit ananas i mängder och testat en del andra knep som sägs sätta igång förlossningen, men inget verkar bita på mig. Och efter den där trapptrapatsen så känner jag att hjälper inte DET, ja då hjälper fan ingenting. Så jag tar hissen hädanefter. Blev helt färdig efter den utfärden.

Dagarna tickar vidare, i ungefär samma takt som innan. Har nu hittat lite småprojekt som lyckats hålla mig sysselsatt i några dagar, hittade gamla bilder som jag lade upp på facebook bland annat och lyckades komma ihåg mitt inlogg till bilddagboken, där en hel del gamla roliga bilder gjorde sig påminda. Så jag har att sysselsätta mig med några dagar till...

Idag tog vi in hästarna för att kunna göra maskprov i morgon. Får hjälp av två eldsjälar som alltid ställer upp med utsläppet som tur är, för jag hade inte orkat släppa ut alla sex hästarna själv som jag är just nu. Särskilt inte då det är ett par, ja vad kan det vara? 200-300 meter? till sommarhagen. Att ensam gå fram och tillbaka till sommarhagen och gården känns inte lockande, så jag är otroligt tacksam att de ställer upp och hjälper till fastän klockan kommer vara olidligt tidigt... Blir inte mycket sömn i natt, men jag kommer ju iaf kunna lägga mig efter utsläppet imorrn.
Om inte bebis tycker att det är ett ypperligt tillfälle att komma på när jag lär vara utmattad och trött som det är förstås... :) 

Igår tillbringade jag ytterligare sju aktiva timmar i stallet, men den här gången var jag ensam utan sambo.
Började dagen med MVC-besök kl. 08.15, vilket är lite tidigt för min del som åtminstone brukar sova till 09.30, men för att sambon ska kunna följa med blir det den tidiga tiden så att jag kan köra honom till jobbet efteråt.

Allt verkar bra och bebisen ligger väldigt långt ner nu och kan komma närsomhelst, som barnmorskan sa.
Beräknad förlossning är ju på lördag, men vi har tid hos BM på måndag nästa vecka ändå och jag tror faktiskt att det blir ett besök till. Som sagt, 2 september blir det ju, om man ska utgå från befruktningsdatum.

Körde sambon till jobbet efter MVC-besöket och åkte och handlade därefter. Köpte lite goda frukostfrallor som jag satte tänderna i när jag väl kom hem igen. Lade mig ner på soffan efter frukosten och tog en liten tupplur för att ta igen den missade sömnen på morgonkvisten.
Efter tuppluren åkte jag hem till min morfar, som numera är ensam hela dagarna eftersom min mamma jobbar. Satt och pratade med honom i nästan en timme om ditten och datten. Vi pratade lite om mormor, han sa att det är mest på kvällarna han brukar tänka på henne, när han ska gå och lägga sig osv. Jag tänker också på henne varje dag, så jag förstår honom. Han berättade att han ibland kommer på sig själv med att prata med henne för att strax därefter säga till sig själv "nämen vad håller du på med, hon finns ju inte längre". Men jag sa att det är helt normalt. Särskilt då de levt så många år tillsammans.

Efter besöket hos morfar tog jag bilen till Naturnära där jag köpte två balar spån som jag fick hjälp med att bära in i bilen som tur var. Sedan blev det en tur till byggmax för att köpa lite verktyg och träolja som behövs för att avsluta projektet i foderkammaren.

Väl i stallet började jag fixa och dona med Kevins box, så att jag kunde släpa in spånbalarna och göra iordning så att han skulle kunna stå inne en stund. Det ösregnade dessutom, men jag var alldeles för varm och svettig för att ta på mig regnrocken. Hämtade Kevin i hagen och lät honom gå in i boxen och göra det bekvämt för sig. Han älskar att rulla sig i nyutlagt spån, så det dröjde inte många sekunder innan han dunsade ner på backen och gottade in sig ordentligt.
Medan han stod där full av spån och mumsade hö så fixade jag i foderskjulet under tiden. Timmarna gick och snart hade Kevin torkat så jag kunde borsta av honom ordentligt och mysa sådär härligt som jag inte haft chans att göra med honom på ett tag. Kvalitetstid auf rang. Kändes välbehövligt.
Sedan kom hovslagaren och slog på en tappsko, samtidigt hade jag hunnit hämta in en annan häst som också skulle till hovslagaren och jag utförde lite andra stallsysslor. Mockade i Kevins box bland annat, för givetvis hade han hunnit med att lägga två rejäla blajor under tiden han stod inne.

När jag släppt ut alla hästarna i hagen igen och stått och tittat på dem en stund fortsatte jag med att olja brädor i foderskjulet. Framåt 19-tiden började jag känna mig lite mör i kroppen och satte mig ner, men det skulle jag inte ha gjort för fy fan va svårt det var att orka sig upp igen!
Då insåg jag att jag nog behövde åka hem. 

Kom hem, lade mig i badet och fick god mat av sambon när jag var klar. Sen kunde jag knappt röra mig. Jag tog myrsteg vart jag än gick och sambon fick hjälpa mig upp med benen i soffan eftersom jag inte orkade lyfta dem själv. Tyckte att magen hade sjunkit ner en hel del också och var nästan beredd på att få värkar, men än har inget hänt. Dock är jag fortfarande idag ganska mör i kroppen, så nu blir det nog inga sjutimmarspass i stallet på egen hand på ett tag...

