Fortfarande ingen bäbis. Igår trodde jag nästan att det var något på gång, men det var nog bara bebisen som skruvade sig neråt en aning till, för det känns som om magen har sjunkit ner. Hade jätteont en stund när den lille knodden bökade omrking där inne och möblerade runt bland diverse organ, men det gick över efter ett skönt bad. 

Annars är vi redo. Babyrummet är klart, BB-väskan packad, vagnen införskaffad och igår var vi iväg och hyrde ett babyskydd, så nu är det förvisso bara en större bil vi behöver, men annars får bebis gärna komma nu!

Hade en kompis som fick barn i förrgår. Hennes pojk vägde 5,3 kg och var 55 cm lång vid födseln. Jisses! Det var inte dåligt... Hon var glad att det blev snitt till slut, efter att förlossningen dragit ut på tiden och då både hon och bebisen hade högt blodtryck. Jag förstår henne. 5,3 kg liksom. My god. Det kan ju knappast höra till vanligheterna att en nybakad bäbis väger så mycket. Guiness nästa? Hon var beräknad samtidigt som mig. Undar hur mycket vår bebbe väger? 

Jag har skittråkigt.
Det är underbart väder ute och helst av allt skulle jag vilja åka till havet och lägga mig på en strand och hoppa i vattnet, men att åka iväg själv är uteslutet, så istället sitter jag inomhus och väntar på att klockan ska bli såpass mycket att jag kan åka och hämta sambon på jobbet så vi kan åka iväg till hästarna. Är det lika fint väder imorrn måste jag ta mig ut. I värsta fall får jag väl sätta mig bland skvallerkärringarna på bänken nere på gården.

Men idag har iaf två telefonsamtal piggat upp och fått tiden att gå lite fortare! Känns skönt att det faktiskt finns några vänner kvar som tänker på mig och hör av sig emellanåt.

Så gott som alla vet ju att man är gravid i 40 veckor. Man beräknar graviditeten två veckor innan från det att man i själva verket blivit befruktad, eftersom befruktningen bara kan ske då man har ägglossning, och man brukar därmed räkna graviditeten efter senaste menstruationens första dag. Halvsnurrigt förklarat. 

Innan jag blev gravid hade jag haft hormonspiral i sex-sju år och därmed inte haft någon direkt mens (lovprisa hormonspiralen!) utan mest ett litet stänk så att jag ändå visste att det var den perioden i månaden. Jag tog ut min spiral i september 2011 när jag och sambon beslutat oss för att försöka skaffa barn och jag började inte direkt räkna hur många dagar det gick mellan varje menstruationscykel. Inte heller skrev jag upp någonstans när i månaden jag fick mens, men den brukade komma ungefär i mitten. Trodde väl inte att jag bara skulle ha två menstruationer innan jag blev på smällen, så när barnmorskan frågade när jag senast hade mens kunde jag bara höfta fram ett svar. 
Däremot är jag bombsäker på när själva befruktningen hände. Den 11 december 2011.
O ja, detaljerna slipper ni, men jag vet att det var då nånting simmade upp och fastnade i ägget som idag är den underbara lilla bäbisen i min mage. Men nu räknar man ju inte från befruktningsdagen eftersom det är omöjligt att veta exakt vilken dag det var ägglossning och själva befruktningen faktiskt skedde, eftersom spermien kan simma runt ett tag... 
Men OM vi nu skulle räkna med att den 11 december 2011 var själva befruktningsdagen, så räknade jag ut (med hjälp av http://www.babyhjalp.se/gravid-forlossningsdatum) att förlossningsdatumet kommer att ske den 2 september 2012. Några dagar senare än rutinultraljudet visade. Nu ska ju ultraljudet vara det mest exakta, men jag tycker det är intressant att räkna på det. 
Enligt rutinultraljudet så är det beräknat till den 25 augusti, men då ska jag enligt uträkning ha blivit befruktad (ungefär) den 4 december, vilket är en hel vecka innan jag faktiskt kan ha blivit det.

