Jag är inte så aktiv vid datorn, utan kollar mest facebook från mobilen. Mest för att ha något att sysselsätta mig med medan jag ammar. Sedan har jag börjat skriva i min egna dagbok. En sådan på papper. När man använder en riktig penna att skriva med och inget tangentbord. Fick lite inspiration när jag plockade upp mina gamla dagböcker och insåg att jag har elva års tankar och händelser nedskrivna och förvarade i bokhyllan. Satt och läste igenom hela 2004 års dagbok för ett tag sedan och det var efter det som jag återupptog skrivandet i 2012-dagboken.
Kanske är det också därför jag inte varit så aktiv med bloggandet.

Livet rullar på. Dottern har hunnit bli två månader och är fortfarande världens bästa bebis. Hon somnar av sig själv när jag lägger ner henne i sin säng på kvällen vid 21-tiden och sover hela natten fram till 6-tiden då hon vaknar och vill ha mat. Sen somnar hon om och sover oftast till 9-10. Underbart!

Jag brukar äta frukost framför "Desperate housewifes" på TV under tiden som dottern ligger och sprattlar och är på glatt humör i soffan bredvid mig. Sen är det amningsdags och runt 12 är det dags för en ny tupplur.
Sovstunderna är inte så långa längre, utan hon sover kanske en halvtimme - 45 minuter innan hon vaknar och vi har en ny mysstund med amning, blöjbyte, skratt o gos framför oss. För hon är allt som oftast på strålande humör. Det är också underbart!
Därefter går vi antingen ut på promenad eller så åker vi till stallet och pysslar med hästarna.

På eftermiddagen äter hela familjen middag tillsammans och sen brukar jag få lite egentid med tvättmaskinen medan sambon sysselsätter dottern. Numera har jag tvätten som terapiarbete. Det är jätteskönt att stå och sortera och vika kläder, faktiskt. Jag brukar tycka om att hålla rent i köket också. Mitt nyfunna intresse för hushållssysslor är nog sambon ganska glad för. Nu är det städat och rent så vi slipper få panik om nån ringer på dörren. Frågan är om det kommer att fortsätta vara lika fint sen när jag börjar jobba igen. Men det är långt tills dess... Det tänker vi inte på nu... 

För två veckor sedan blev sonen och hans kusin överfallna och rånade på sina mobiltelefoner när de var på väg hem från affären strax efter 19 på kvällen. Två betydligt äldre killar hade stannat dem, tagit tag i dem och hotat med stryk om de inte gav ifrån sig sina telefoner. Det gjorde verkligen ont i mammahjärtat när pojkarna förtvivlat kom hem och berättade det hela, kusinen gråtandes och sonen alldeles uppjagad. Särskilt med tanke på att det var jag själv som bad dem gå till affären. Hade sonen varit ensam hade jag aldrig skickat iväg honom, men nu var de ju två - inte ger sig väl någon på två tonåringar? Men jo, det gjorde de visst det. Känns genomruttet. Ilskan har dock lagt sig nu, två veckor senare. Och pojkarna mår förhållandevis ganska bra. De har fått nya mobiler.
Polisen utreder fallet och har skickat sonens jacka och kusinens tröja till SKL för DNA-analys. Vi hade en polis hemma hos oss häromdagen som tog DNA-prover på både sonen och kusinen för att kunna urskilja dem från andra DNA-märken på klädesplaggen. 
Jag hoppas att polisen kommer få fram något av det. Så att odjuren åker dit. Inte för att de lär få något hårt straff, men så att tonåringarna känner sig bättre till mods - att rättvisa blev skipad. 

Fortsättning följer...