Om en stund ska jag gå ner och fixa iordning köket som har en tendens att aldrig förbli rent, fastän jag gör rent det varje morgon!? Morfar fyller 79 år idag och ska firas av familjen i eftermiddag, så jag tänkte att jag skulle baka Ebbalimpa som är morfars favoritbröd och en sats bullar att ta med mig och bjuda på.
Ska bara vila lite först...

Jag är mindre rastlös sedan jag bestämde mig för att tänka på att bebisen kommer att komma först den 2/9, då känns det som att det är ett tag kvar och jag har fortfarande tid att göra klart mitt projekt i stallet och kanske t.om måla några fler tavlor. Skulle bebisen få för sig att komma imorrn så skulle det bara bli en glad överraskning jag inte hade räknat med. 
Win-win! Jag slipper rastlösheten och känslan av att vara fullkomligt begränsad p.g.a att bebin kanske vill titta ut och bebin får en gladare mamma.

Igår tillbringade vi sju timmar i stallet åt att bygga upp hyllorna i foderskjulet. Det är ju mitt projekt, men då jag inte klarar av att lyfta för tungt så får sambon hjälpa till, så det har blivit vårt projekt. Han bygger och jag tittar på. Fast lite hjälper jag faktiskt till. Jag gör det jag kan och avstår från att bära saker bara. Också win-win! Jag får hjälp med att göra färdigt mitt projekt och min sambo får en gladare och mer kärleksfull sambo. För oj vad jag känner enorm tacksamhet för att han hjälper mig. Jag känner att han verkligen gör det av kärlek till mig och det går inte att beskriva i ord hur fint det är. Men jag uppskattar det verkligen.

Det är hur som helst skönt att vara tillbaka i mitt aktiva jag, där jag känner att jag tar tillvara på dagen och inte bara låter tiden rinna ur händerna på mig. Jag tar det ganska lugnt ändå och brukar ta lite sovmorgon, då det tycks vara enda tiden på dygnet då jag kan sova ordentligt utan kissepaus en gång i timmen. 
Det tar på krafterna kan jag säga! Att behöva vakna en gång i timmen och dessutom försöka knuffa upp sig själv från sängen för att gå på toaletten...puh! 

Innan hade jag svårt för att sova på rygg. Nu har det börjat bli jobbigt att sova på sidan också. Känns som att jag ligger på någons fötter/händer då och det rör sig och känns bara inte särskilt behagligt. Så jag halvsitter upp och sover. Eller så somnar jag på rygg iaf, fastän det är jobbigt med andningen då.

Det har blivit en hel del gnäll ang graviditeten, men det är faktiskt jättemysigt att vara gravid också. Jag brukar klappa och stryka mig själv över magen och känna på bäbisen som ligger där innanför. Jag brukar prata lite med den också, lite sådär tyst för mig själv när jag är ensam hemma och ibland frågar jag rakt ut vad bebisen håller på med när det känns som om den leker karatekid och man ser både knän och fötter sticka ut lite varstans. Jag kommer garanterat att sakna magen en aning sedan. Men då kommer vårt kärleksbarn att finnas utanför magen istället och det är ju egentligen tusen gånger bättre.

Igår bestämde jag mig för att sluta deppa inomhus hela dagen bara för att det kanske kan hända nåt, så jag klev upp ur sängen ganska tidigt och åkte iväg och lunchade med en kär gammal vän redan när klockan var 11. Jag tänkte att händer det nåt så får jag väl i värsta fall ringa ambulansen, det ordnar sig alltid!
 
Jag plockade upp min gamle vän utanför hans jobb och sen åkte vi till salladsbaren Paprika där vi åt mat och pratade ikapp oss om vad som hänt sedan sist vi träffades. Vi satt på uteserveringen då solen ärade oss med sin närvaro och jag insåg hur jag hade saknat det - ljuset, värmen, solstrålarna mot min kropp. Jag ska aldrig mer sitta inne och vänta på att tiden bara ska gå!

Efter någon timme körde jag tillbaka min vän till sitt jobb och beslöt mig för att åka till hästarna. Pysslade och donade på gården, målade lite brädor och satt i solen och njöt av det underbara vädret. Jag både mådde och kände mig alldeles fantastisk!

 

Efter några timmar i stallet åkte jag hem till mamma för att laga Kevins trasiga täcke, åkte sedan hem och lagade middag åt mig och lilleman för att fortsätta med lite pyssel hemma. Jag och sonen åkte och storhandlade och på kvällen åkte jag tillbaka till hästarna för att kvällsklappa lite på dem och bara mysa. Sambon var för första gången ute och drack öl sedan vi blev med barn och jag tänkte för mig själv att det hade ju varit ett ypperligt tillfälle för bäbis att vilja komma ut nu då, när jag varit så aktiv hela dagen och han dessutom alkoholpåverkad. 
Men ingen bäbis har velat ge sig till känna, den trivs nog ganska bra i magen och jag tror inte det kommer hända något på ännu en vecka...

Jag ska snart ut i det härliga vädret igen. Tänkte åka till stallet och fixa staketet till en liten hage som behöver bli nerbetad. Det är inte så ansträngande så det klarar jag på egen hand, även om allt såklart är lite jobbigare att göra på egen hand nu. Men då får det vara det, jag får ta det i min takt och göra det långsamt, huvudsaken är att jag får komma ut i friska luften, känna solen värma min hud och ha en lika fantastisk dag idag som jag hade igår.