Å andra sidan vet man inte när den lille/lilla behagar titta ut. Den kan ju känna för att komma redan imorrn, eller stanna kvar längre än väntat också. Det är bara jag som längtar så otroligt efter honom/henne och gärna vill veta hur länge till jag behöver vänta... 

Det är inget snack om saken att det närmar sig iaf. Allt är tungt nu. Trappan till övervåningen kan ibland kännas som att bestiga mount everest. Igår fick jag jäkligt ont i ryggen efter att ha grejat (kanske lite för mycket) på gården hos hästarna och inte blev det bättre av att jag idag fick för mig att måla en husvägg i stallet, men jag var så fruktansvärt rastlös och kände att jag behövde göra något. Värst är det efter allting, för precis när jag håller på med nåt så känner jag mig inte så utmattad mer än att jag svettas enorma mängder och blir andfådd för minsta lilla. Men sedan sätter jag mig i bilen och känner först av hur kroppen mår när jag ska kliva ur en stund senare. Jag ser ut som en gammal pensionär som håller en hand på handtaget inne i bilen för att dra mig upp och den andra handen på ryggen när jag sedan framåtlutad stapplar fram ett par steg för att räta på mig och stänga bildörren. Sedan blir det myrsteg från parkeringen till ytterdörren innan jag har leat upp mig. 

Jag som tyckte att det var en pärs att resa sig upp ur soffan/sängen redan för en månad sedan har nu ständiga bekymmer med att klara av att komma upp över huvudtaget. Det gäller att planera redan innan man lägger sig så att man inte behöver resa sig i onödan. Men jag ska inte klaga - jag har haft privilegiet att må ganska bra i stort sett hela graviditeten och sluppit både morgonspyor och foglossning, så det här lilla jag gnäller över är väl ingenting i jämförelse med dem som har det värre.

Fortfarande ingen bäbis i sikte. Känner inte heller av att något skulle vara på gång, men det är ju beräknat först den 25 augusti så det är ju trots allt ett tag kvar. 

Dagarna är fortfarande ganska tråkiga om jag inte har en utstuderad plan för vad jag ska göra. Det är urtrist att vara ensam hemma medan sambon är på jobbet och sonen leker med kompisarna i parken utanför. 
Idag tror jag att jag fick två timmar ihop med sambon efter att vi hämtat honom på jobbet, sen somnade jag på soffan och när jag vaknade så hade han somnat och har så gjort resten av kvällen. Vill inte väcka honom heller, han går ju trots allt upp tidigt och jobbar hela dagen, medan jag kan sova hur länge jag vill. Men det är tråkigt...

Dagarna liknar varandra mer och mer nu. Jag går upp vid 10-tiden om jag inte ställer klockan, går ner i köket och plockar i eller ur diskmaskinen, sätter igång en maskin tvätt, gör frukost och hamnar framför datorn/teven, om jag inte har bestämt mig för vad jag ska göra. Har jag inte bestämt mig så fastnar jag lätt framför datorn, fastän det inte händer något kul där alls. Slösurfar facebook, kollar mailen och har skittråkigt. Så blir jag orkeslös och nedstämd. Stänger av datorn och hamnar framför nåt slött teve-program istället. Tittar ut genom fönstret och blir antingen deppig för att det är tråkigt väder, eller deppig för att det är fint väder och att jag inte orkar mig ut.

Jag försöker undvika att åka till stallet själv, eller jag undviker snarare att göra något själv helt och hållet, så både mamma och sonen har fått följa med till hästarna om vartannat. Har väl iofs slarvat och åkt dit själv också, men det ogillar familjen. Och det KAN ju faktiskt hända nånting, närsomhelst, så det är väl inte jätteklokt att ta bilen till landet ensam och sedan lägga mobilen utom räckhåll medan jag pysslar med hästarna i sommarhagen...

I förrgår hade jag inte varit i stallet då Kevin blev omhändertagen av sin skötare, men när jag kom dagen efter och han gnäggade tre gånger när jag ropade på honom och kom emot mig i rask takt med öronen spetsade framåt så kändes det som om jag aldrig ville lämna honom igen. Min stora fina kärlek.
Dock har jag inte så mycket ork att göra så mycket fysiskt ansträngande, så det blir lite klapp och gos och borstning. Saknar att rida otroligt mycket och fick nästan ett ryck att hoppa upp på honom sist, men insåg att det var en fysisk omöjlighet - jag hade aldrig kommit av utan lyftkran.

Vet inte riktigt vad jag ska fylla dagarna med nu. Går mest och väntar och då går tiden så otroligt långsamt. 
Får väl måla några tavlor till eller nåt.
Imorrn har jag iaf lovat mamma att baka bullar och ebbalimpa.
Sen är det helg och då får jag änligen lite mer tid med sambon igen.

Jag har alltid haft mycket för mig, alltid något eller några projekt på gång, bortsett från jobb (som jag gärna lade ner all kraft och energi på) och hästar. Att gå från det till att gå till det här - begränsad och hyfsat orörlig med förbud om att lyfta tungt - har framförallt idag fått mig sjukt uttråkad.

Igår kväll satt jag vaken länge, utan att göra något vettigt. Avslutade några tavelmålningar och slösurfade på internet (det händer inte mycket på facebook efter midnatt kan jag säga...). Slutade med att jag kom i säng strax efter klockan 03.00 Mest satt jag uppe för att det ändå kändes onödigt att lägga sig när jag visste att jag snart skulle gå upp och kissa igen. 
Vaknade idag kl. 10.00 av att regnet slog som spö i backen och piskade hårt mot fönsterrutorna. 
Jag hade ingen aning om vad jag skulle hitta på för något en dag som denna, så det hela slutade med att jag inte hittade på någonting alls utan förblev förslappad i soffan framför datorn och teven och blev bara tröttare och än mer uttråkad. Orkade äta frukost, plocka ur diskmaskinen och sätta igång en maskin tvätt, men mycket mer hushållsarbete än så blev det inte. Sonen blev iaf underhållen av sin kusin och kompisar, så det var ju tur att några kunde roa sig själva iaf. Kevin blev omhändertagen av sin nya hästskötare, så stallet behövde jag inte heller åka till.

Jag satte upp mina färdiga tavlor i babyrummet som nu står klart. Det var ett av mina projekt, men nu är ju det avslutat - så vad ska jag hitta på härnäst?
Jag har några projekt på gång i stallet också, men där krävs det styrkehjälp så det är inget jag kan göra på egen hand och blir därmed lagt åt sidan tills dess att sambon har tid och ork att hjälpa mig.

Jag avskyr verkligen sådana här dagar. Om jag inte gör något aktivt (och tro mig - jag kan se till att fylla mina dagar minutiöst med saker att göra) så blir jag raka motsatsen istället - trött, seg, orkeslös och deppig. Jag somnade till och med på soffan en timme tidigare ikväll, vilket såklart resulterar i att den här kvällen börjar likna gårdagen mer och mer - dvs hyfsat pigg framför datorn där inget händer, men oförmögen att gå och lägga mig.

Jag läste en bok för ett tag sedan, Infiltratören, som kort beskrivet handlar om en man som är infiltratör åt polisen (true story...), men som efter många år av dubbelspel åkte dit och hamnade i fängelse. Mycket bra bok för övrigt, kan jag rekommendera.
Hursomhelst - han berättade i boken att rutiner var det som räddade honom från förfall när han satt där i sin trånga fängelsecell dag ut och dag in.  
Jag tror det ligger mycket i det. Rutiner. 

Snart är bäbisen här. Jag ser fram emot att skapa trygga rutiner och tänker hålla fast vid dem. Gå ut en promenad morgon och kväll oavsett väder eller något liknande. 
Tills dess ska jag försöka göra det bästa av dagarna som dem är. Jag tänker INTE tillbringa ännu en sådan här dag inomhus, blir ju knäpp av att enbart ha sällskap av mig själv. Så om det regnar imorrn tänker jag ignorera det faktum och ta mig ut i friska luften iaf.
Kanske skulle börja med att gå och lägga mig....

 

Man har ju alltid fått höra av andra gravida och läst i diverse mamma-tidningar/böcker hur vännerna plötsligt går upp i rök när man är gravid och väntar barn, men jag har alltid tänkt att "äh, det händer inte mig! Jag har så stor bekantskapskrets och så många vänner att de omöjligt bara kan försvinna sådär."

Man blir ju lite begränsad i sina utflykter så här sent i graviditeten och därför bjöd vi hem ett gäng vänner på inflyttningsfest till helgen. Dels för att vi fortfarande inte har haft inflyttningsfest trots att det var i maj vi flyttade och så kan jag samtidigt passa på att träffa vänner jag inte sett på länge.
Hur många som sa att de skulle komma?

- Två.

Så nu sitter jag här och känner mig plötsligt väldigt ensam. Jag trodde att jag var en viktig vän, någon att bry sig om oavsett om jag är gravid eller inte, och att jag var någon att prioritera. Men nu känns det inte alls så.
Festen är avblåst och istället inser jag att det nya kapitlet i mitt liv även innebär en hel del förändringar i bekantskapskretsen. Det är ganska uppenbart vilka som fortfarande är mina vänner i vått och torrt, men de som inte ens har brytt sig om att svara på vår inbjudan känner jag att jag lika gärna kan klara mig utan. Då var vår vänskap inte mycket värd om de inte ens kan besvära sig med en kommentar. 

Jag har min familj och mina djur, samt en handfull värdefulla vänner, det räcker. 

...tills vi äntligen får veta vad som bor i min mage! Jag är så fruktansvärt nyfiken nu så jag knappt kan bärga mig. Är det en flicka eller pojke? Har han eller hon pappas ögon eller mammas lockiga babyhår? 

Nätterna börjar bli jobbiga nu. Dagarna med för den delen. Det är tungt att gå, över huvudtaget att röra sig, för att inte tala om vilken pärs det är att gå i trappor eller ens ta på sig byxor ståendes på ett ben. Strumpor kan vi glömma och det är tur att det är sommar så jag kan använda tofflor, för det är totalt uteslutet att få ner mina uppsvullna elefantfötter i mina vanliga tygskor. Eller i några skor alls. På nätterna är jag glad om jag får sova mer än tre timmar i streck innan det är dags att gå upp och kissa. Jag kan inte sova på rygg (eller mage förstås) och jag vaknar varje gång jag behöver byta sida.
Sparkarna den lille utövar där inne i magen känns kraftfullare än någonsin och ibland känns det som om babyn skruvar sig neråt då det ilar till i underlivet och spänner åt runt magen. Snart är det dags. Snart är den färdigbakad. Snart slutar livet 'as we know it' och ett helt nytt kapitel börjar. Något som definitivt kommer att förändra vårt liv för all framtid. Jag längtar så!

Jag är inte speciellt nervös inför förlossningen. Det gick såpass bra sist. Även om det var snart 13 år sedan jag vaknade mitt i natten och insåg att det var en bäbis på väg ut, så minns jag det som igår. Och det är enbart positivit, även om jag vid ögonblicket då jag förstod att det var dags var livrädd. Jag hoppas det går lika lätt den här gången. 
Samtidigt har tanken såklart slagit mig att något kan gå fel. Mitt mardrömsscenario utspelar sig i att jag inte vaknar upp efter förlossningen, att jag förblöder och dör. Att mitt barn också dör. Att jag inte får vara med mer och lämnar min familj i stor sorg, de som redan har sörjt tillräckligt det senaste. 

Men OM något sådant skulle hända, så har jag en sak kristallklar för mig: Jag vill att min sambo adopterar min son och att de fortsätter att bo tillsammans. Min sambo är mer pappa för min son, än vad sonens riktiga pappa någonsin har varit. Vi har levt ihop i över åtta år och han kom in i bilden som bonuspappa redan när min son var fyra år gammal. Liten, busig, med lockigt blont hår och isblå ögon, tydde han sig till min sambo och bandet har växt sig starkare genom åren. Framförallt sedan hans pappa slutade höra av sig och min sambo blev bonuspappa på heltid.
Jag är än idag förvånad - men mest tacksam - över att min sambo vågade satsa på vårt förhållande när jag var en "kossa med kalv". Utan större erfarenhet av barn, eller längre tidigare förhållanden, har min sambo varit min tryggaste punkt hela tiden. Min stöttepelare och min absolut största kärlek. Jag älskar honom innerligt och ser fram emot att bli gammal ihop med honom.
Det har blivit ännu tydligare nu när jag är gravid - hur jag verkligen ser upp till honom. Hur jag ser honom som familjens stora trygga nallebjörn, som är den absolut bästa jag kunde välja som pappa åt mitt barn. Han kommer att bli en underbar pappa, med barnasinnet och busigheten kvar.
Han är den händige, snygga, manliga mannen som är så stilig att han säkert har halva jobbets kvinnor och män som beundrare, utan att han vet om det själv. Den otroligt snälla, omtänksamma, givmilda och rättvisa mannen som balanserar upp min personlighet på ett sådant klockrent sätt att jag aldrig kunde tro att något kunde stämma såhär bra. När jag tittar på honom i smyg än idag så känner jag den förälskade pirrande känslan spira genom min kropp. 
Att vi dessutom delar intressen och värderingar gör att jag verkligen känner att han är mannen i mitt liv. Jag vill gifta mig med honom, flytta ut till vårt drömhus på landet och skaffa ännu fler barn. Han och mina barn är det viktigaste i mitt liv. Det är så skönt när det blir så tydligt att man aldrig behöver fundera på om man verkligen valde rätt. Jag VET att det är rätt. HAN är rätt för mig. Och det bästa utav allt - även min son älskar honom.

Så om något händer mig, oavsett om det är i samband med förlossningen eller annars, så är det här min önskan. Och jag hoppas innerligt att den går i uppfyllelse.

Igår kom pappa på besök. Han är i krokarna och gör ett murarjobb, så han tog vägen förbi oss för att hämta någon kabel min käre sambo lovat honom. (Och låna lite laddning till sin telefon, tur han har sin dotter till nåt...)

Så fort han kom innanför dörren kände jag av stämningen; den dova, tysta, tråkiga och deprimerade stämningen. Det är inte ofta jag ser min pappa skratta och vara glad, faktiskt.
Han gick ut på vår inglasade balkong, som vi har på nionde våningen, och tittade på utsikten. Vi kan se ganska långt härifrån, vi ser in till stan och ullevi bland annat, även om det inte är något att skryta med. 
Vad min pappa sa? Jo:

- De har nog ännu bättre utsikt därifrån. (pekandes på grannhuset).
- Fast det är klart...ni kan ju se ganska långt härifrån också... Om man bara hade kapat av träden som är i vägen.

Jag och sambon utbytte menande blickar bakom hans rygg och jag smålog för mig själv. Han är sig lik iaf. Positiva pappa...
Nu var det ju inte så att vi skaffade lägenheten p.g.a utsikten, utan helt enkelt för att vi behöver större nu när bäbisen kommer och det råkade bli den här etagelägenheten. Simple as that. 

Pappa stannade en stund och vi satt i köket och drack saft. Jag hade inget annat att bjuda på. Som tur var satt sambon med och pratade, så jag slapp sitta där själv och komma på samtalsämnen (som det senaste nästan enbart handlat om begravning och kostnader för detta). Han hann säkert berätta någon gammal historia som slutade olyckligt också, jag slutade lyssna efter ett tag.

Innan pappa gick lånade han toaletten och gick in dit med helöppen dörr så både jag och sambon skakade på huvudet när vi hörde hans kiss landa i vattnet i toastolen. Gör man sådär när man är på besök hos folk? Stänger man inte dörren om sig åtminstone? Att han lät locket vara kvar uppe när han var klar kan jag stå ut med, men han kan väl iaf stänga dörren om sig?!

Det märks att han lever ensam.
Och har gjort det alldeles för länge...

Igår var mormors begravning. En liten skara människor samlades utanför kapellet på kyrkogården och meningar som "nu träffas vi av en tråkig anledning igen.." kunde höras titt som tätt bland släktingarna som annars inte träffas särskilt ofta. 

Prästen kom och tog oss i familjen i hand och gav oss en kram kind mot kind i kapprummet en stund innan vi gick in i själva begravningsrummet. Prästen kramade om morfar länge och sa tröstande att dagen nu var kommen när morfar skulle säga adjö till sin kära och lämna över henne till Gud. Morfar nickade sorgset och prästen fortsatte tröstande att han hade bett för honom. 

Min pappa dök också upp. Men han gjorde det inte för min skull, utan för min mammas. Det märktes så tydligt. Han grät så fort han kom fram till henne och därför var det också svårt att höra vad han mumlade, men något om att han var ledsen för hennes skull. När prästen sedan hälsade på min pappa så sa pappa lite förvirrat att "ja...jag var med...jag och..." också nickade han bort mot min mamma, så jag avbröt honom och förklarade för prästen att det var min pappa. Hade inte det varit enklare att säga bara? "Jag är pappa till..."? Nåja. 

Så fort vi kom in i begravningsrummet började tårarna rinna på mig. De hade lagt en fin pläd över kistan och smyckat rummet med alla blomsterkransar som folk skickat. 
Organisten spelade stycket "Kristallen den fina" och sedan började prästen prata. 

Jag har svårt för begravningar. Mycket tror jag beror på att jag inte är troende själv, så när prästen står med ryggen mot församlingen och ber med armarna upp mot korset på väggen, så har jag väldigt svårt att ta in det som sägs. 
Att vi nu lämnar över mormor till evigheten, att hennes tid på jordelivet var kommen och att Herren kallade på henne från andra sidan tröskeln. 

Vi sjung tre psalmer (Tryggare kan ingen vara, Närmare Gud till dig samt Blott en dag) och prästen pratade lite emellan dem. Han återberättade fint om mormor, från det han snappat upp efter samtalet hemma hos oss några veckor tidigare. Så det var en fin begravning. Inte ett öga var torrt efter att vi alla lämnat våra rosor på kistan och sagt några sista ord. Bach's "Air" spelades som avslut.

Men jag kände inte att det här blev ett avslut för mig, som så många ser det som. Det här är inte mitt sista farväl. Avslutet fick jag på sjukhuset när jag såg henne ligga död i sängbädden. Men jag kommer aldrig att ta helt farväl, för hon kommer alltid att finnas i mitt hjärta. Begravningen var bara "överlämningen" enligt kristen tradition. Jag hoppas dock att det kändes som ett avslut för morfar så att han kan bearbeta sorgen lite lättare och så småningom gå vidare med sitt liv. 

Jag tänker på mormor varje dag, men det är inte alltid jag gråter. Men hemma hos pappa kom en riktig våg av extrem saknad svepandes över mig och jag grät så det sved i hjärtat. Jag saknar henne så fruktansvärt mycket.
Ibland är det så ofattbart och svårt att greppa att hon faktiskt är borta på riktigt. Det kommer ta tid att vänja sig vid att inte längre ha henne hos oss. 

Älskade lilla mormor, jag älskar dig.